Blogg från tredje våningen

Nu har jag fått lite inspiration igen (efter några månaders skrivtorka). Jag klistrade in den nya texten längst ned i förra inlägget så har jag hela texten i rätt ordning.

Flykten från Universum

Så här långt har jag kommit nu.

Kapitel 1

Jag hade allt här i livet. Jag kunde vakna upp i min lägenhet i New York på morgonen, ta filmbolagets plan för att spendera eftermiddagen vid stränderna på Hawaii för att avsluta dagen med en middag för två på en lyxig restaurang i Paris. Jag hade till och med ett eget rymdskepp.

Jag hade en framgångsrik karriär, hus i fyra olika länder och assistenter som passade upp på mig. Dessutom – en otroligt hängiven agent som enbart tycktes leva för min karriär. Jag spelade mot de mest berömda skådespelerskorna i världen och ibland fick jag mig en kyss eller två när scenen krävde det.

Det var för två år sedan som mitt liv skulle förändras totalt. Dagen då allt hände började som en helt vanlig dag i september. Min agent Josh Martin ringde alldeles för tidigt som han vanligtvis brukade göra. Jag svarade enstavigt och hummade frånvarande på hans skvaller från filmbranschen, vem som fått den och den rollen, vilka som gift sig och vilka som skilt sig.

”…och det är där du kommer in bilden.” Josh röst blev tydligare.

”Jag?”, sade jag medan jag kämpade med att få i kaffepulvret i kokaren.

”Men förstår du inte?” Hans röst steg. ” Det här är ju världens chans för dig.”

När jag hör orden ”världens chans för dig” brukar jag vanligtvis bli väldigt intresserad men Josh har en förkärlek till att ta till starka ord för att fånga min uppmärksamhet så jag svarade lite avmätt vad han nu hade på gång. Han hade ändå lyckats få mig intresserad så jag slutade med mina frukostförberedelser och satte mig på närmaste köksstol.

” VenJup Pictures vill göra affärer med oss. Just nu promotar de sin kommande filmserie med Rahn Vexus och det sägs att Vexus själv har föreslagit att du ska spela hans ärkefiende.” Josh upprepade det för säkerhet skull. ”Hans ärkefiende!” Fattar du vad det innebär? Det handlar alltså inte om bara en film! Det blir säkert ett tiotal filmer! Yejejeh!”

Green fullkomligt skrek ut de sista meningarna. Han avslutade förstås med det där löjliga uttrycket från en av mina tidiga filmer, ett utrop jag gärna skulle sluppit att bli förknippad med om jag hade vetat att varenda människa som man gick förbi på stan skulle ropa det till mig de senaste femton åren. Men…inombords bubblade det ändå fram ett litet Yejejeh!.  

VenJup Pictures var endast tio år gammalt men hade expanderat kraftigt och var nu det största filmbolaget i solsystemet. Mig veterligen var VenJup Pictures det enda filmbolaget som lanserade sina filmer på alla de beboliga planeterna. Nu ville de alltså ha med mig i deras filmer. Tio filmer, hade Josh sagt. Ingen huvudroll visserligen men ändå. Det lät nästan för bra för att vara sant.

”Ledningen vill att vi kommer över till dem direkt för att gå igenom det sista med dem. Alla andra roller är tillsatta så det är bara att köra, redan i höst, sa de.” Det uppstod en liten tystnad. ”Är du där?”, undrade Josh.

”Javisst. Ja, det låter ju fantastiskt.”

Man kan ju anta att jag borde vara sprudlande glad. Det var ju faktiskt helt fantastiskt och mitt liv som redan var fantastiskt skulle bli…ja, ännu mer fantastiskt.

”Bra jobbat, Josh.” Jag kände att jag var tvungen att muntra upp Josh lite eftersom jag hade låtit lite frånvarande. Josh hade ju gjort allting strålande och jag ville inte lägga sordin på stämningen. ”Dig kan man lita på”, svarade jag och menade det.

Men jag kunde inte uppbringa mig till att låta allt för entusiastisk. Jag fick en konstig känsla i kroppen. På något sätt hade jag en föraning att livet inte kunde fortsätta på det här perfekta viset för evigt. Någon gång måste ju även jag ha otur. Jag var 40 år fyllda och karriären hade gått spikrakt uppåt enda sedan den dagen då jag klev in på lokalteatern hemma i New Jersey. Jag hade föräldrarna kvar i livet, pengar i överflöd och flickvänner lite då och då. Jag hade knappt varit på sjukhuset under hela mitt liv. Jag kunde helt enkelt inte ha otur. Ibland funderade jag på det faktum att jag på något sätt hela tiden lyckades med saker och ting. Jag kan tyvärr inte förklara min spikraka karriär med att jag hade någon exceptionell talang eller så. Inte heller var jag intelligentare än genomsnittet. Mina tidigare flickvänner hade haft fullt sjå med att förklara saker och ting för mig som jag visserligen inte brydde mig om att förstå, men ändå – jag var inte speciell på det sättet.

