Brother's Keeper

En vinter kom, och en arabisk vår frös inne. Syrien förvandlas till helvetet på jorden, människor dör i hundratal och tusental inför ett världssamfund som diskuterar politik.

Homs står under beskjutning, mat och förnödenheter börjar ta slut, och när till och med västjournalister dör och skadas blir det allt svårare för vår del av världen att vända sig bort.

När dominobrickorna började falla i Nordafrika fortsatte de till Syrien, med en revolt som hotar bli den blodigaste av alla. Den mäktiga minoriteten alawiter, med presidenten Bashar al-Assad (som ärvt makten av pappa Hafez) i spetsen, är en rädd regim, i ett land med 70 procent sunnimuslimer. Och rädda regimer är alltid de farligaste.

Jag ska undvika att ge mig in i en detaljpolitisk analys jag helt enkelt inte är mäktig, och nöja mig med att konstatera de saker vi vet.

Som att Homs i dessa dagar är helvetet på jorden.
Som att revolutionen tog fart när regimen slog till med vapenmakt mot demonstranter.
Som att den 20-årig grabben som står längst i kampen alldeles nyligen stod längst bak i fotbollslandslaget.

Abdel Basset Saroot sjunger protestsånger, vågar stå för motstånd utan att dölja sitt ansikte och sin identitet, och uppmuntrar till frihetskamp till sista blodsdroppen. Det påstås att staten har satt ett pris på hans huvud, och han tvingas byta gömställe, ofta flera gånger per dag. Ett par gånger har det ändå varit nära, hans hus har bombats och han har klarat sig undan tre mordförsök.

Det är det liv han fick.
Det är inte det liv han drömde om.

Abdel Basset växte upp i Homs, i en familj med tolv barn. De pratade inte om politik, och Abdel själv var mer intresserad av matcherna som sändes via Al Jazeera; fotboll, från Europa.

– Jag gick ofta på matcher i Syrien, men jag missade inte de internationella matcherna. Jag ville bli målvakt, så jag tittade på dem för att utveckla min teknik. Mina förebilder var Casillas, Buffon eller van der Sar, berättar han för So Foot.

Som åttaåring skrevs han in i Homs största klubb, Al-Karameh. Han var bra, han blev bättre, och så småningom fick han, tack vare fotbollen, resa ut i världen med olika ungdomslandslag. Se saker, höra saker, och få ta del av en ny bild av sitt eget land.

– När du reser så träffar du syrier överallt. Du frågar dig varför de lämnar Syrien för att arbeta, varför de inte jobbar i Syrien istället. Syrien är rikt på resurser, både mänskliga och naturresurser, men regimen tvingar folk att lämna landet genom att stjäla deras frihet.

Abdel sågs som en av Asiens allra främsta målvaktstalanger, han stod i mål i U23-landslaget, men när dominobrickorna började falla fick alla fokuspunkter flyttas. I mars i fjol kom demonstrationerna, kulorna, de döda. En ung målvakt var tvungen att välja vem han ville vara, och Abdel Basset Saroot ville vara med på gatorna.

– I början tvekade jag om att ansluta mig till rörelsen, säger han till So Foot. Men när den förste martyren föll i Deraa, bestämde jag mig.

– Assads polis omringade moskéerna för att hindra folk att komma ut och demonstrera. Jag uppmuntrade de andra att ta sig ut.

Han var bara nitton år, men i ett slag blev han mer än bara en av alla. Han kunde sjunga, han var en duktig fotbollsspelare, han kunde – skulle det visa sig – tala inför massorna. Och han var alltså inte rädd för att visa sig öppet, utan att dölja sitt ansikte.

Genom youtube har han nått ut och uppmuntrat till kamp mot regimen. Regimen har kunnat avfärda retoriken, pekat på honom och hans sort som terrorister som är ute efter att göra upp med den alawitiska minoriteten en gång för alla. Själv hävdar han att det enbart är presidenten och förtrycket som måste bort. Han har flera gånger om delat scen med den alawitiska sångerskan Fadwa Suleiman, som själv är engagerad i revolutionen.

Under året som gått sedan en fotbollsmålvakt blev en frihetsikon har Abdel förlorat en bror i en attack, och överlevt ett flertal attacker själv.

I mitten av december träffades han av en kula (han gav en intervju direkt från sjuksängen för att uppmuntra sitt folk att fortsätta kampen), och han har fortsatt att leva på flykt dygnet runt.

– Det är värt det. Jag är fri. Jag har rest runt i hela världen och spelat fotboll, men frihet handlar inte bara om mig eller om att resa. Det handlar om alla de andra. Frihet är ett stort ord, det handlar om yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Om du ser något som händer som är fel är frihet att kunna tala om det, säger han i en Al Jazeera-intervju.

Och nu? Homs bombas sönder och samman, människor dör i hundratal och tusental. Maten börjar ta slut, sjukhusen saknar utrustning för att täcka de mest grundläggande behov.

För bara några veckor sedan ställde sig Abdel Basset Saroot på ett av sjukhusen, mitt bland en hög av döda (om ni vill se kan ni göra det här – jag varnar för starka bilder) och skrek ut sin ilska. Han gjorde det iklädd en träningsoverall i Al-Karameh-blått, men fotboll var det sista han tänkte på.

När So Foot intervjuade honom över en nätlänk fick han frågan om han någon gång kommer att stå i mål igen.
– Jag skulle hellre bli martyr än att spela fotboll igen, svarade han.

– Om ditt hus skulle bli bombat, om dina vänner skulle bli fängslade eller martyrer, liksom din familj. Om din syster blir kidnappad. Skulle du fortfarande vara fredlig, som vi, med bara överkroppar och händerna i luften – eller skulle du ta till vapen, som libyerna?

/Simon Bank