Eagle Fly Free

Det är inte bara det nigerianska fotbollslandslaget vi saknar under de afrikanska mästerskapen – det är även vissa nigerianska fotbollsprofiler.

Jag vet inte om ni hört den uppdaterade historien om Rashidi Yekini, men den är så sorglig att jag inte kan låta bli att berätta den.

Ni minns väl Rashidi Yekini, till att börja med? Den här oxen till centerforward som tycktes helt ostoppbar under några år i mitten av 1990-talet. Han som vann skytteligan när Nigeria vann de afrikanska mästerskapen 1994. Han som sedan satte nationens första VM-mål samma sommar, och vrålade ut sin glädje genom nätmaskorna. Han som vann den portugisiska ligans skytteliga och alltjämt är den bästa nigerianske landslagsmålskytten någonsin.

Han mår tyvärr inte så bra.

Enligt den historia som berättas i Nigeria så började allt gå snett för ungefär fem år sedan, då Yekini avbrutit det sista av alla comebackförsök och skulle gå igenom omställningen till ett civilt liv. En gammal lagkamrat som hette Ibraheem lockade honom att investera i en affärsidé som kretsade kring import och export av smycken och ädelstenar.

En dag skulle Ibraheem göra storaffär, och gav sig iväg mot ett växlingskontor med en enorm summa kontanter i sin väska. Dessvärre hade ett brottssyndikat fått nys om transaktionen, sköt ihjäl Ibraheem på öppen gata och försvann med pengarna.

Rashidi Yekini hade förlorat både sin vän och sina pengar – och var nu även på väg att förlora sin hälsa.

Han utvecklade en paranoia som blev värre och värre. Han isolerade sig i sitt hus, slutade ta emot vänner och slutade gå ut bland folk. En dag i fjol noterade dock grannarna glatt att han tagit sig ut ur huset – men blev alltmer bekymrade i takt med att Yekini släpade ut sina tillhörigheter på gatan. Innan han var färdig hade han samlat ihop dem i en sorts bål, hällt bensin över och tänt på. Sedan återvände han in i huset och sin ensamhet.

Nu tycks Yekini inte längre bo kvar i sitt gamla hus. När han synts till det senaste året har han vandrat runt planlöst i de fattigare delarna av Ibadan. Kläderna har varit slitna och smutsiga, fötterna bara. Ofta har han pratat med sig själv, högt och ostrukturerat.

94-landslaget har nästan samma status i Nigeria som i Sverige, och historien om Yekini blir inte mindre olustig av att flera av hans lagkamrater också haft problem med livet på andra sidan av fotbollskarriären. Celestine Babayaro har försatts i personlig konkurs – även om han själv förnekat att han har ekonomiska problem – och Uche Okafor begick tragiskt nog självmord i fjol.

Fotbollsförbundets tekniske chef Chris Green har visserligen pratat om en vilja att hjälpa Yekini – "han har gjort så mycket för det här landet att vi måste hitta ett sätt" – men de möjligheterna förbättrades knappast då en federal domstol i förra veckan tog beslutet att upplösa hela förbundet.

Jag är nu inte en religiös man, men hade jag varit det så hade jag bett för Rashidi Yekini.

/Erik Niva