Någonstans där ute gick det människor som hade fått all den otur som jag lyckats undvika. Det var jag säker på. Så gick mitt resonemang i alla fall. Tur och otur jämnar ut sig men det behöver inte stämma för en enskild individ. Det är en gruppbetingad tes. Hur skulle man annars kunna vinna på ett lotteri? Man faller ju inte ned död direkt efter man har vunnit högsta vinsten. Inte ofta i alla fall.

Men samtidigt som jag kunde höra hur Josh gick på i luren om hur rik och berömd jag skulle bli runt om i hela solsystemet fick jag alltså den här föraningen om att en dag slutar den enarmade banditen att rassla. Och om jag hade fel i min teori om hur tur och otur fördelar sig statistiskt över hela befolkningen och det istället var så att tur och otur var jämnt fördelat för varje individ…ja, då låg jag rätt illa till.  Jag visste det inte då, men jag skulle få rätt…

Kapitel 2

Josh och jag bestämde oss för att träffas på Venus morgonen därefter. Han skulle åka kollektivt medan jag fick tillfälle att använda mitt enmansrymdskepp som stod och skrotade i garaget. Rymdskeppet hade ingått i kontraktet när jag gjorde en TV-serie på Månen. Jag hade tvekat när de lade fram idén och sista pusselbiten för att få min signatur på kontraktet hade varit just rymdskeppet vilket gjorde att jag kunde pendla på ett avslappnat sätt. Det var faktiskt Josh som föreslog det för TV-bolaget och de gick med på det, om än motvilligt.

 Josh…det var en kille som kunde förhandla. Men sedan dess hade jag inte använt rymdskeppet allt för mycket.

Någon gång använde jag rymdskeppet som ett vanligt transportfordon när jag åkte till Europa och jag hade bråttom. Eftersom rymdskeppet till skillnad från vanligt trafikflyg flyger i en båge där toppen låg trettio, fyrtio mil upp i atmosfären går det åt en fasligt massa bränsle. En resa kan kosta hundratusentals dollar, men för mig, vars senaste film gav 450 miljoner härliga dollar i lön, är det ju förstås en bagatell. Femton minuter tog resan mellan New York och Paris och då räknar jag även in minuterna på parkeringsplatsen i Paris. ”Tid är pengar”, brukar de säga, men man kan faktiskt vända på det och säga ”pengar är tid – intjänad tid.” Kollektivt skulle det tagit minst en halvtimme längre och den halvtimmen spenderar jag mycket hellre på en krog i Paris än att trängas med allehanda folk på ett flygplan.

Jag tryckte i några atomtuber i kärran och gav mig av. Det är inte svårt att flyga ett rymdskepp; inte ett enmansrymdskepp i alla fall. De där stora färjorna som kryssar fram och tillbaka i solsystemet är nog lite lurigare, men ett privat rymdskepp var ett under av enkelhet. I med en bränslestav, hoppa in i förarsätet, några knapptryckningar som angav destinationen och sedan bär det iväg. Och som det bär iväg. Woosh!, säger det och plötsligt är man några hundra meter ovanför marken. Grannen som står vid grillen blir som ett dammkorn i ett ögonblick och efter någon stund ser man hela jorden sväva i rymden som en äggula i en stekpanna.

Av någon anledning – kanske var det musiken som gjorde det – slumrade jag till och när jag vaknade var jag bara någon timme ifrån Venus. Jag fiskade fram en termos och drack lite kaffe medan jag studerade stjärnorna som lyste så starkt, nu när atmosfären inte grumlade synen. När jag vände blicken mot Venus som blev allt större märkte jag en slags suddighet i mittersta delen av planeten. Det såg ut som något sorts moln som förvrängde det som fanns bakom. Skeppet fortsatte sin färd genom rymden och efter en slurk till såg jag att molnet som befanns sig mitt framför mig hade ett lilaaktigt skimmer. Ett lila moln? Var hade jag hört det förut? Efter en djupdykning rätt ner i mitt minne som inte gav någonting alls förutom känslan av att jag någon gång läst eller hört om lila moln i rymden och att det var något illavarslande kring orden ”lila moln” sade jag högt: ”Internet lila moln” och fick upp en himla massa artiklar på rymdskeppets förarfönster.

