Shadows fill an empty heart, as love is fading.

What about now? Det är lite så jag känner. Imorgon är det exakt 2 veckor sedan jag senast hörde någonting från Carrie. 2 veckors undrande, 2 veckors tänkande, ältande och besvikelse. Jag börjar så smått förstå att det är dags att ge upp, dags att gå vidare. Men jag vill inte. Inte än. Så hoppet får leva ett tag till, även om logiken säger att det är meningslöst. Men trots detta har jag börjat glömma, börjat förtränga allt det där jag känner för henne.

Det som är svårast med att gå vidare är att jag hela tiden jämför alla med henne...och ingen annan når liksom riktigt ända upp. Jag vet att det är för att de där känslorna finns där, att det är en hög tröskel jag behöver ta mig över. Men just nu går det inte, för i mina ögon är hon fortfarande allt jag vill ha...trots att hon nu behandlar mig på det här sättet.

Jag förmår mig inte att vara arg, jag förmår mig inte att anklaga henne för någonting. Det enda jag lyckas känna är besvikelse. Om det nu kommer sluta på det här sättet, så är besvikelsen över att hon valde den vägen det som kommer att svida mest.

Men...än ger jag inte upp..inte helt och hållet. Än finns det en tunn tråd av hopp som håller sig fast vid mig.