Att vara sin egen värsta fiende

Jag är på väg in i ett svart hål. Stort, mörkt och djupt hål. Och även om det inte bara beror på mig, så bär jag mycket av skulden själv. 

Anledningen är givetvis den där flickan. Hon som jag tycker om. Hon som bor på andra sidan Atlanten. Carrie. Jag har egentligen ingen anledning att tvivla på henne, inte mer än att vi har pratat lite mindre de senaste 2-3 veckorna. Men trots detta så har jag KÄNSLAN av att jag håller på att förlora henne, att hon distansierar sig från mig.

Och jag kan inte släppa tanken på det. Jag ältar det om och om igen, over and over.  Det pågår en inre kamp i mig. Den logiska sidan säger att jag inte har nåt att oroa mig för, att bara jag ger det lite tid så kommer det visa sig att det hela var inbillning. Men min känslomässiga sida säger att det är kört, att jag lika gärna kan ge upp, att lägga mig ner och dö.

Den sistnämnda sidan håller på att vinna. Den drar mig stadigt mot det där svarta hålet. Jag orkar inte kämpa emot, inte av egen kraft. Den enda som kan hjälpa mig är Carrie...och trots att det inte ens är två dygn sen jag pratade med henne sist, så saknar jag henne så mycket att det känns som att hjärtat snart slits ur kroppen på mig.

Jag kan inte förmå mig att sluta älta, att sluta analysera, att sluta sakna. Och jag kan framför allt inte sluta att hoppas. Hoppas att det bara är inbillning.

Samtidigt som allt detta pågår så är jag förbannad. Förbannad på mig själv, för att jag inte kan göra som min logiska sida säger till mig. Att göra det lättare för mig själv. Men, jag måste tydligen ta den svåra vägen.