 Just när jag insåg vad det handlade om - att molnen var förknippade med ett stort antal försvinnanden som skett under människans 70-åriga rymdhistoria och att vetenskapsmän över hela solsystemet var handfallna inför det faktum att över tre tusen människor hade försvunnit spårlöst sedan 1941 då den första personen, en 39-årig astronaut vid namn Charles Lindbergh, försvann efter en solotur till baksidan av månen – just då hände det…

Ett ljus starkare än något annat jag upplevt slog emot mig. Jag hann uppfatta att ljuset gick från att vara lila till helt vitt under någon mikrosekund. Därefter är det bara mörker. Jag måste ha blivit medvetslös för när jag vaknade upp kände jag hur munnen var torr och huvudet värkte. Jag slog upp ögonen men stängde dem instinktivt direkt då en stickande känsla for genom kroppen. Jag beslöt att hålla ögonen stängda och funderade på vad som hade hänt. Försvinnandena som jag läst om hade lämnat forskarna svarslösa. Inte bara människorna hade försvunnit utan även de rymdskepp som de färdats i. Och här satt jag i ett rymdskepp som precis nyss åkt igenom ett sådant där lila moln. Sakta gick det upp för mig att risken fanns att jag hade anslutit mig till de där tre tusen människorna med Charles Lindbergh i spetsen. Mitt ansikte skulle om någon dag, efter att jag inte dykt upp på Venus, finnas på varje löpsedel på Jorden tillsammans med beskrivningen av ännu ett oförklarlig försvinnande. Sökpatruller från Venus och Jorden skulle skickas ut men efter några dagar skulle sökandet upphöra. Vänner och bekanta skulle stå (och gråta förhoppningsvis!) vid en gravsten där det var ingraverat: Rick Drake 1969-2009. Om det nu skulle bli någon begravning. Ingen skulle ju hitta kroppen? En minnesstund var kanske troligare, och ändå skulle Josh innerst inne hoppas…hoppas att jag fanns någonstans därute…Jag vaknade upp i mina funderingar av att instrumentbrädan hoppade igång med ett ryck.

Jag försökte återigen öppna mina ögon och denna gång tog jag det försiktigare. Jag lät lite ljus sippra in under ögonlocken och kunde med möda skymta konturer av rymdskeppets innandöme. Efter en lång stund med kisande ögon kunde jag skönja himlakropparna utanför. Vad hade egentligen hänt? Allt såg ut som vanligt. Jag hade Venus rakt framför mig i blickfånget. Jorden såg ut som en liten prick i backspegeln. Inget konstigt med det. Hade jag överreagerat när jag fällt min dödsdom alldeles nyss? Hade jag på något sätt lyckats ta mig igenom ett lila moln utan att försvinna? Ja, med min tur, så kanske…I så fall skulle jag vara den förste som kunde vittna om hur det kändes och min berättelse skulle kanske kunna ge vetenskapsmännen viktiga ledtrådar om denna gåta.

Jag fortsatte min färd emot Venus. Siffrorna på instrumentpanelen som angav koordinaterna för destinationen hade slagits ut så jag skulle vara tvungen att landa manuellt, vilket i och för sig inte var så svårt. Man höll bara i en knapp så skötte autostyrningen resten. Först trodde jag att chocken över vad som hänt, hade gjort mig så skakad att jag såg fel när jag närmade mig atmosfären på Venus. Men hur jag än letade fanns inga spår av landningsmärken där ute i rymden. Små gröna bojar svävade vanligtvis i linje ned mot marken, en på vardera sida så att de bildade en sorts kosmisk motorväg. Jag styrde runt skeppet så att jag hamnade i bana runt planeten men de gröna bojarna lyste med sin frånvaro. Plötsligt kom jag tänka på Internet och sade högt: ”Internet Venus landningsbana”. Förarfönstret blinkade till och upp kom ett antal sidor om Venus. De resultat som skrev om landningsbanor på Venus var dock enbart romaner av olika slag.

Jag provade något nytt:”Internet Venus J O V R”.

