The Tipping Point

Jag ska akta mig för att komma med yviga affektåsikter, men kanske kommer jag att se tillbaka på det här som dagen som fick mig att byta ståndpunkt.

Såhär kan vi ju inte ha det.

Det är ju en sak ifall det kommer ett avgörande domarmisstag någon gång per år eller – allra max – någon enstaka gång per mästerskap. Nu känns det som att smärtgränsen är väldigt, väldigt nära att passeras, som att var och varannan match mördas av fatala felbedömningar.

Ett domarteam kan vara dåligt någon gång – alla domarteam kan inte vara dåliga precis hela tiden. Då är det inte längre dem det är fel på.

Fotbollssporten har förändrats. Den är snabbare nu, hårdare, smutsigare och mer ohederlig. Den är svårare för en domare att bemästra, oavsett hur heltidstränad han är. Det är möjligt att det inte längre är rimligt att förvänta sig att matcherna ska gå att hantera med det blotta mänskliga ögat i realtid.

Återigen vill jag betona att jag principiellt är emot förändringen – jag skulle önska att fotbollen förblev en organisk sport med organiska domarinsatser – men den dagen man låter principerna överskugga förnuftet är också den dag man tappar sin giltighet i debatten.

En fjärdedomare utrustad med samma monitorer som oss andra, och mandat att påkalla huvuddomarens uppmärksamhet via deras headset så fort han anser det befogat? Tja... Kanske ändå.

När storbildsskärmarna på Soccer City visar hur uppenbart offside Carlitos Tévez är vid 1-0-målet, när domarteamet självt står och ser det – omringade av mexikaner – utan att kunna förändra sitt initialbeslut... Då är det ju inte längre fotboll inom felmarginalen, då är det fars.

Det vi ser framför oss just här och just nu är en VM-turnering som är på väg att utvecklas till ett vägskäl för fotbollssporten. Jag säger fortfarande inte att jag tycker att det är självklart vilken väg vi ska välja – det här är stora, svåra grejer – men konstaterar att konsekvenserna av ett felval skulle vara fatala.

Kommer vi till nästa VM med domarsituationen i ännu större fokus – på ena eller andra sättet – så måste vi erkänna för oss själv att vi har tappat kontrollen över vår idrott.

***

Argentina? Äsch, utan att ta något ifrån dem är det ju verkligen ytterligare en sån här match där man gör parodi på sig själv ifall man kommer med utsagan: ”Skönt att de gjorde tre mål så att vi inte behöver tänka så mycket på den där offsiden”.

Det är helt omöjligt att säga vart den här matchen hade tagit vägen ifall det fortfarande stått 0-0 efter en halvtimme, i alla fall för mig.

Hypermisstaget som Osorio gör vid 2-0 har ju visserligen ingenting med någon spelbild att göra, men den mexikanska håglösheten därefter är en direkt konsekvens av resultattavlan. Matchutveckligen påminde en hel del om den vi fick mellan Spanien och Chile, där underhundarna var de som inledde allra ystrast, men som sedan tappade lust och must allt eftersom saker och ting gick emot dem.

Men visst... Vi ska ändå ha sagt att Argentina imponerar enormt offensivt, att det är underbart att se hur lojalt och självuppoffrande deras frontfemma arbetar för varandra, jämfört med hur värdelöst loj brassarnas ”Quarteto Magico” var i Tyskland 2006.

Messi? Ju fler mållösa matcher han kan göra utan att tappa lusten, desto bättre. Spelar han såhär kommer målen, och så länge Argentina vinner kan han ju lika gärna spara dem.

Javier Hernández ska vi såklart också nämna. Så som det ser ut nu så är det ju bara att imponeras av det scoutingmaskineri som plockade upp honom före VM.

Och Maradona.

/Erik Niva