"Jag fick ju ändå mat i skolan"

Det känns verkligen inte bra att barn lever såhär i sverige!

Sonja 88 år 30 maj 2011 kl 19:32
Det är verkligen tråkigt att det gått så långt , att det finns barnfattigdom i Sverige. Man har hört att det är många barnfamiljer , som får gå och tigga mat hos både kyrkan och Frälsningsarmen. Jag minns fattigdomen i Malmö när jag var barn. Den var hemsk. Men då kom Frälsningsaarmen och stans slumsystrar med mat till de fattiga barnfamiljerna.Ja då rådde verklig fattigdom Kan det verkligen vara lika svårt idag.

Det skär i mitt hjärta när jag läser den här bloggen.

växt upp m 2 syskon & ensamstående mor tills jag var ~12 då hon mötte ny man & som triggade igång de bådas alkohol-missbruk.. så i slutet av månaderna letade jag pant för att kunna köpa jäst & baka bröd för att få frukost. bära slitna kläder, lappade flera gånger om tills de helt enkelt var obrukbara, även underkläder. jag blev å lessen och inåt, resulterande bl.a i år av mobbing, då även i hemmet från hennes nya man.
be om hjälp i den situationen är otänkbart och inte förrän nuförtiden, flera år senare, har jag kommit till insikt med hur illa det var.
idag är dock livet på väg åt rätt håll och det viktiga är att inte låta sig dras ner i tankar om den skit man gått igenom..

Tårar...ILska...Värme!

Jag ryser i hela kroppen när ja tänker på hur barn i dagens Sverige har det och även hade under min barndom. Jag har sj aldrig upplevt detta och som barn var ja lyckligt ovetande om att det äns fanns.
När ja började gymnasiet träffade ja en tjej som ja är "bästis" med än idag, hon berättade om sin svåra bardom och hur hon kämpade för att skaffa mat till sig och sina 3 syskon... hon berättade att hon fick mycket stöd av en förening kallad Majblomman... De riktar in sig på att hjälpa barn.

idag är jag 25 år och tjänar bra med pengar och är en stolt sponsor till Majblomman =)
hoppas att det hjälper en och annan familj.

Tyvärr är detta en verklig konsekvens av alliansens skattesänkningar.Men de sänkningarna kommer inte dem till del som bäst behöver dem.Jag kan berätta om en annan familj; pappan dog de var inte gifta bara sambos.Dottern fick ärva o dela med farmor.Farmor blev ilsk för hon inte fick mer efter sin son.Så hon satte förmyndare på barnbarnet.Förmyndaren satte sedan förvaltare på mamman till barnet.För hon ansågs som obekväm.Det fanns pengar till saker de ville göra ...men förmyndarens förklaring var att de skulle räcka till barnets myndighetsdag.Fram tills dess fick familjen leva under existensminimum o även tigga hos sos de månader det strulade med utbetalningarna.Det var deras egna pengar...sverige är fantastiskt eller hur?

Jag känner precis igen mig i flera av beskrivningarna.Jag växte upp i en familj,äldst av fem syskon.Mamma var hemmafru,pappa jobbade till sjöss.Vi hade det inte speciellt fett,far söp bort mycket av lönen.Mamma hade som tur som hade mormor och morfar som ställde upp så gott de kunde.Vi fick också baka mycket bröd och de flesta gånger äta det utan pålägg med vatten,någon gång ibland mjölk.Ibland kunde mamma köpa billiga stora pommes frites lådor,de fick vi sen äta av i flera dagar.Jag önskade redan då i mina tonår att hon lämnat min far,men de fortsatte leva tillsammans.Hon började så småningom också dricka(men då var vi alla vuxna och utflugna).Hon gick bort 52 år gammal,i skrumplever.Min far lever,jag önskar ibland att hon funnits kvar i livet och han var borta.Hemskat,jag vet.Men han förstörde så mycket för oss.Utan min mormor och morfar,hade vi aldrig kunnat följa med på skolutflykter,semester mm.Detta var i mitten på åttiotalet.

Såg att min kommentar tydligen inte godkänts. Kul att AB bara tillåter kommentarer som INTE ifrågasätter eller kritiserar det ni publicerar.

