Två veckor

Fredagen den 13  min namnsdag såklart.

Mirakel existerar i Kina.

Den person som min far är idag två veckor efter att vi landade i Kina ÄR ett levande mirakel.
Jag vill inte ge mig själv, min far eller ni som läser denna blogg falska förhoppningar men den här J***A behandlingen fungerar.
Barry kommer fortfarande ha diagnosen ALS för resten av sitt liv men skillnaden är enorm.

För två veckor sedan var min pappa döende.

Idag ligger han på golvet och försöker göra armhävningar, det går inte så
bra, men bara att han försöker får mina ögon att tåras.
Innan vi kom hit hängde hans huvud nedstämt, inte bara i sorg utan för att hans nackmuskler var borta.                                                           Jag kom att tänka på något som min ungdomstränare i handboll,         Dag Lundin, sa till oss när vi spelade som skit och låg under i halvlek under en match i omklädnadsrummet;
- Har gummisnodden som håller upp era nackar gått av eller?
- Upp med huvudet nu grabbar och gå ut och visa att ni är bäst!
 Vissa saker fastnar, tack Dagge.
Det är som att se ett barn ta sina första steg när han provar sina muskler igen, han marscherar i korridoren med stora, långa steg.                      Det är nästan så att jag kan höra hans gamla befäl skrika;
- HALT! Högeeeeer OM....                                                                                                
Vi talar mycket om livet, och då mest inriktat på varför vi lever.

Varför lever du?

Det är en fråga som blivit väldigt central.                                    Människor i allmänhet inriktar sig oftast på döden men sällan på livet.     Vi är så rädda för att dö. Varför?
Självklart för att vi inte vet vad döden är.                                                 Det svaret kommer, det är oundvikligt.
Så vad kan vi göra under tiden?
Leva såklart!
Vi lever ju nu, idag, inte imorgon.

Min kusin Gustav dog i somras.
Han föddes med en ovanlig muskelsjukdom utan botemedel..
Han dog ung med vetskap om att han skulle dö ung, alla visste det.
Men Gustav var ändå en av dom mest levnadsglada människor jag träffat.
Han var förlamad i nästan hela kroppen, han kunde röra lite på ena handen vilket gjorde att han kunde styra en elrullstol.                           Han kunde tala, dåligt, men han gjorde sig förstådd.                             Med hjälp av hans fantastiska föräldrar kunde han ändå leva sitt liv.      Jag minns när kvällstidningen gjorde ett reportage om honom när han spelade hockey som målvakt med skydd och allt i elrullstol.                  Han hade även ett aktivt liv med många vänner tack vare internet där han skrev olika bloggar.
Jag och min kusin hade i perioder ganska mycket mail-kontakt där vi talade mycket om livet och vad det betydde.                                         Det som är anmärkningsvärt var att han aldrig någonsin klagade eller gnällde om hur hans liv var, utan alltid uppmuntrade mig att göra saker.                                                                                               Sedan fick han mig att lova berätta för honom hur det var och gick.
Han är den hjälte jag aldrig kommer bli.
Jag saknar dig min vän.
Maria och Stefan! Jag vet att Gustav är med oss här i Kina med sin positiva energi!

(Gustav och Barry hade också mail-kontakt, även efter det att pappa blev sjuk. Vad dom skrev om vet jag inte, men jag är säker på att dom hjälpte varandra.)

Dr. Wang är min idol.
Jag har sedan jag konfirmerade mig i 14 års ålder slutat tro på religioner.
Tyckte det var läskigt att gå ur svenska kyrkan när jag var arton, för tänk om jag hade fel, tänk om det satt en skäggig gubbe där uppe bland molnen.                                                                                                 Jag har på senare år börjat förstå varför en del människor behöver en tro. Vi vill ha svar på varför vi lever och speciellt vad som händer när vi dör. Dessa svar finns att finna i alla religioner, men dom har aldrig varit tillräckliga för mig.
I början behövde jag bara titta upp en stjärnklar natt och försöka förstå den enorma vidden av vårat universum, en omöjlig uppgift för den mänskliga fantasin.
Senare i livet har jag vänt mig till vetenskapen och fördjupat mig i bl.a. kvantfysiken.                                                                                    Ingen lätt läsning, och absolut inte bra för sin egna existens.                     Något som senare fick mig att börja läsa filosofi.
I skrivande stund läser jag mycket om den energi som jag tror allt levande har och som vi kan påverka själva.
Det är därför jag har Dr. Wang som min idol.
Det är nästan magiskt när han kommer in och ställer sig bredvid min fars säng utan att säga ett ord och med ett lugnt, fridfullt sätt tittar på pappa som om han bedömer vad han ska göra idag.
Sedan lägger han sin hand på Barrys huvud, och vad jag tror, känner av och ger energi.                                                                                     Efter ca fem minuter börjar han massera hårt och trummar med sina fingrar rytmiskt på pappas huvud, fortsätter neråt mot hans hals med bestämda rörelser.                                                                              Han lägger sin hand på Barrys mage, tittar honom i ögonen, och jag märker att jag håller andan när han ber pappa ta ett djupt andetag.
Sedan skrattar han hjärtligt innan han tar fram sina nålar och ger skäl för sitt smeknamn Dr. Pain.
Med sina nålar börjar han utföra sin 3000 år gamla läkekonst, akupunktur.
Jag vet inte riktigt vad min far tycker om det här, för det gör jävligt ont när han sticker in nålarna genom hans kind och läppar.                         Kan inte ens föreställa mig smärtan när han, nästan våldsamt sticker honom i halsen.
Jag har provat, det gör skitont.
Men det verkar fungera, och när han sitter där med min pappa kan jag nästan skymta en aura runt omkring de båda.

Jag vet att jag har varit lite flummig i mitt skrivande idag.
Men ärligt, i den situationen jag befinner mig i, och med den bakgrundsinformationen som jag besitter kan man inte bli annat än lite knasig i huvudet (eller). Ni som känner mig, vet.

Tack alla ni som har följt våran resa så här långt.
7800st sidvisningar (ta mig faan galet) sedan jag startade bloggen för 10 dagar sedan, helt otroligt!                                                                       Ni är alla underbara med er fantastiska energi och det stöd som ni ger.                                                                                  
Jag har sagt det förut, men det betyder jättemycket.
Snälla fortsätt med det, så kommer min pappa snart springa milen igen.

Dagen citat:

“Lev inte för alltid, lev nu!”
JAG sa det NU