 En röst började att talae resultat som skrev om landningsbanor på Venus var dock enbart romaner av olika slag. liga ulle Josh  En myndig röst började att tala. JOVR -Jordens Officiella Vetenskapliga Råd – kunde man lite på, tänkte jag, medan rösten med en aningen monoton röst fortsatte:

…från solen räknat. Venus är belägen 42 miljoner kilometer ifrån Jorden. Atmosfären består till största del av koldioxid, kväve och svaveldioxid. Venus är ungefär lika stor som Jorden…

Jag hoppade fram lite:

…misslyckades. En  terraformering av Venus är dock fortfarande aktuell men just nu finns varken resurser eller vilja till ett sådant projekt. 1989 skrinlades hela idén då de största investerarna, däribland solsystemets mäktigaste affärsman Viktor Wellup, drog sig ur för att istället satsa på forskningen om interstellära resor. Många gör gällande att den riktning som rymdkoloniseringen tog…

Vad är detta? tänkte jag. Terraformeringen hade ju startat redan på 1960-talet! Jag minns hur jag som barn hade åkte dit en sommar i slutet på 1970-talet, och hur frisk luften verkade. Hur jag stod med näsan tryckt mot det tjockaste glas jag någonsin sett och häpnade över alla små, inglasade samhällen som människan byggt upp på Venus yta. Hur spännande det hade varit att gå ut i vildmarken, i den där lilla rymddräkten och känna hur vinden slog emot oss så att vi nästan ramlade omkull! Och nu var hela planeten full med syre, växter och till och med djur som strövade omkring.

Men när jag tittade ned på Venus genom rymdskeppets fönster kände jag inte igen mig…Stora virvlar av moln täckte ytan och ingenstans såg jag de silverskimrande städerna med de karaktäristiska svarta tornen som sträckte sig upp mot himlen. Inga rymdskepp eller flygbilar som åkte fram och tillbaka över Venus skogar och berg. Allt jag såg var dis och moln. Små partiklar yrde omkring i molnen och fick det att se ut som om en enda stor sandstorm hade lagt sig som en slöja över planeten.

Jag beslutade mig för att åka tillbaka till Jorden. Jag ville bara komma hem så att jag kunde vila ut, ringa upp Josh och glömma det sista dygnet av mitt liv. Jag slog in destination New York och som tur var fungerade mekanismen nu. Skeppet gjorde en skarp sväng och tog sikte på den lilla blå pricken några miljoner kilometer bort. Inom några minuter sov jag tungt.

Kapitel 3

De blå bojarna låg och väntade på mig när jag bromsade in några mil ovanför Manhattan. Äntligen en välbekant syn, tänkte jag medan jag rättade in mig i ledet av rymdskepp som var på väg att landa. Jorden är sig lik i alla fall, tänkte jag medan jag såg de välbekanta skyskraporna på Manhattan. De tre Frihetsgudinnorna stod som alltid i givakt och jag kunde till och med skymta några människor i facklorna när skeppet sänkte sig ned mot landningsplatsen.

”Ursäkta, sir.” Tulltjänstemannen sträckte ut armen och pekade mot ett rum längre bort. En kvinna med tulltjänstmundering kom emot mig och sträckte fram handen.

”Den här vägen, sir.” Kvinnan gick emot rummet och jag följde lydigt efter henne. Tätt efter följde två kostymklädda män med oss in i rummet.

 ”Sätt dig ned,” sade hon och satte sig själv ned på andra sidan skrivbordet. Männen ställde sig vid väggen bakom mig.

”Vad handlar det här om?”, frågade jag. ”Tror ni att jag är smugglare? Att jag har venusianska dvärgbjörnar i väskan, eller?” Jag höll upp väskan demonstrativt framför henne.

”Nej, nej. Nu ska vi lugna ned oss lite.” Hon slängde en blick mot upp mot männen och fortsatte: ”Skulle jag kunna få se på passet?” Hon sträckte sig över skrivbordet och tog passet utan att vänta på svar.

 ”Du heter Rick Drake. Du bor på 34:e street på femte avenyn. Och du är skådespelare till yrket. Stämmer det?”

”Ja, suckade jag trött medan jag såg mig om i rummet.

Hon vispade omkring lite med fingret och fick upp en skärm framför ögonen. ”Jaha…Jag ser här…” Hon drog ut på orden innan hon fortsatte:

”Du är född 1969 i New York och har bott…

Du, jag ska säga dig…och dina imbecilla apor till livvakter också… att jag de senaste femton åren aldrig, och då menar jag aldrig, träffat någon person inom en myndighet, som INTE vet vem jag är! Jag är ju Rick Drake!”, skrek jag och slog ut med armarna. ”Du har aldrig hört talas om mig? Destination Death, säger dig det någonting?  Går ni inte på bio, nån av er? Har ni inga små barn som skriker efter actionfiguren Shooting Champ? Tuppkam, spegelglasögon, en trasig vit T-shirt och en himla massa vapen!”