Känner igen de så väl, har själv 4 barn, ensamstående och arbetslös. Hittils har vi inte behövt va hungriga, men allt annat får lida. barnen har dåligt med kläder, de dom har är gamalt och slitet, en del är det hål i, gamla slitna skor, regnkläder har dom inte nga. Klasskompisar har nya fina märkeskläder, dom har alla dom senaste innegrejerna, dyra fina cyklar. Sånt har inte mina barn, och de har dom aldrig haft. Till mej själv har jag aldrig råd att köpa ngt, varken kläder, skor el annat. Semester är ett ord som inte finns för oss.

Birgitta, tyvärr kan du inte skylla på alliansens skattesänkningar eftersom det här problemet fanns redan innan alliansen kom till makten. Jag och min familj (2 vuxna och 2 barn) levde en bra bit under existensminimum och fick ingen hjälp när vi vände oss till socialen och då var det socialdemokratisk regering. Jag och min man slet som djur för att få det att gå ihop, för att kunna ge barnen mat. Ibland lät vi bli att äta själva för att de behövde ha med sig matsäck till utflykter på dagis/i skolan. Det här är inget nytt...

När jag läser den här bloggen så förstår jag varför jag lämnar helt ok kläder till ex erikshjälpen med jämna mellanrum (som vi växt ur) trots att jag skulle kunna sälja dem på ex. Tradera och få en hacka för dem. Jag behöver inte de pengarna.. (trots arbetslöshet, student, ströjobb, hus, sambo 2 barn)

Kan någon annan köpa dem för en billig peng så är jag nöjd.

Detta är ett "riktigt" fall. Och att vuxna runt omkring inte reagerat och hjälpt till?
ALLA utåtagerande barn har ett problem de inte vågar prata om.

Kommer ihåg min uppväxt där det inte fanns mat på bordet redan i början på månaden... äta fick jag göra i skola. Viktigaste var att alltid betala hyran och det gjordes med dom få pengar som trillade in. Hemma gick det så långt att vi inte ens hade el i lägenheten så då spelade det ingen roll om det var mat i kylen eller ej. Känns illa när man som barn redan inser att jag måste stjäla toapapper från skolan för att kunna gå på toa hemma. Helgen överlevde man med att sova hos släkt och kompisar. Sportlov och sommarlov var en mardröm men det var ju då mamma var tvungen att jobba ihop pengar hon lånat till maten vi behövde medans skolan var stängd. Själv hamna hon utbränd och med näringsbrist tillslut på sjukhus men enda hjälp vi fick efter det var släkten som då förstod hur det verkligen stod till. Förstår inte hur en familj med ensamstående mamma kan "trilla mellan stolarna" som dom så fint utryckte sig och enda hjälp vi kunde få var om det fanns missbruk, vilket det inte fanns. Hon frågade oss barn om vi skulle ljuga om det för att få mat men inte ens vi villa ha en sådan förnedrande hjälp. Skämms än i dag när det kommer upp diskutioner om att barn inte svälter i sverige. Ingen kan tro att jag med min överviktiga kropp en gång var den lilla flickan som alltid somna av ljudet av en knorrande mage.

Detta har ingenting med alliansen eller sossarna att göra, problemet har funnits mycket länge och man fick inte mer hjälp under förra regeringen än under den här. Det är höjden av naivitet att tro att detta problem är nytt för de senaste åren.

Vad Sebastian är stark som helt enkelt berättar om den uppväxt han har haft.
Själv är jag över 40 år och har knappast aldrig vågat berätta för någon om hur svårt jag och mina barn har det.
Jag vet hur det är att inte ha mat för dagen, jag vet hur ångesten känns när man inte kan ge barnen ordentligt med mat, kläder, frukt till skolan osv. Det händer att vi är hemma på friluftsdagarna för mina barn har inte regnkläder och utegymnastikskor, det händer att de tackar nej till kalas som de är bjudna till för jag har inte råd att köpa presenter.Mina barns kläder är slitna, mitt barn på mellanstadiet har använt sin vinterjacka tills igår, idag tog hon en kofta.Vi tar bussen, men vi åker sällan allihop då det blir för dyrt. Vi har haft begagnade cyklar och jag tänkte att nu i sommar så får vi cykla runt i vår stad och göra små utflykter. För några dagar sedan så stals våra cyklar, jag grät mig till sömns den natten, så nu kan vi inte ens cykla. Min hyra är inte betald och jag ligger redan back i ekonomin, trots att det bara är den 31/5.
Jag vill inte klaga egentligen, jag ber sällan om hjälp, men för något år sedan så var jag tvungen, jag bad socialtjänsten om hjälp med glasögon till mitt barn, men jag fick nej!Jag var förtvivlad då mitt barn har dålig syn, bågen kan man eventuellt köpa billigt, men glasen är dyra. För första gången vände jag mig till frälsningsarmen och ja, jag skämdes....
Jag förklarade min situation, att min barn har missat 2 år av skolan då hon inte såg....frälsningsarmen hjälpte mig med glasögon och jag är så tacksam. De hade absolut inga krav på mig utan var mänskliga och förstående.
Jag själv äger två par tygskor, ett par jeans, några t-shirts och en äldre sommarjacka, några underkläder, det är allt.....jag tvättar varsamt och hemma så tar jag alltid av mig kläderna, hänger dem på en galge och tar på mig en sliten tröja, på så sätt så sliter jag inte på mina kläder så mycket, men jag klarar mig alltid, det är mina barn som jag är orolig för. Vill även säga att jag varken har bil, röker eller nyttjar alkohol, jag är en helt "vanlig" mamma som har svårt att få vardagen att gå ihop och jag tänker ändå att vi har lyx, en dator finns i mitt hushåll, det är en del som inte äger en dator idag, så någonstans är jag ändå tacksam att vi har överlevt på så lite.....

