En hälsning från "snordimman"! *BeataMorot*

Medda!

Här sitter man nu, med ont i hela kroppeländet, huvudvärk och feber….å förbannar allt vad skitiga baciller heter!

Det ante mig att det skulle ryka på mig, för var o varannan kollega ligger dåliga…många av vårdtagarna har flunsan och så blev sonen sjuk! Då kommer det som ett brev på posten!

Hur som haver….en förkylning klarar man väl av…och den lär ju gå över..å fort åxå får man hoppas, för nästa helg e det myspys på gång:) jag ska hoppa på bussen, beroende på rådande väderlek…å pysa uppåt kusten sisådär 10 mil…å där ska jag ÄNTLIGEN få sitta ner i lugn och ro, face to face…och prata ut om både det ena och det andra…Å DET tror jag kommer göra mighty gött!:)

Under de här månaderna jag varit ensam, har det inte direkt rådit brist på ”date-tillfällen”….men jag har bangat ur….än för det ena, än för det andra….jag har mesat mig så in i bomben…haft en hel radda urdåliga ursäkter på lager…det har liksom inte kännts OK på nåt vis…å jag kan inte alls förklara varför…det bara e så…jag har både velat och INTE velat och hela tiden har jag vägt fördelar med nackdelar…

Men nu är det lite annorlunda…nu känns det hur bra som helst….pirrigt, mysigt och nervöst…å jag behöver verkligen den här daten för att ställa saker och ting till rätta…jag behöver berätta, men åxå lyssna…jag behöver SE att han förlåtit mig…att vi e OK….och sen får det liksom bli som det blir!

Jag tycker väldigt mycket om honom…han e en rar, snäll…och väldigt mysig på alla vis…han e VANLIG…inga spöken i garderoben…inga trauman, inga maror….en helt vanlig, ganska söt kille med glittriga ögon och ett supergulligt leende…som tar hand om sig och sitt på ett tryggt och säkert vis. OM man skulle trilla dit på allvar…och OM det hade varit ömsesidigt….ja, då hade jag nog fått det ruskans bra!:)

Men men…nu får tiden utvisa…vi har iaf massa daglig kontakt…vi ringer varandra ibland och skickar sms mest hela tiden…jag tycker om på ett gött sätt och blir glad varje gång det piper i telefonen…DET måste väl ses som ett bra tecken va?

Huuuuu…jag e faktiskt riktigt nervös:)

Å det e han med….ganska sjukt egentligen…för det finns ju egentligen ingen orsak att vara det….men jag skäms för höstens tilltag och urflipp….jag känner mig dum för hur jag behandlade honom…jag ångrar det så jättemycket nu, när jag sitter här med facit i handen….för han förtjänade allt annat än det där som hände!! Det e nog därför jag e småskraj…men det e åxå därför jag så väl behöver det här mötet…för att visa att jag e tillbaka på banan och inte alls uppe i det blå längre…för att få hans förtroende igen…det e VIKTIGT som fääääen för mig, kan jag säga…

Utöver detta….nu ska jag ta min bacillhärjade kroppjävel och hoppa ner under täcket….jag har ett sågverk i skallen och en temp som inte går av för hackor…Dessutom har jag skitont i ryggen…å det e nog iaf LITE synd om mig:)

Må väl blöggers!

//B