”Sir”. Kvinnan sade det bestämt och för att tysta mig fullständigt lade hon till ännu ett ”Sir.

Det jag ska berätta för dig nu kanske kommer som en chock för dig. Vi vet vem du är. Eller rättare sagt, vi vet var du kommer ifrån. Vi har haft många som varit i din situation.”

Jag var på väg att säga någonting elakt men hon satte fingret mot munnen och avbröt mig.

”Du är inte härifrån”. Hon tittade på mig på ett forskande sätt som om hon funderade på om jag förstod vad hon menade. När jag inte reagerade och inte heller svarade fortsatte hon:

”Du är ifrån ett annat universum.” Hon tittade forskande på mig igen.

”Va…?” Jag stammade. ”Vad… menar du?”

”Jag menar…att du inte är från denna världen. Du är inte född här, du har aldrig bott här och du har aldrig existerar i den värld som du befinner dig i nu. Du har levt i ett universum som är skiljt från oss och du har, genom att färdas genom ett tribulusmoln hamnat i ett parallellt universum – ett universum som är mycket likt ditt eget, men som ändå skiljer sig på många sätt. Till exempel så känner ingen här till din filmkarriär. Här finns ingen som har den där Shooting…nånting som hjälte av det enkla faktum att dessa filmer aldrig har gjorts här. Förstår du nu? Du…” Hon avbröt sig.

”Men…hur ska jag kunna tro på allt det där?” Jag undrade om jag hade att göra med något sorts spratt, men så kom jag att tänka på molnet som jag bevisligen hade kört igenom och kände mig inte så säker längre.

”Förlåt att jag lät lite brysk men vi… vi begär inte att du ska förstå. Du är inte den förste som vi har att göra med, som jag tidigare sade. Vi har lång erfarenhet av sådana här händelser och vi förstår hur omvälvande det måste vara att få reda på en sån här sak.”

”Men…” Orden stakade sig fram. ”Men…vad menar ni?” Tankarna flög omkring i huvudet och jag kände det som om jag höll på att svimma.

”Många upplever just det som du gör nu. De svettas, får svårt att andas och de känner det som om hela huvudet går i spinn. Och framför allt… ingen tror på oss när vi berättar att de har hamnat i ett parallellt universum.”

Jag satt mållös. ”Men det är bara naturligt!.”, tillade hon lite käckt och tittade upp mot männen. En av dem kom fram med ett glas vatten och ett piller.

”Här, ta den här. Den gör så att du mår lite bättre.” Jag tog frånvarande pillret och sköljde ned den med vattnet medan jag försökte få ordning på tankarna.

”Du ska få möjlighet att träffa en stödgrupp. Det är människor som precis som du hamnat här genom tribulusmolnet. En del har varit med i gruppen i flera år och behöver fortfarande stöd, men vissa är med några gånger och tycker att det räcker. Vi har många exempel på U-människor – vi kallar er för det – som anpassat sig bra i vårt universum. De har gift sig, skaffat jobb, har barn och lever ett gott liv.” Hon lät stolt.

Jag märkte att jag var torr i halsen och höll upp glaset. Den ene mannen sträckte sig efter kannan och fyllde på.

Kvinnan fortsatte: ”Det finns förstås kurser som du kan gå där du kan lära dig om alla skillnader och eventuella problem som du står inför nu. Det kan handla om allt från politik eller varför inte populärkultur, som du var inne på. Ta bara en sån sak som att era sedlar är värda mer än era mynt. Här är det tvärtom!” sade hon lättsamt.

 ”Men du kommer få mer information senare om kurser, stödgrupper och sånt. Du får en tillfällig bostad utanför New York, där du också har tillgång till en reception i byggnaden där man dygnet runt kan få information. Det sitter väldigt kunniga personer där som jobbar för er. Vissa av de är faktiskt U-människor själva! Du har rätt till gratis utbildning i sammanlagt fem år och de första två åren kommer du få ett månadsbidrag som gott och väl kommer att täcka dina utgifter.”

