Dying With Diego

I Neapel för allra första gången.

Så här långt stämmer väl de flesta fördomar ganska bra. Vädret är vackert och vattnet turkost. Vesporna susar förbi i de trånga gränderna, där soporna ligger i drivor. Överallt vajar SSC Napolis färger och två Bayern München-fans blev knivhuggna igår.

På gott och på ont. Mycket av allt.

San Paolo är utsålt ikväll och här nere är det en stor sak att det innebär att Napoli slår intäktsrekord vad gäller biljettförsäljningen. Det gamla har tydligen stått sig ända sedan det spelades slutrundor av Uefa-cupen här våren 1989.

Det var just då som Bayern München var här senast, i en semifinal som kanske allra mest är känd för hur vissa nyckelspelare värmde upp. Roligt dock att titta på highlightssvepet också – inte minst för att konstatera att Diego Maradona minsann hade kvar sin rytmiska svikt i steget ända intill avspark.

Och den där blonde stürmern som gör avspark varje gång Napoli satt bollen i nät? Jodå. Johnny Bråttom.

Gamle tränaruven Jupp Heynckes satt på Bayern-bänken redan 1989 – medan andra spelare i tyskarnas trupp inte ens var födda.

Den 1 maj 1990 var det glädje i München. Familjen Contento hade fått ännu en son. De hade lämnat Italien för att leta efter jobb på andra sidan Alperna – och berättar jag att den unga sonen fick förnamnen Diego Armando så förstår ni nog vilken stad familjen utgick ifrån.

Drygt 21 år senare har grabben själv två tatueringar som refererar till mannen han döptes efter, en med orden "Mano di Dio" – Guds hand – och en annan med numret 10.
Hemma i sin lägenhet har han Ezequiel Lavezzis tröja upphängd på väggen – men själv spelar alltså Diego Contento för Bayern München. Igår satt han och gav intervjuer på spelarhotellet nere vid Neapelbukten, blickade ut över vattnet.
– Det här är mitt hem. Jag kommer hit med familjen varje sommar. Jag älskar den här staden och drömmer om att spela här en dag.

Ikväll finns alltså möjligheten för Diego Contento – men med kaptenen Philipp Lahm framför sig i turordningen kommer han att få börja matchen på bänken.
– Jag hoppas så mycket att jag i alla fall får spela en enda minut. För att kunna bjuda in alla släktingar till matchen har jag köpt upp nästan alla de biljetter som mina lagkamrater fick tilldelade. Läktaren kommer att vara full av mina släktingar, och pappa lär vara så upphetsad att han kryper ur sitt eget skinn.
Och om det inte blir något spel?
– Då har de andra i laget sagt åt mig att i alla fall inte jubla på bänken om Napoli gör mål.

/Erik Niva