Bakom Masken

Det som har hänt, har hänt.

Så därför borde det vara lätt att vända blad och börja om på nytt, göra något bättre av det som kommer, men det förflutna har en förmåga att trycka sig upp ur även dom djupaste och mest låsta garderoberna som i alla fall jag försökt begrava det i.

Mitt förflutna drar alltid upp den där värdelösheten som förföljt mig sedan jag var lite, den där känslan av att inte vara som alla andra och med dom tankarna så kommer även känslorna rusande, känslan av att vara övergiven, utanför och osäkerheten om att verkligen duga till.

Dom här tankarna förföljer mig även idag, trots att jag har hamnat över 40 strecket, blygheten har jag lärt mig att hantera och möter du mig på stan så kan du knappast i din vildaste fantasi ana vad som pågår bakom masken, för dit släpper jag dig inte, väldigt få har tillträde ibland knappt jag själv.

Man kan inte springa från sitt förflutna det har en läskig förmåga att springa i kapp .

När jag fyllde 18 år så fick jag helt plötsligt en pappa, dvs visst styvfarsan har jag vetat en längre tid vem han var , nej jag menar min biologiska pappa.

Dvs jag fick inte fysiskt se f*nskapet men jag fick till slut ett namn , och en röst i telefonen (som jag inte visste vem det var när jag svarade) efter det gick åren vidare tills en dag när jag satt på jobbet och var själv en rätt nybliven pappa (och nej jag har aldrig smitit från min son, någonsin) och funderade, på den tiden jobbade jag på Fonus och hade en rätt tät kontakt med folkbokföring mm, så jag fixade fram namn + adress och författade ett kort brev på Fonus bästa brevpapper där jag bad om en bild och en liten förklaring vart f*n han varit alla år (ny familj och nya barn lyckades jag få reda på senare) gissar att det blev en chock när kuvertet från Fonus damp ner hos honom....

Nej jag vet fortfarande idag inte hur han ser ut, och även om jag vid  traumat efter mc krashen funderat på att kontakta igen så struntar jag i det, vill inte bli sårad igen så jag stänger den garderoben och sätter ett lås på den som aldrig kommer brytas upp igen.

Senaset veckorna har varit ett kaos, jag kommer förlora mitt jobb, efter 10 år som IT proffs och med en 50% nedsättning i bagaget ska jag ut och hitta jobb igen, kommer vara hjälpt av min hypersociala sida av personligheten men vet att det kommer vara ett självdestruerande jobb att komma på fötter igen..

Sedan mc kraschen 2002 så har livet verkligen gått i radikala vågor, naturligtvis så har E.I.D / Borderline problemen funnits där innan.

Men efter smällen så har energin inte riktigt funnits där för att parera den känslomässig stormen som rivs upp inom mig med jämna mellanrum, så nu 9 år efter olyckan och ett konstant krig med fkassan,  försäkringsbolag  och en arbetsgivare från helvetet så kändes det äntligen som det var dags att kunna slappna av och kunna planera fortsättningen av mitt så kallade liv..

Försäkringsbolaget har försvunnit ut ur mitt liv efter en paragraf om vad som kunde räknas som olycksrelaterat och vad som beror på jobbet (men om jobbet påverkas av just sviterna efter olyckan då?) försäkringskassan finns kvar men eftersom jag är juridiskt utbildad så har jag en förmåga att styra dom åt rätt håll...

JOBBET.... Efter att äntligen efter en hel hög år börjat få fason på jobb bilden och blivit av med "öknamnen" (som man kan få på ett högpresterande IT företag när du inte levererar 120% ) och diverse möten med företagshälsovård och beteendevetare så började det mesta lägga sig tillrätta och jag kunde börja leverera det som förväntas av mig... MEN

Nya kvastar sopar runt på jobbet och helt plötsligt så ska hela IT verksamheten läggas ut på outsourcing, så nu är jag snart utan jobb, med en ryggsäck full med dåliga erfarenheter och en livslust som ligger nere vid skoskaften, hemsöks nätterna igenom av mardrömmar som dröjer sig kvar när jag är vaken, och jag kämpar med att undvika ett avancerat självskade beteende.. Mitt liv suger

Turbulent på jobbet, så i augusti ska det sökas jobb igen, vem f*n vill ha en lätt defekt IT Geek som passerat bäst före datum.

Ångesten klämmer tag i mage och hjärta och klämmer tills det svartnar för ögonen.

Min Mamma träffade till slut någon stabilare människa att leva ihop med, och i den vevan så var det rätt  populärt med samhällsengagemang från deras sida i alla fall, så för att hjälpa så startade dom Familjehem och tog på sig övervakningar 8dvs när du släpps från Fängelse/ungdomsvådsskola så är det en person som håller förhoppningsvis koll så det inte börjar spåra ur)

När hemmet är fullt med personer med rätt stora problem så blir dina egna rätt ynkliga, och har du uppmärksamhetsbehov så blir det en stor tävling med alla andra i hushållet.

