Dag 19 och 20

Torsdag 19 November 2009

Tyvärr blev det inget inlägg igår pågrund av dålig nätanslutning. Ibland är det så här i Kina.

Alla patienter här har blivit tilldelade en personlig läkare och sköterska.
Våran läkare är en kvinna som heter Dr.Lillie, hon är väldigt kompetent och förklarar allt mycket detaljerat.
Sjuksköterskan heter Laurie, hon är våran extramamma med ett stort Nightingale syndrom.
Hon är även den som är mest intresserad av att lära sig det engelska språket, hon går kvällskurser en gång i veckan och jag sitter ned med henne på lediga stunder och övar hennes uttal och hjälper henne med läxorna.
Som tack för denna hjälp bjöd hon och hennes man mig på bio igår kväll.
Vi såg den nya katastroffilmen “2012”, en kanon rulle.
Det var väldigt roligt att få uppleva kulturen den kinesiska biopubliken hade, dom applåderade, skrattade och grät unisont under hela filmen.
Under en scen i filmen, när det avslöjades att huvudkaraktären skulle åka till Kina och den röda flaggan med dom fem stjärnorna visades, studsade hela publiken upp applåderandes och skrikande som om Kina hade vunnit hela fotbolls-VM…..

Tänk om vi svenskar ibland kunde uppvisa lite mer av den sponta glädjen.

Pappa är stark idag!

Den anpassningsförmåga han uppvisar är övermänsklig.
Dom två senaste åren har han efter varje månad bara blivit sämre och sämre.
Jag har imponerats av hur snabbt han har accepterat den situation han befinner sig i.
Visst har det påverkat honom mycket mentalt, och han har stundtals varit väldigt deprimerad.
Men han uppvisar fortfarande en jävla kämpar glöd.
Tack vare behandlingen har han nu för första gången märkt av att han istället blivit bättre.
Det har fått honom att blomma upp.
Att få känna att livet återvänder måste vara en underbar känsla.

Han har nu börjat träna fysiskt och efter andra dagen av aktivitet har han nu träningsvärk för första gången på mycket länge.

Det mesta han tar för sig nu är som att göra det för första gången.
Vi människor glömmer snabbt bort våra självklara, omedvetna rörelser.
Det är hans muskelminne som nu behöver tränas upp på nytt.
Han behöver lära sig gå, andas, äta, dricka och läsa igen.
Rörelsemönster som är så pass vardagliga att vi tar det för givet är en ny upplevelse för hans kropp och muskler.
Bara att knäppa skjortan eller borsta tänderna har varit en enorm utmaning.
Föreställ dig att försöka kamma ditt hår, men du har enorma svårigheter att bara få upp handen över axlarna, till och med att bara hålla kammen är en utmaning, det är  ju iof. inget han behöver bekymra sig för nu. *lol*
Vad jag vill ha sagt är att det är ett enormt privilegium att få vara i hans närvaro, att få lära sig så mycket av livet och att få det bevisat att allt är möjligt.
Om man bara vill.

Tack pappa, jag älskar dig.
Din son