Dag 21

A B C D E F G….

Tänk att en hundjävel kom före mig i familjens namnalfabet.
Anneli, Barry, Christian, Daniel, Exora, och sedan jag Fredrick Gunnarsson.
Dock ett roligt påhitt av mina föräldrar.
Undrar vad fars plan var, att skaffa barn och barnbarn ända till Ö?
Jag känner då ingen press.

När jag fick beskedet att pappa hade ALS upplevde jag massa blandade känslor.
Arg, ledsen, chockad och en undran om varför?
Precis som mina bröder vände jag mig till Internet för att få information. Att få bilda min egen uppfattning om sjukdomen kändes viktigt.
Det här är ju en sak som man inte tror ska hända ens nära och kära.

När man till slut har accepterat att det här har hänt vår familj, kan man börja bearbeta och ta till sig möjligheterna.
Detta ledde till att vi hittade behandlingen i Kina.
Efter två veckors hårt arbete av min bror Christian, lyckades han ordna flygbiljetter och boka behandlingen.
Jag kände mig ledsen för att jag inte kunde följa med, men ändå glad att Chrille hade möjligheten, så att en av oss tre var där.
Hemma här i kalla gråa Sverige vankas det rastlöst med en längtan att få se både far och bror igen!

Jag tycker att det är jättebra att Chrille startat den här bloggen så att alla som känner och bryr sig om Barry med familj kan får vara med på denna resa!

Christian bad mig att hjälpa till med ett inlägg eftersom det kan bli svårt att hitta saker att skriva om i en spartansk sjukhusmiljö.

Så vad kan jag bidra med.

Ja var antagligen ganska busig som liten. Mina bröder har påpekat att anledningen till mina stora öron beror på allt dragande i dem av mor och far efter mina otaliga bus.

Nu när man är äldre får man ett leende när jag tänker tillbaka på allt jag gjorde. Det har inte alltid varit lätt att växa upp när man haft två auktoritära poliser till föräldrar samt två äldre, starkare bröder som format mig till den jag är idag.

Kan inte föreställa mig en bättre uppväxt.
Jag minns en gång då jag lekte soldat och hade en stålborste som jag använde som mina.
Den slängde jag fram när Chrille kom gåendes!
Allt jag minns från slutet av denna händelse var när jag flög genom luften från hallen och landade på min säng!
Antar att han inte var så glad då.
Eller som när Daniel klädde mig i pappas alltför stora kläder och innanför stoppade kuddar så att han och hans vänner kunde använda mig som levande boxningssäck!
Sådana händelser har format mig.

Jag har upplevt en underbar närhet till min bröder som jag värderar högt.

Det där med dragandet i öronen skulle min mor säga var ren och skär lögn.

Tack till alla som läser bloggen och alla roliga och värmande kommentarer!
Det ger mig och min familj ett stort stöd.
Nu gäller det att kämpa, vara stark mentalt och utveckla ett bättre medvetande.

Allt är möjligt.

Fredric Gunnarsson