Kapitel 4

De följande månaderna var nog de värsta som jag varit med om. Visst, lägenheten var väl ok och jag hade pengar till mat och kläder, även om jag inte var van att kolla på prislappar, om man säger så… Men att jag helt plötsligt blivit ”utfattig” var en bagatell i jämförelse med hur vilsen jag kände mig. Varje morgon hoppades jag att jag skulle bli väckt av att telefonen ringde och att jag skulle höra Josh irriterande röst mala på om filmer och skådespelare. Men ingen ringde.  Det var inte så konstigt i och för sig. Här hade de övergivit telefonen för pyttesmå sändare och mottagare som fästes innanför skallbenet och jag hade inte opererats än.

En tisdag gick jag iväg på ett sådant där möte som de talat om. Det var tre nyanlända förutom jag. En äldre kvinna som såg förskräckt ut under hela mötet, en medelålders dam som ställde frågor stup i ett och sedan en yngre kille som satt tyst. Bobby Sanderson hette han som höll i mötet och vi fick berätta vilka vi var och hur vi upplevde vårt nya liv. Bobby, som själv var en U-människa, som det så fint hette, tyckte att vi skulle se det som att i var på semester i ett annat land, eller att vi hade tagit vårt pick och pack och utvandrat. (Vilket jag lite syrligt påpekade inte stämde – jag hade lämnat pick och pack värt över en halv miljard dollar (!) i ”hemlandet” som Bobby kallade vårt tidigare universum.) Jag kände mig avogt inställd till Bobby till en början men blev mer och mer intresserad av förhållandena i denna nya värld.  Bobby förklarade hur den historiska utvecklingen skiljde sig ifrån den vi hade som barn hade lärt oss i skolan, hur maktförhållanden i världen såg ut men även små vardagliga märkligheter som att

Men mycket var sig likt också. Radio, tv och datorer fungerade ungefär som jag var van vid, husen såg likadana ut och folk gick faktiskt även här på fotboll och i kyrkan.. Flyg och tåg fanns det gott om och överallt flög det bilar omkring, faktiskt fler här. Rymdskepp däremot var mer sällsynt och inte något som privatpersoner använde. De som hade ett ärende ut i rymden åkte förstås med rymdskepp men dessa användes enbart för kollektivtrafik.

En stor skillnad var koloniseringen av andra planeter. Venus var – som jag så smärtsamt upptäckte – en död planet som ingen människa hade varit på. Faktum är att de enda himlakropparna som var koloniserade, i den bemärkningen att det permanent bodde människor där, var Månen, Mars och två av Mars månar – IO och Europa. På Jupiter levde ett forskarteam som arbetade med terraformeringsfrågor, men annars var solsystemet tomt på människor. Med bakgrund av denna informationen blev jag minst sagt förvånad när Bobby berättade att människan hade rest till andra stjärnor.

 Och det var inte bara några få astronauter som hade gjort resan. Nej, det kunde vem som helst göra som var frisk och kunde hosta upp ett antal 1000-dollars mynt ur fickorna. Varje vecka flög tusentals affärsmän, semesterfirare eller lycksökare iväg för att mot planeter många ljusår härifrån. Det  kryllade av liv och Jorden hade kontakt med över 40 olika civilisationer runt om i kvartsuniversum, vilket var ett område som sträckte sig 400 ljusår in mot Vintergatans mitt och 200 ljusår åt andra hållet.

I slutet av mötet ville Bobby att vi skulle sjunga. Han bad oss ställa oss upp och hålla i varandras händer. De andra tre flög upp och lite motvilligt gjorde jag som han sade. Där stod vi med händerna i vädret och sjöng. Bobby stod framför oss och höll upp en stor skylt:

Kom ihåg att du alltid är lika mycket värd

var du än befinner dig på din färd 

Kärlek och respekt når över alla gränser

människan är släkt med alla existenser.

Tydligen användes sången i politiska sammanhang som någon sorts förenande hymn här på jorden, men visst passade den in på oss. Den förskräckta gamla damen såg inte lika förskräckt ut nu och de andra två skrålade och sjöng med inlevelse. Själv var jag inte lika entusiastisk…

Kapitel 5

Livet som U-människa gjorde att alla möjliga frågor dök upp. Finns Rick Drake i detta universum också? Riskerade jag att stöta på en exakt kopia av mig själv?  Hur kom det sig att det mesta var så likt min egen värld? Och så den frågan som brände mest i mig – kan jag hoppas på att någonsin komma tillbaka?  Den första frågan fick jag svar på när jag en kväll gick förbi receptionen på väg ut för en matbit. Jane, flickan i receptionen, tittade upp från sina papper när jag ställde frågan.

”Nej du, du riskerar inte att träffa en tvilling här. Det är vad forskarna säger. Det går bara inte. Här, läs den här.” Hon sträckte fram en liten informationsfolder och återgick till sitt pappersarbete. Jag stoppade ned foldern i kavajen och gick ut.

