Blogg 29

Sista natten med gänget.

Imorgon lämnar vi det här sjukhuset.Det är ingen underdrift att säga att både jag och pappa är väldigt lyckliga över att lämna det här stället. Läkarna sa idag att vi inte behövde stanna här över helgen, det är ju ändå inga behandlingar då. Men vi måste komma tillbaka hit på måndag för att göra yttligare blodtester samt hämta en medicin som specialistläkaren ska ge oss då. Vi har bott in oss bra här och har börjat kalla vårat lilla rum för “hem”.
Vi kommer sakna alla våra nya vänner i personalen och dom andra patienterna här på avdelningen.
Nu väntar nya äventyr, ingen idé att se bakåt, det nuet som gäller.

Assistenterna ska ut och äta ikväll (dvs. jag, Maria och Mats).
Komma ifrån lite och ha en liten avskedsfest.
Det känns bra att få tala med andra som är i samma situation som man själv, vi leker hobbypsykologer åt varandra, det behövs för att orka hålla uppe energin.

Imorgon ska Barry gå igenom samma tester som han gjorde när vi kom, för FEM VECKOR sedan.
Helt otroligt att vi har varit här så länge.
Det blir lungtest, muskeltest och videofilmning för att kunna jämföra före och efter.
Som jag ser och upplever det har det bara blivit bättre.
När vi kom var, och såg pappa döende ut, idag är han full av liv.
När vi kom kunde pappa inte hålla uppe huvudet, idag är han stolt som en tupp.
Han kunde inte lyfta högerarmen över axeln, idag gör han armhävningar.
Fingerfärdigheten och styrkan i händerna är som natt och dag.
När vi gick mellan A-piren och B-piren på Arlanda var pappa tvungen att stanna 10ggr för att hämta andan, idag rymde han från sjukhuset och vandrade iväg på ett äventyr långt bort i den kinesiska förorten.
Han kunde inte ta ett djupt andetag och knappt hosta, idag tar han fina lugna andetag och hostar högt och starkt.
Han har fortfarande problem med att svälja samt att det rinner ner saliv i lungorna på honom, men det är bättre än när vi kom och det kommer bli mer förbättringar under minst 6 månader och upp till flera år.
Han har även fått tillbaka lite av rörelse i tungan och underläppen.
Mer smak och framför allt har han fått tillbaka mer känsel i kroppen.
I början av vår vistelse sov han en lite stund både på förmiddagen och eftermiddagen men nu är han vaken och pigg hela dagen.
I överlag är han mycket piggare och sover hela nätterna.

Vad denna behandling har gjort för slutligt resultat kan man inte veta utan det får tiden utvisa, som jag sagt förut så är det inte ett botemedel utan mer som en bromsmedicin.
Människor reagerar olika på behandlingen, men än så långe har Barry bara blivit bättre.

Hoppet finns där.

Idag tog jag med mig mina nya vänner Christer och Mats till Budasheu, berget som jag var uppe på i tisdags.
Det var strålande sol och inte så mycket smogg över Peking idag.
Christer är en riktig kämpe och orkade ta sig hela vägen upp till toppen, en ca 1 km mycket brant gångväg.
När vi skulle ta oss ner delade vi på oss, Christer tog linbanan, Mats gick ner och jag tog självklart rodelbanan igen.
Blev lite väl kaxig den här gången och gjorde en riktig vurpa i utgången av en skarp kurva, lyckades ta mig upp på kälken igen i farten men körde över min tumme som inte mår så bra just nu…
Men FAAN vad kul det är.

Nu väntar en vecka i skön säng med mycket turistande och en och annan öl.

Ska fortsätta hålla er uppdaterade, men som ni kanske förstått är det här bloggskrivandet inte min största hobby. Så snälla, förvänta er inte ett inlägg om dagen. =)