Och naturligtvis så blir det svårt att få "normala" kompisar när allt hemma är så onormalt, så mina första fasader började jag bygga vid den mogna åldern av 7 år, blyg, rädd och oerhört ensam känner ett stort släkktskap med låten 2nerver Alone (Allways Alone) då det sedan dess varit en genomgående känsla av mitt liv sedan dess , det är jag som står mitt i mängden av männskor (Er alla) där men ändå inte tillsammans men ensam i världen utan någon att berätta för Alltid Ensam.

Det är jobbigt att sitta och gräva i garderoberna i minnet, vissa är så fulla av saker så när man öppnar dörrarna så faller det över en som en lavin av tankar som det tar ett tag att befria sig från.

Under tiden som jag skrivit så kommer jag mer och mer fram till att det inte bara är Olyckan som jag gör avstamp från, utan också en stor del av mitt tidigare liv som det känns som det är dags att frigöra mig och mitt sinne från.

Som för så många andra så var också min uppväxt rätt kaotisk, alla historier är unika för oss som människor, det här är början på min:

Jag pratar för mycket, det är något jag fått höra ända sedan jag kan komma ihåg .

HyperSocial har jag varit ända sedan jag var liten och hittat på saker ( sånt som man kallar kreativitet idag, men som kallades nåt helt annat på den tiden.)  Min mammas gubbar på den tiden var inte världen änglar, utan just den typen av människor som skapat den rädsla jag burit på när det gäller mörkrädsla och den djupt rotade rädslan att vara ensam (när man är 4 år gammal och vaknar upp och ingen är där och grannarna får ta hand om dig sätter sina spår)

Livet är rätt knepigt

-Fort följer

Efter mellanspelet så är det dags att jobba med Olyckshjärnspöket igen.

När benen i nacken får en smäll (läsfraktur) så låter det ungefär som när du biter sönder en isbit, ett hårt knastrande krunchande ljud som man aldrig glömmer, jag kommer i alla fall inte att glömma det ljudet, när ekonomin rasar ihop däremot så hörs oftast inga ljud alls värken i själen är den samma.

Något jag blev väldigt medveten om var att livet utanför min egen olycksbubbla pågick precis som vanligt och så också räkningar hyror och annat sånt där som när man lever sitt vanliga liv flyter på mer eller mindre smärtfritt

Men för min del försvann en stor del av den vanliga inkomst som jag haft även om dom olika försäkringssystemen försökte plana ut fallet något, dvs dom på den tiden fungerande sociala systemen (försäkringsbolaget däremot var en helt annan fråga kan jag lova)

Så där satt jag med värk lite överallt (kroppsligt och själsligt) medan jag ser min och familjens värld sakta falla ihop .

Så vad gör man, jag försökte återgå till jobbet så fort det bara var möjligt (som jag berättat om innan) och försökte fåihop dom bitar av livet som inte riktigt fungerade.

Min arbetsgivare hade svårt att förstå att saker inte fungerade som innan, för utan struten (nackfixeringen) så såg jag ut precis somom inget hade hänt, och hur föklarar man att vissa saker som förut varit så förbannat lätta inte riktigt fungerade som förr, att energi måste hushållas med och fokus koncentration och liknande inte hänger med pga trauma men också pga dom skador som inte riktigt syns

På jobbet så var vi indelade i avdelningar vilka hade sin egen budget, men jag som kommit tillbaka för rehab hamnade i min gamla roll som fungerade rätt dåligt, och eftersom man räknade huvuden på jobbet (HeadCount) så blev jag allmänt känd som ett DeadHead vilket naturligtvis gjorde saker ännu jobbigare ....

Så det blev dags att besöka Previa för första gången och med det en beteendevetare och mina första antidepressiva tabletter jag mådde rent ut sagt som skit...

Allt detta resulterade i avdelningsbyte och en vilsenhet som är svår att beskriva, det kändes som att börja känna en person helt på nytt, men den här gången var personen jag måste lära känna Mig Själv!!!!

Att ha udda föräldrar kan både vara intressant men också helt förödande för självkänslan.

Lägger man sedan till ett rastlöst  flyttande under första delen av livet och kryddar det med knepiga miljöer och trasiga människor så kompliceras genast allt lite mera.

När jag var liten älskade jag musik och att sjunga, och en av dom saker jag brukade göra som 5 - 6 åring var att tolka Elvis låtar utanför den lokala butiken (innan dom började heta Ica nära mm) jag sjöng ute, jag sjöng hemma tills den dagen min mamma talade om för mig att "för att kunna sjunga riktigt så måste man träna rösten" och det var jobbigt och man behövde lärare ..... mitt hjärta brast totalt och det var slut med sången offentligt...