Jag känner Sebastians mamma! och hon älskar alla sina barn mer än själva livet. Hon är en mycket klok kvinna och jag tvivlar inte en sekund på att hon gjorde vad hon kunde! Starkt Sebastian att gå ut med detta, och massor av kramar till dig från Elin Falk på facebook.

vilken fin kille du är sebastian...ett gott hjärta. Kram

TYVÄRR, ÄR DET SÅ ATT UTSEENDET RÄKNAS. SÅ ÄR VÄRLDEN IDAG. MONEY TALKS, SHIT WALKS. INTE MKT ATT GÖRA ÅT NU, BARA ATT SLICKA UPPÅT O SPARKA NEDÅT....

Känner igen mig i det du skriver. Växte upp med bara mamma som förutom mig hade tre till att försörja. Under tiden hon jobbade hade hon två jobb. Var knappt hemma... ändå hade vi alltid dåligt med pengar. Sedan blev hon arbetslös.
Jag gick runt i mammas blusar för att vi inte hade råd med annat.. skämdes massor men låssades som att jag tyckte att det var min "stil". Ärvde kläder från mina kusiner vilket betydde att jag som var väldigt liten jämfört med min ålder gick rund med lilla sjöjungfrutröjor och andra disneytröjor tills jag var 13. Men jag visste att vi inte hade råd med något annat så vad skulle jag göra. Jag hade dock otroligt tur som hade en så snäll klass! Ingen mobbade mig och det var bara en tjej som kommenterade mina kläder. Hade även en storebror som räddade mig ur alla hemska situationer som jag faktiskt hamnade i utanför klassrummeet *tack och lov* så ingen vågade göra mig något illa fast jag var ett väldigt tacksamt "offer".

En snygg kille pratar ut..... Klart att tanterna gråter ;)

När jag blev tvungen att börja läsa (enda sättet att kunna få ett jobb över huvudtaget) levde vi strax under existens minimun i några år. Utan släkt (med stabil ekonomi, det vet jag att inte alla har) goda vänner och ett praktiskt sinne hade det ALDRIG gått. Det jag inte fattar är varför man förlorar på att läsa när man faktiskt bidrar till att öka bnp men får mer över i plånboken av att vara arbetslös. Helt bakvänt!

Är inte det minsta religös med stödjer både Frälsningar Armen och Myrorna.

Ett tips är att handla på t ex Tradera. Mycket begagnat i perfekt skick, ibland gör man otroliga fynd.

Sos är ett jävla skämt, fick inte ens matpengar när det var som värst. "du har ju studie stöd" Inte under sommaren, inte.

Tycker det är fint att Sebastian ställer upp på sina syskon, men jag inbillar med att människor som varit utan är snabba på att göra det. Man känner igen sig, ju.

Det är jag som omnämns i detta inlägget och jag vill säga att det finns mycket som ligger bakom detta och mycket som inte kommer fram i det korta utrymme som finns.

Jag tycker att ens uppväxt/historia formar en och jag tror att jag hade varit en mycket sämre människa idag om jag inte gått igenom bl.a det här. Vill man förändra förutsättningarna för människor speciellt barn så måste folk träda fram och berätta hur det är.
Jag tror inte att allt för många politiker och personer i position att förändra har så mycket förstahands erfarenhet av fattigdom och andra problem som finns bland barn/ungdomar växer upp i.