När jag omger mig med folk är allt som vanligt. När jag sitter i goda vänners sällskap och har det trevligt, då mår jag bra. När jag kan prata om annat, så att jag slipper älta om och om igen, då är det inga problem.
Det är när jag kommer hem. Hem till ensamheten. Det är då känslorna kommer tillbaka. Det är då mitt hjärta börjar bulta. Det är då jag känner mig så fruktansvärt ensam, så liten...så rädd.
Men, framför allt, så är det då jag minns hur det var, bara för mindre än en månad sen. Då visste jag att jag bara behövde vänta en timme eller två, så fyllde hon ut ensamheten. Jag visste att jag skulle få prata med henne, jag visste att hon skulle fylla mig med glädje.
Nu vet jag inte längre. Och det skrämmer mig.
Sunshine
Beeble
Berrykiss
Beeble
kloktok
Beeble
Sunshine
Beeble
Beeble