Big Gay Heart III

Jag känner inte Anton Hysén. Jag har, såvitt jag vet, aldrig ens träffat Anton Hysén. Jag vet inte vilken sorts kille Anton Hysén är.

Jag vet bara att jag längtat efter någon som honom väldigt länge.

Glenns lillgrabb, Tobbes lillebrorsa, har precis sparkat in en blytung garderobsdörr, och det är en spark som är värd mer än alla skott som skjutits på allsvenska planer de senaste åren. Det finns så många svenska fotbollsspelare som är skickliga på att springa snabbt och snyggt längs färdigritade kartor, men det finns så oerhört få som lyckas rita sina egna.

Zlatan Ibrahimović har gjort det. Han har blivit något ingen varit förut, representerat något som ingen annan gjort på samma sätt förut. Zlatan har ägnat hela sitt liv åt att utmana en inrökt självbild av svenskheten innanför och utanför sidlinjerna, och han har vunnit. Sverige med Zlatan är inte samma sak som Sverige hade varit utan Zlatan.

Anton Hysén? Han sparkar in en garderobsdörr, och utmanar en straight manlighetskult inom svensk fotboll.

Varför det är viktigt?

Jag blir uppriktigt förbannad varje gång någon på allvar ställer den frågan.

Det har funnits tusentals svenska landslagsspelare i fotboll de senaste 103 åren, men inte en enda som öppet varit något annat än heterosexuell. Det har funnits tiotusentals svenska elitfotbollsspelare de senaste 86 åren, men inte en enda som öppet varit något annat än heterosexuell.

Den dörren har stått där den stått. Vägt vad den vägt.

– Men… det spelar väl fan ingen roll vilken sexualitet spelare har? Det är väl en privatsak?

Alldeles riktigt. Men om det inte spelat någon roll – varför har då ingen kunnat berätta om det? Varför har då ingen bög i svensk fotbolls historia kunnat svara ärligt i en faktaruta? ”Familj: Pojkvän”. Eller, ännu värre, har det kanske till och med varit så att bögar rensats bort redan innan vi kommit så långt? Redan före senioråldern? Innan elitsatsningen tar fart?

– Det är ju helt sjukt, säger Anton Hysén i Offside. Det är så fucked up alltihop. Var fan är alla andra?

Jag har skrivit om det här i många år (bland annat här, här, här, här och här), om att fotbollen inte kan kalla sig demokratisk eller ens folksport så länge som den är så uppenbart exkluderande. Eftersom det är så tidigt, och eftersom det inte finns något behov av att jag packar om samma åsikter en gång till, så kan jag lika gärna citera vad jag skrev i somras, i samband med Mårten Svedbergs teatermonolog Fotbollsbögen:

Det finns inga bögar i fotbollen.

Om det finns bögar i fotbollen så är de inte öppna med sin läggning.

Och fotbollen tycker fortfarande, år 2010, inte att den är homo­fobisk. Den tycker att den är demokratisk, fostrande, inkluderande, humanistisk. 600 manliga elit-spelare, noll öppet homosexuella. Det ser exakt likadant ut i alla andra länder, men de ledande går i de allra flesta fall runt och är självgott övertygade om att det inte finns något problem.

Vi hatar ju inte bögar.

Vi är ju inte ens rädda för bögar.

Och det är där som själva knäckfrågan finns, den stora gåtan som fotbollen måste ventilera innan den kan kalla sig själv demokratisk:

Kan en miljö utan homofober ändå vara homofobisk?

Under alla de år jag spelat fotboll – och jag gör det fortfarande – har jag gjort det i underbara manliga kollektiv. Öppna, snälla, generösa, vänliga, omtänksamma, utan penalistiska inslag och utan någon stenhård jargong. Om någon hade frågat spelarna och ledarna i alla de där lagen om det skulle vara ett problem att ha en öppen bög i laget hade alla svarat nej, utan att tveka. I de enkäter som gjorts med spelare och ledare i allsvenskan har så gott som alla svarat på precis samma sätt.

Vi har inga problem med bögar, alltså finns det inget problem.

Men utanförskapet formuleras inte på några rader eller med ideologiska program, det sipprar runt i omklädningsrummens blodomlopp, i oskyldig jargong som hela tiden förstärker en exklusivt manlig, straight identitet. Den som står på insidan och tittar ut kan tycka att frågan om sexualitet är en icke-fråga, att den aldrig behöver tas upp eftersom den inte ska betyda något. Den åsikten är ett privilegium som tonårsgrabben som hela tiden, mellan raderna och i samtalens skarvar, får veta att han står utanför den självklara normen inte kan unna sig.

Eftersom det inte finns några öppna svenska elitspelare finns det heller inga berättelser från andra sidan normen.

Anton Hysén har gjort u-landskamper, men han är varken elitspelare eller landslagsman idag. Men idag berättar han från andra sidan normen. Från sidan Bögjävel, från sidan Annorlunda, från den sida som ska vara en del fotbollen – den vanligaste grupp som en ung man kan tillhöra i Sverige – fmen som under hundra års tid saknat det viktigaste som finns för en ung man: Någon att identifiera sig med, någon som säger att man hör hemma, att man inte är ensam.
Anton är annorlunda, men han ställer sig upp och berättar om det. Jag känner honom inte, jag har aldrig träffat honom, men jag har längtat efter någon som honom väldigt länge.
För två år sedan skrev jag en text om hur hans farsa vågade ställa sig upp och berätta om en annan erfarenhet från fotbollskultens skuggsida: Glenn Hysén var trygg, rak och stark nog för att berätta hur det känns för en gammal stjärna att gå till arbetsförmedlingen och gå på A-kassa. Jag vet inte vad det är med familjen Hysén, men någonstans i deras sätt att vara och leva har de bestämt sig för att se sig själva i spegeln utan att vika undan blicken en sekund. Anton Hysén är fotbollsspelare och bög – och det jag skrev om Glenn då kan jag lika gärna skriva om Anton idag:

Ingen jävel berättar hur det känns, så ingen kan vara förberedd.

Men han lyfter på locket utan spår av vare sig bitterhet eller självömkan. Han står mitt i ett väldigt dåligt kartlagt mentalt landskap och berättar precis vad han ser.

Jag tror inte att det kostar honom ett dugg. Det betyder inte att det inte är värt något.

/Simon Bank