Nice Guys Finish Last

Jag befarar att det är bäst att börja med ett förtydligande för att slippa ägna hela eftermiddagen åt att sanera en ovidkommande diskussion.

Det här är inte ett inlägg om hur FC Barcelona behandlas av domarkåren.

Jag håller visserligen med om att de har fått osedvanligt många domslut med sig under en längre tid, och har ingen bra förklaring till varför bortanför faktumet att stora klubbar och skickliga lag strukturellt alltid får domarfördelar.

Men det här handlar alltså inte om det.

Det jag istället vill skriva några rader är om något så förnumstigt som fotbollen och förebilderna.

I min matchkrönika från San Siro kommenterade jag några av de saker som jag tycker blir skevt i Zlatans fantastiska bok – bilden av Pep som fegis, bilden av Barcelona som en skolklass – men hade inte plats för en av de aspekter som gnagt på mig under hela den här litterära debatten.

Jag blir faktiskt lite beklämd över hur det nu framstår som fånigt och fjanigt för en fotbollsspelare att uppföra sig som en vanlig, enkel, schysst kille.

Redan på första sidan av sin bok förkunnar Zlatan Ibrahimovic:
"Ärligt talat, ingen av grabbarna uppträdde som superstars och det var konstigt. Messi, Xavi, Iniesta, hela gänger, var som skolelever. Världens bästa fotbollsspelare stod och bockade, och jag förstod ingenting. Det var löjligt".

Själv har jag förtvivlat svårt att se hur det kan vara så löjligt, så provocerande.

Jag menar, jag är ju också uppvuxen på den dyrkan av den ensamma rebellhjälten som präglar hela vår populärkultur. Jag älskar också sannsagorna om till exempel Mario Balotelli, Kevin-Prince Boateng, Wayne Rooney, Antonio Cassano och Zlatan Ibrahimovic. Och nej, jag var sällan heller så särskilt förtjust i klassens ordningsman när jag gick på mellanstadiet.

Men vafan, har vi verkligen inte kommit längre?

Fotbollsspelare är visserligen ett särskilt släkte, men jag hävdar ändå min rätt att förhålla mig till dem som vuxna människor.

Att Barcelona är någon sorts hjärntvättad sekt av fotbollsandroider stämmer ju helt enkelt inte. Skillnaden mellan till exempel den utåtriktade Gérard Piqué och den introverte Andrés Iniesta är milsvid, och omklädningsrummet har för övrigt inte haft några som helst problem att integrera den fulltatuerat pimpade hyperaktiva motormunnen som är Dani Alvés.

Ni kan skrika om att Barcelonas spelare minsann också filmar – och det är sant, jag tror tyvärr inte att det finns någon herrspelare kvar som inte förstärker när han kan få fördel av det – och håller ni på Arsenal kan ni gnälla över hur hela Cesc-sagan hanterades. Men ni kan göra det i något annat sammanhang.

Jag känner ju inte Barcelona-spelarna, men jag har i alla fall intervjuat så många att jag har fått mina intryck av dem förstärkta. I grund och botten är de allra flesta snälla killar som råkar vara väldigt bra på att spela fotboll, men inte riktigt fattar vad som skulle vara så förtvivlat märkvärdigt med det. De tar sina enkla bilar och sina träningsoveraller och så åker de till jobbet. Sedan åker de hem till samma familj och samma människor som de umgicks med för tio år sedan.

De har blivit fostrade och formade av Barcelona, absolut, men vad är det som är så förtvivlat fel med det? Det har inte tagit ifrån dem förmågan att tänka själva, snarare tvärtom. De allra av de så kallade rebeller jag intervjuat – de som gillar att trumma på om hur de alltid går sin egen väg – har haft väldigt svårt att formulera en självständig tanke bortanför deras egen relation till fotbollsplanen. Xavi, Puyol, Piqué, Fàbregas och Busquets har jag däremot alla uppfattat som klarsynta människor som reflekterat en hel del över världen och deras egen position i den.

Mycket av grunden i "Jag är Zlatan Ibrahimovic" handlar ju om den mänskliga rättigheten att vara annorlunda, olika. Jag ställer såklart upp på den hållningen – och undrar därför om det verkligen behöver vara så att alla fotbollsspelare måste vara tatuerade, juvelerade, modeintresserade, gangsterromantiserande individualister för att få street cred?

Det finns något tröttsamt över hela den där likriktade egensinnigheten.

Kan det inte vara okej att vara en vanlig kille som lyssnar på tränaren och ställer upp för lagkamraterna också?

/Erik Niva