En halvtimme senare satt jag på en restaurang och väntade på min beställning. Jag fiskade upp foldern. På framsidan läste jag:

U-människa?

 Människorna och Universum – frågor och svar

Information till nyanlända U-människor av det Nationella

     Immigrationsrådet i samarbete med New York stad

Under texten var det en bild av en kvinna och en man med gapande munnar, som stod och höll varandra i händerna och tittade upp mot en skyskrapa. Jag bläddrade i foldern samtidigt som jag fick min mat. Fråga tre i foldern handlade om möjligheten att stöta på sin dubbelgångare. Svaret gavs av en forskare i fysik vid  HTU (Hamptons Teknologiska Universitet):

Ingen av de registrerade U-människor som kommit till denna värld har haft någon motsvarighet hos oss. V kan inte med säkerhet konstatera att det är en omöjlighet då det kan finnas U-människor som inte är bokförda. Sådana som våra instrument ej lyckats fånga upp eller som kom hit innan vi övervakade de lila molnen. Dessutom är vi inte helt säkra på att vi har lyckats kartlägga alla moln i vårt solsystem. Vi vet att det finns moln i andra solsystem men dessa är inte troliga portar för U-människor då alla bokförda fall kommer ifrån ett och samma universum – ett universum där människan inte har utforskat den yttre rymden.

Den just nu rådande förklaringen till att inga dubbelgångare släpps in genom molnen framlades av en professor i kvantfysik - Alex Gusarov. Han menar att den unika atomuppsättningen som varje människa bär på snappas upp av molnen med hjälp av de elektromagnetiska strålar som all materia utsöndrar. Molnet skapar utifrån den information som den samlar in - troligen genom en evolutionistisk process som pågått under årmiljoner - en kopia som bildar ett avtryck som i sin tur blockerar ett statistiskt identiskt avtryck.

Denna information finns alltså lagrad i molnens magnetfält och hindrar just dessa kombinationer av atomuppsättningar att passera genom dimensionerna. Detta innebär att det  med största sannolikhet är omöjligt för en U-människa att återvända till sin ursprungliga värld då molnen bär på information om U-människornas atomuppsättning.

Jag läste vidare i broschyren medan jag åt min middag. På sista sidan gjorde de reklam för någon sorts fest för U-människor. Varje år reste hundratals U-människor till New York för att delta i festen. Det var en bild där av en kvinna i yngre medelåldern som uttryckte sig entusiastiskt : Woho! Häng med på partyt! Det är nästan som att resa hem!

Jag hade ingen tanke på att lyda hennes uppmaning. I denna värld var jag en anonym enstöring och så ville jag att det skulle förbli – i alla fall tills jag kände mig lite mer säker. Skillnaderna mellan världarna var inte så stora, men ändå var det något med människorna, staden – ja, hela världen - som jag uppfattade som främmande. Deras sätt att prata, resonera, uppföra sig…Allting kändes olikt min tidigare världs motsvarigheter. Här gick jag omkring i min gamla hemstad men kände det som om jag var på andra sidan jordklotet. Jag kunde egentligen inte sätta fingret på vad som var annorlunda, men känslan fanns där och gjorde mig till en osäker, stammande varelse. Jag hade haft problem med de fåtal sociala kontakter som jag skapat hittills och bara att handla mat kunde göra att allting blev fel. Därför var det föga överraskande att jag misslyckades totalt vid min första audition i den nya värld. Jag, som brukade komma in på scenen med ett självförtroende som var så starkt att ingenting kunde gå fel, hade läst mina repliker som ett skrämt barn denna gång och tyvärr var det ju inte en sådan roll som jag läste inför. Nej, skådespelarkarriären tycktes vara död. Det insåg jag. Värre var att andra jobb, som enligt min mening inte krävde samma sorts talang eller begåvning, också verkade som en ouppnåelig dröm för mig. Det var som förgjort att hitta ett endaste litet sophämtarjobb i detta förvrängda universum.

Men av en slump fick jag faktiskt ett jobb. Jag var på väg hem från middagen när jag gick in i en servicebutik som sålde mat och sprit till dem som fortfarande var igång trots att klockan hade passerat midnatt. Det var en sådant där liten butik som har vin- och spritflaskorna i mitten av det kvadratiska utrymmet och med bröd och andra matvaror uppställda i hörnen runt om i lokalen. Jag greppade en vodka med smak av citron, gick fram till disken och lade upp de tjugo dollarna som det skulle kosta. En liten, tunnhårig man i 50-årsåldern med glasögon dök upp bakom ett skynke.

