Il Caso Totti

Det är när ett lands president känner sig tvingad att gå ut och kommentera en fotbollsmatch som man vet att något hänt.

– Klubbarna måste agera hårdare mot våldet kring fotbollen, och det som Totti gjorde är en del av samma bild, säger Giorgio Napolitano till La Repubblica.

Balotelli påstår att Totti kallat honom ”negro di merda”, ”skitneger”. Totti går ut i Corriere dello Sport och skriver om Balotellis brist på respekt, om Inters brist på respekt, om det oacceptabla i att en slyngel springer runt och ifrågasätter honom.

Vad vet vi? Att Balotelli det senaste året utsatts för fotbollsvärldens förmodligen mest osmakliga läktarkampanjer någonsin. ”Se saltelli muore Balotelli” sjöngs av Juves fans: ”Om du hoppar dör Balotelli”. De följde upp med ”Un negro non è un italiano”, ”en neger är inte italienare”. I den miljön försöker en osäker, aggressiv ung talang växa upp. Vi har berättat om Balotellis bakgrund förut, ni kan den berättelsen.

Om då en av Italiens största ikoner i den mest ikoniska idrotten skriver under på den rasismen är det förstås en skandal bortom alla gränser, en eftergift för ett klimat och en jargong av en som alltid, i alla sammanhang, stått upp för en annan sorts människosyn. Totti har tidigare rackat ner på Balotelli, tyckt att hans konsekventa konfliktsökande gjort att han ”förtjänat en smäll”.

Men om detta vet vi ingenting. Inte ett dugg. Att Balotelli säger något behöver inte betyda att det är sant. Och det var Totti som tappade fattningen, inte Balotelli. Utöver de uppenbara olikheterna borde Totti kunna se sig själv i Super-Mario. En ung Totti hade precis samma förmåga att svara på provokationer på sätt som mest straffade honom själv (ni kan fråga Poulsen om det där). Totti kräver respekt från Balotellis sida gentemot fansen, samtidigt som han själv sätter hela Curva Nord i lågor med ett par tummar.

Med Balotelli blir det direkt och ofelbart en fråga om rasism, för det är så den italienska fotbollens och samhällets verklighet ser ut. Ber ni mig analysera varför Totti sparkar ner honom så svarar jag att det handlar om en form av megalomani, en allsmäktighet som slår tillbaka.

Francesco Totti har varit sin världs oomtvistade kung och kejsare och älskling i snart sagt hela hans liv. Om någon ska välta det över ända så ska de i alla fall göra det med ett visst mått av respekt.

Balotelli kan inte stava till respekt. Han är en ung, svart man i en värld som konstant säger att han är värdelös slåss för sitt eget värde. Dumt, kantigt, klantigt, idiotiskt. Men förståeligt. Totti är allt som Balotelli inte är, men också en del av det som Balotelli är. Det är Tottis charm och samtidigt hans svaghet.

Jag älskar honom, men jag protesterar inte om han får en lång avstängning för den där sparken.

Och om vi nu pratar om fotboll, rasism och dumheter: En liten bit av min krönika från IFK Göteborg–AIK ströks ur tidningen igår, av platsskäl. De handlade om publiken på matchen, och jag kör in dem här istället.

Två saker om publiken, till sist.

Blåvitts klack hade lilla julafton igår, mestadels med humoristiskt AIK-hån – men för andra matchen i rad väljer de också att skandera pseudo-rasistiska ramsor mot enskilda spelare. Malmös Guillermo Molins fick höra ”Rosengårds-tattare”, igår var det Martin Mutumba som var en ”Rinkeby-tattare”.

Har man inte smartare saker än så att sjunga ska man hålla käften.

•••

•••

AIK då? De har klarat sig från den värsta publikpressen eftersom de fortfarande levt på en immunitet från 2009. Den sista lilla goodwills-reserven kan de ha slösat bort när de lämnade Gamla Ullevi utan minsta lilla gest mot de 300 AIK-fans som rest ner till Göteborg för att bli förnedrade.

Det var nog inte så smart det heller.

/Simon Bank