Min Glutt...*BeataMorot*

För dryga 30 år sedan såg jag honom för allra första gången....jag gick i åttan och han var sjua-gluttare från ett närliggande samhälle till mit eget...Han började i vår högstadieskola och jag föll som en fura vid första ögonkastet...När vi möttes i korridorerna pumpade hjärtat igång i 700 knyck, benen bar knappt....en kemisk reaktion jag bara upplevt en gång till i mitt liv...för dryga 2 veckor sen då väldigt många år av mitt liv bara försvann!

Jag blev retad av mina kompisar för de långa blickar jag gav den där lille rebelliske, skogstokige hämningslöse sjuan..men struntade ganska radikalt i det eftersom han gav mig känslor jag aldrig tidigare haft...känslan av att vi alltid känt varandra, att vi tänkte samma tankar....att han gav mig en konstig, oförklarlig trygghetskänsla...

Han blev min "Highschool-sweetheart"...och hur kär jag var i honom, var nästan sanslöst...

Vi skingrades efter högstadiet...men aldrig helt...jag var up to date när det gällde honom....visste hur stenhårt livet for fram med honom...Visste vad han genomlevde med nöd och näppe ibland...Tydligen har han varit ganska medveten om mina tokigheter och framfarter åxå..å många e de ggr då man velat ringa, bara ruska om lite omilt...

Han e märkt av åren som förflutit...livet har inte alltid varit snällt mot honom....å det gör mig så ont, i både kropp och själ...Det svider i mig när jag ser hur han kämpar som värsta rabiaten för att medvetet jobba sig till ett s.k svensson-liv...hur han knegar, hur han med alla medel gör allt för att hitta en rakare väg....de sista åren har han lyckats ganska bra! Viljan finns å envis e han...jag VET han kommer lyckas fint, men vet åxå hur motigt han har det från time to time..

Nu 30 år senare...e han min igen....den lille glutten har växt upp, blivit en vuxen man...en galen, virrig, fylld av humor och extremt mycket charm MAN.....och inte liten pys...han vet vad han vill, han jobbar med en nästan fobisk ambition...å likt då, för 30 år sedan inger han alltjämt samma trygghetskänsla i mig...känslan av komplett samhörighet...som om vi e skapta för varandra, kompletterar varandra...känslan av "Jag vill ha dig i mitt liv för alltid".....Å jag minns hur jag många ggr hade en klockren vision av mig och honom, sittande på en stentrappa utanför ett rödmålat hus, med gamla, fårade händer sammanflätade i varandra och med alla de gruvliga åren bakom oss...Den visionen finns hos mig idag...för nu e det så att jag släpper honom ALDRIG!!

Inte en gång till....min Glutt, min nojjige, virrige, galne och underbare bokstavsdiagnostiserade jättekärlek..Nu e han min tills träkofferten dras på....å förmodligen efter det åxå!

Kär tänker jag ALDRIG mer bli...jag fixar det inte...jag har ingen gråzon och livet dras på i 110 knyck....å det här får bli den sista resan...för om något skulle gå snett mellan mig och honom, då kommer jag jämföra allt med honom i all evighet...å då e det ändå kört....för ingen e som honom...å helt plötsligt e 30 år bara borta!

Livet lever man...man väntar inte ut det....Å NU lever jag....till fullo, för första gången på vääääldans länge!

Totalt sjukt förälskad i min sjuaglutt:))

Pözz o ha en bra dag!

//B