”Det blir tio dollar, det” Han tog sedeln, slog in i kassan och gav mig tio dollar tillbaka. Även om jag var en fattig man nuförtiden och skulle mått bra av tio dollar extra kunde jag inte förmå mig att hålla tyst utan påpekade att det stod 20 dollar på prislappen. Han tittade upp mot mig med ett halvt leende samtidigt som han blinkade till med ögonen som om han blev förvånad.

”Det är ju efter midnatt? ” svarade han liksom frågande och böjde sig ned för att ta fram en papperspåse.

”Midnatt? Hur menar du? ”Jag tittade förvånat på mannen.

”Det är halva priset. Klockan är ju över tolv.” Han fortsatte med att packa ned flaskan i påsen och räckte över den.

”Jaha, ni har rea på natten? Ja, det var ju bra.” Jag tog emot påsen och växeln och var på väg ut då mannen ropade efter mig.

”Får jag ställa en fråga? Den kanske är lite framfusig…”  Mannens ögon tittade fram över läsglasögonen som han bar långt ned på nästippen.

”Fråga på du bara” sade jag utan att ha någon aning om vad som skulle komma härnäst.

”Jo, är det möjligtvis så att du...” Han tvekade en aning. ”…att du är en nykomling?

Jag hade inga problem med att berätta att jag nyss hamnat i detta universum så jag sade: ”Javisst. Om du undrar om jag är en U-människa, som ni kallar oss för, så har du rätt."

Den lilla mannen sken upp. All den spänning och oro som han utstrålade försvann.

”Vänta, viskade han fram.”

”Claire! Kom! Kom!” Han ropade in mot ett litet rum som tydligen fanns bakom skynket.

”Claire! Här ska du få träffa någon!” Han höll upp skynket för kvinnan som visade sig vara hans fru.

Ut kom en rökande kvinna med permanentat hår och starkt, rött läppstift. Hon var huvudet högre än sin man.

”Vi har en U-människa här!” Mannen sträckte ut handen som om han stolt visade upp sin nya bil.

”Oj, då!” var det första som kvinnan fick fram. Sedan tittade hon närmare på mig, granskade mig upp och ned.

”Nej, men se på trasor! Är det inte Rick Drake?”

”Det stämmer” sade jag lite förvånat. Jag hade glömt vilken uppståndelse det kunde bli när jag ibland gick ned till kvartersbutiken för att köpa mjölk eller något. Men det var ju i den gamla världen. Inget sådant hände nuförtiden, vilket på ett sätt kändes skönt.

”Det här..” proklamerade Claire, och vände sig mot sin man samtidigt som hon pekade mot mig, ”Det här är tidernas häftigaste skådespelare. Han är en riktig actionhjälte.”

Hon fimpade cigaretten och sträckte fram handen.

”Claire var namnet. U-människa och inne på mitt tolfte år i denna värld.”

Och på så sätt lyckades jag få ett jobb. Ja, inte som butiksbiträde då, men dock som städare. Lawrence (som mannen hette) och Claire ägde och drev butiken som hade öppet alla dagar i veckan. Trots detta hade de problem med ekonomin och städade därför på olika företag på söndagskvällarna och eftersom Lawrence hade börjat att få problem med knäna erbjöd de mig att arbeta tillsammans med Claire med städningen. Jag fick senare reda på att USA hade, som ett led i ett försvar mot den ökande konsumtionen av alkohol, höjt priserna på dagarna på sprit. Däremot hade de valt att ha kvar de gamla priserna mellan midnatt och klockan åtta på morgonen. Det förklarade att Lawrence anade att jag var en U-människa.

Ny låt som jag gjorde för någon vecka sedan. Den handlar om Pedro som har ansträngd ekonomi och ett miserabelt liv.

http://www.youtube.com/watch?v=vcPWPoz9xC0

Hur slutar livet,  var, och på vilket sätt

Blir man en notis om en ballongfärd som gått snett

Ett kycklingben i halsen på en middag - och man går ut

Låser dörr`n till toan och dör inom en minut

 Men vad händer sen, får man leva om igen?

 Ja, vad händer sen, kommer man till himmelen?

Man får en hjärtattack - begravning samma dag

Vaknar upp i kistan för ett sista andetag

En pojke ringer SOS som undrar hur han mår

- Hjälp mig, min mamma, hon har sovit sen igår