Stockholm Marathon- halvvägs

Imorgon går jag in i graviditetsvecka 18. Mitt mål var därför att springa en mil och sen ta mig till halvmaremarkeringen (21,1 km).

Jag har sprungit sen 2 veckor tillbaka. 8 pass har det blivit, det längsta var 7 km. Innan dess har jag haft ett uppehåll på 2 månader.

Jag sprang hela vägen till 21,1 km. Det tog 2 timmar 36 minuter och 52 sekunder. Inte min sämsta tid. Snittade 7:27/km. Alla kan springa en halvmara otränade, eller hela för den delen om man inte är gravid eller sjuk. Bara otränad.

Ena sidan, en fog eller nåt kändes ganska direkt. Men den känns oavsett vad jag gör. Ligger, står, whatever. Den känns, life goes on.

Hela tiden kämpade jag med tanken att springa igenom en mil. Vid 5 km kändes det lite lättare. Då hade jag i alla fall sprungit en halv mil.

Vid 8 km var det dags för herr Västerbro. En backe som inte alls hade varit jobbig med lite mer träning. Men jag har sprungit ett backpass de sista veckorna, bestående av 4 korta backar. Bron var därför ganska tung, men jag var väldigt klar med mig själv att jag skulle igenom till en mil, springandes. Helst på 1:10. (Snitt 7 min/km).

10 km 1:07:41.

Nöjd, det viktiga delmålet var klart. Jag fortsatte att springa lite till, men kände att det började bli tungt och tempot sackade. Men jag skulle ju till halvmaregränsen på ett eller annat sätt och det är så tråkigt att gå.

12-13 km. Jag börjar inse att jag SKA springa i 15 km.

15 km är ballare än milen. 

Jag siktar på att ta skiten på 1:45. Då skulle snittet fortfarande vara 7 min/km. 

Det är sekunder kvar. Jag lovar mig själv att stanna efter det. Jag spurtar som en galning förbi 15 km-markeringen på den tid jag fått för mig att jag önskar ha, bara några minuter tidigare.

Jag saktar ner rejält, måste sett dumt ut. En italianare ser vad det är jag tänker göra. Han tittar på mig, böjer sig fram och skriker:

HANG IN THERE

Jag nickar och säger OKAY!

(Tack!!!) Idiotisk spurt, men hela den här grejen med att jag ska springa är idiotisk samtidigt som jag njuter på ett bisarrt sätt. Det finns ingenstans jag hellre vill vara än att springa detta lopp och jag är inte klar än.

Jag saktar ner rejält och bestämmer mig att verkligen skita i tiden. Så länge jag springer är jag bäst i världen.

Innan 16 km börjar det bli jobbigt så jag plockar upp mobilen. Mmsar hit, läser era sms och det får mig att fortsätta. Jag är så inne i min mobil att jag inte ens märker att jag springer. Jag missar vätskestationen och springer tillbaks några meter.

Strax efter kommer vinnaren och spurtar förbi. Ni fattar inte vilken fart de håller. Visst att jag började springa en kvart senare än dem, men deras tempo är helt sjukt. Jag springer inte ens intervaller ogravid i sånt tempo. Helikopterljudet, jublet, elitens svett. Jag ryser av välbehag och blir lite rörd. Jag ser Bettans sms för jag håller i mobilen som om mitt liv hängde på den. Och jag bestämmer mig för att springa hela halvmaran.

Missar 18 km-markeringen och börjar bli orolig över min tappade fart men istället ser jag till min stora förtjusning 19 km-markeringen.

Och där. Där började det bli jobbigt. Fortfarande roligt men jobbigt. Mycket segt tempo. Men det var många som gick vid det här laget. Jag sprang fortfarande.

Jag såg 20 km- markeringen men den kändes så jävla långt borta. Att springa på Djurgården är sjukt trist, inget folk.

20-21 km gick så sjukt långsamt att några gick om mig. Det var inte ens roligt fast det var så nära mitt slut. Det gjorde helt enkelt för ont i bäckenet och stelheten spred sig som svininfluensan.

Men springa hela vägen, det skulle jag. Jag är inte klar förrän jag gått lite över gränsen.

21-21,1 km. De sista 100 metrarna var helt vidriga. Ändå stod jag kvar där och hängde och undrade om jag inte skulle ta och gå några km till. För tid fanns det.

Men nej, det fick räcka. Jag skulle inte tjäna nånting på det. Det här loppet var över för min del, jag var glad och hade ont. Inte utmattad, men ont. Vi fick skjuts av Taxi alldeles gratis. Loppet hade bra service på det sättet. Fria SL-resor och taxi tillbaka till start/mål.

Jag drack bara vatten hela vägen. Nåt annat behövs inte när man bara kutar två mil. Men det fanns inte så mycket att välja på. Mina tidigare lopp har haft massa mat.

Vädret var perfekt. Tack!!! till alla som hejat. Verkligen. Ni tog mig från milen till halvmaran. Springandes.

Nästa år gör jag såklart om det här, hela vägen in till mål!

Peace!