La Vergogna d'Italia

Och där hemma sitter Antonio Cassano och kliar sig på högerfoten. Där sitter Mario Balotelli och funderar över vart han ska ikväll. Där sitter en landslagskluven Francisco Totti och en Fabrizio Miccoli som är både petad och skadad.

Nere i Sydafrika sitter vi och får istället se på... det här.

Att bygga lag är ju visserligen mer komplicerat än att bara ta ut de bästa spelarna, men vi ska inte heller överintellektualisera det bortom all rim och reson. Saknar man bra offensiva spelare blir följden rätt ofta att man inte heller får någon bra offensiv. En förstahalvsfyra med Marchisio, Pepe, Gilardino och Iaquinta... Jösses. En andrahalvstrident med Iaquinta, Camoranesi, Di Natale och med tiden Pazzini... Snälla nån.

Jag behöver inte berätta för er vad Marcello Lippi uträttat under sin tränarkarriär, men dåtidens framgångar kan aldrig någonsin göra en människa immun mot morgondagens kritik. Att ett fotbollsland som Italien kan åka till VM – som regerande mästare! – så totalt utan kreativitet och genombrottskraft är skamligt.

Det är ju så att man kan gråta.

***

Eftersom det inte finns något i fotbollsvärlden som engagerar så mycket som kontroversiella domslut antar jag att vi inte blir av med det här.

Nya Zeelands mål är felaktigt. Även om Cannavaro touchar bollen så gör nicktouchen i läget före att offsiden på Smeltz måste aktiveras. Regeln skrivs ju visserligen om en gång i kvarten, men om det nu tillkommit någon Van Nistelrooy-paragraf som gör att det är tillåtet att stå som Smeltz gör så är den idiotisk och bör ändras.

Italiens straff är moraliskt tveksam, men regelmässigt korrekt. De Rossi blir ju dragen i tröjan innan sin filmning, och även om såna situationer uppstår vid exakt 72 inlägg av 100 kommer det aldrig någonsin gå att få en domarrepresentant att säga något annat än att det berättigar en avblåsning.

Och ja.... Jag tänker inte ge mig in i det där fotbollskulturella minfältet där det diskuteras vilka som egentligen är de värsta skådespelarna, men ikväll var det en satans massa överdrivande – eller vafan, rena jävla filmningar – matchen igenom. Att Nya Zeeland ofta går högt och hårt med yvig armföring berättigar inte det.

***

Italien, Italien... De var ju inte fullt lika impotent inkompetenta som England i förrgår, men så mötte de också ett klart mycket sämre lag. Från en reservmålvakt som var livrädd över ett mittförsvar som inte längre kan försvara fasta till ytterbackar som inte kan slå inlägg till det där satans skämtet till offensiv.

Innermittfältet med Montolivo och De Rossi gjorde det väl stundtals okej, men resten... Ner med dem i den där säcken och bulta på.

***

Vet ni vad som är det allra tydligaste exemplet på ett lag som spelar trög, steril och förutsägbar anfallsfotboll? Att Ryan Nelsen ser ut som bloody Bobby Moore.

Karln har ett lejonhjärta stort som hela Sydön – och jag älskar'n för't – men mot ett lag som drar upp tempot blir han avslöjad snabbare än jag hinner säga Aotearoa. Nu fick han ha hela spelet framför sig, blev knappt ens hotad. Skulle Italien över huvud taget få igenom ett skott på mål fick de lov att skjuta det från 25 meter.

***

Jag är förresten skandinavisk agentrepresentant åt Nelsens mittbackskollega Ivan Vicelich – tror jag. Är ni sugna på att få honom till er allsvenska förening är ni välkomna att höra av er.

***

I övrigt är det ju fullständigt omöjligt att inte älska faktumet att målet som kostade världsmästarna poäng gjordes av Shane Smeltz, en spelare som gjorde 2 mål på sina 36 matcher för Mansfield och Halifax. Och okej, 26 mål på 43 matcher för AFC Wimbledon.

***

Vidare trendspaning? Det här skulle ju bli mästerskapet då klimatet tillät Europa att äntligen uträtta något utanför sin egen kontinent. Tio speldagar in finns det i stället en konkret risk att alla de fem stora – Italien, England, Spanien, Tyskland och Frankrike – åker ut i gruppspelet.

Nu kommer det ju inte att hända, men ändå. Welcome To the New World Order.

/Erik Niva