Hemma var det alltid lätt knapert ekonomiskt också, inte så att det inte fanns käk, men utrymme för större utsvävningar var klart begränsade, det berodde nog en hel del på både morsan och styvfarsans rastlöshet när det gällde jobb, för det var ett jäkla växlande mellan vad dom gjorde långt upp i mina tonår (och efteråt) samtidigt som dom fortfarande fungerade som kontaktpersoner och övervakare för olika udda rätt trasiga människor.

Såför mig var det inte ovanligt att någon dykt upp på natten som låg  vardagsrummet (eller mitt rum) och sov som troligen var på rymmen från någon anstalt eller ungdomsvårdsanstallt (och ev kunde man se bilen som stulits på vägen dit stående pånån avtagsväg längre bort) och naturligtvis poliser, gissa hur många kompisar an får med den konstellationen hemma, så jag hittade böckerna och fantasin (plus skolpjäser under en kortare period tills det på samma sätt talades om hur mycket man måste offra för att......)

Så familjen, både den nära men ocksåden både på morsan och styvfarsans sidan tycket att jag för det mesta levde uppe i det blå, tr på f*n det när verkligheten var så jobbig så måste man ha någonstans att fly..

- fort följer

Här bakom masken skriver jag inte bara om olyckan utan också dom saker som gjort mig till den jag är, på både gott och ibland ont.

Har man en strulig uppväxt så kan resultatet ocksåbli rätt struligt, och att växa upp under 70-80 talet var inte alltid det där underbara som man ibland luras att tänka.

När jag var liten så var livet rätt knepigt och minnet när man är4 - 5år är inte alltid så där komplett, men jag vet att min rädsla för ensamhet präglades vid dom åren pga en dåvarande pojkvän till min mamma som hellre drog ut till kompisar när morsan jobbade än att stanna hemma när jag sov (att vakna och känna sig övergiven kommer fortfarande spökande i bakhuvudet än idag)

När morsan senare träffade den hon lever och har levt ihop med större delen av mina år så dök nästa knepighet upp, dvs driva hem för vård & boende plus övervakningar (när personer släpps från Ungdomsvårdsskola eller fängelse så har man en kontaktperson som håller reda på att man sköter sig under en avtalad tid)

Att leva i en sån familjekonstellation blir rätt knepigt i längden, lägg sedan till att du bor i en liten norrländsk by såspäder man också på problemen , dvs hur svårt är det att ta hem kompisar när du inte vet vilka problem som finns när du kommer hem och problemen kan vara allt från poliser och social till påtända människor och gud vet vad.

Så ensamhet är något jag varit van vid, och eftersom alla kring en har större behov av hjälp än vad man själv har så druknar ens egna problem i den stora massan kring famljen.

-Fort Följer

Det är jobbigt att gräva i saker som hänt, så att skriva om det här är inte det enklaste , att sätta ord på känslor eller hur man förklarar en upplevelse.

När tratten åkt av så började det bli dags att kliva ner från dom höga höjderna av smärtstillande som jag plockade i mig, Tramadol är en medicin som det kan vara rätt svårt att kliva bort från, för som det morfindevirat som den är så tar den inte bara bort smärta utan den ger en lustupplevese samtidigt, vilket bla gjorde att jag hybrismässigt överskattade hur mycket jag tex klarade av på jobbet (kroppen och huvudet sa nej, medicinen sa va det är väl ingen fara kör så det ryker) .

Nertrappningen var ett veritabelt helvete, det gjorde ont, det gick inte att sova, för mig så kliade det innanför skinnet så det kändes som jag skulle bli komplett galen, en knäpp upplevelse från den tiden var fötterna som på natten växlade från att vara iskalla till att kännas som välkokta kräftor.heta röda och mest i vägen.

En anna sak som den häftiga medicineringen inneburit var att jag vid det laget hade levervärden som inte var hälsosamma, och det gav ett överskott av gallstenar, Gallstenar gör vidrigt ont.

Försäkringar är bra när dom fungerar, men ett försäkringsbolag vill egentligen inte att sånt här ska hända, vilket det blir rätt uppenbart när man väl hamnar i den här karusellen, mitt tips till den som är med om en olycka är att samla så mycket dokumentation kring det som hänt som det är möjligt och att se till att läkare skriver så utförligt och tydligt som det bara är möjligt, annars kan man hamna i ett veritabelt helvete då det ska motiveras varför man mår dåligt, för det finns massor av nivåer att må dåligt fysiskt men inte minst psykiskt.

Mitt fall var väldokumenterat men trots det så var jag tvungen att engagera en advokat som kunde föra min talan mot försäkringsbolaget (en del av rättshjälpen man har rätt till) hade gärna berättat att det hade löst alla mina problem, men inte alla berättelser är snälla.