Senast Skrivet

Slumpa en blogg

Man blir vad man heter

Läste precis att i Danmark så hade någon fått avslag på att vilja döpa sitt barn till Anus.....tack gode gud för det.
Själv har jag ett allvarligt fall av barnmisshandel i ett av mina förnamn, Bengt är inte speciellt hett va?
Som tur är så har jag begåvats med 2 stycken fullt användbara kallelserop så jag har kunna välja men jag undrar vad morsan och farsan tänkte på när dom avvisade Tommy som min syrra föreslog och drämde till med Bengt.
Nu gifte hon sig sedemera med en Tommy så hon fick som hon ville i slutändan ändå.

Det verkar gå lite trend i att döpa sina ungar till något annorlunda och lite obskyrt sådär.
Kärleksdryck eller Kosmos T ex
Det är så överdrivet pretto och jag skulle inte förvåna mig om det är samma föräldrar som bara köper hem träleksaker till sina ungar och vägrar ha annat än mandariner och russin i godispåsen vid julgransplundringen.
Hur det än lider så ska man kunna gå med rätt högt huvud resten av livet och inte behöva vara det ständiga samtalsämnet på fester.
- Hur kommer det sig att du heter Anus?
Tro mig, heter man Bengt så blir man kallad både för det ena och det andra och det känns inte speciellt sexigt när någon ska viska i ens öra "Åh Bengt, jag älskar dig så"
Jag har dejtat en ung tjej vid namn Margareta en gång och det låg liksom i vägen på något sätt.

Jag hade en kille från fjärran land österut på besök tidigare i våras och han hette Elvis, rätt coolt egentligen men vore det inte för att han hade en väldigt stark personlighet så skulle man inte ha sett honom utan bara tänkt på The King.
Jag fick bita mig i läppen hela kvällen för att inte dom mest billiga skämt skulle trilla ur munnen på mig.

Sen har jag varit på en brygga ute i Nynäshamns skärgård idag och vad är det som håller på att hända med oss svenskar egentligen?
Längst ute står några invandrarfamiljer och metar, grillar och jollrar mer sina ungar, so far so good men DOM HADE INGEN FLYTVÄST!!!
Barnen alltså, det var lika hemskt och motstridigt som att se en 2-åring utan cykelhjälm och skottsäker väst i sandlådan.
Jag slänger inga igelkottar i ballongaffären nu för jag är harig och en riktig ankpappa när det gäller min son men frågan är om inte dom flytvästlösa ungarna hade det bättre egentligen för dom går förbi mig och säger högt "Nej vi får inte springa här, det kan vara farligt, vi går istället" på ett sätt som kändes som att dom hade full koll på läget ändå.
Men vi tänker som vanligt "Jo det är säkert säkert, men man vet aldrig, bäst att vara på den säkra sidan ändå" och så sätter vi upp klisterdekaler med texten "Varning, barn i bilen" eller drar ur kontakten ur spisen när vi går till jobbet för man vet ju aldrig, blir det nån vibration så kan knappen halka ner på sexan och starta av sig själv och då brinner hela jävla kåken upp.

I övrigt så tycker jag att sälar ser ut att heta sälar, fiskmåsar att heta just fiskmåsar och att det är dags att klassa grillad fläskkarré som otjänlig människoföda.

10 kommentarer
Lindalou
4 juli 2010, kl 21:13
Jag älskar barn som de där invandrarbarnen. Mina är lite sådana. De lär sig istället för att jag aktar dem för saker. Tex avskyr jag dem som kopplar sina barn för att de ska slippa hålla koll på dem. Har du sett sådana där barn-selar med koppel? Märklig sak... Jag lärde mina barn att antingen skulle de hålla sig intill mig och hålla i vagnen när vi gick över gatan. Om de bröt mot det var de tvungna att sitta i den supertrista vagnen. Inga problem och då är mina barn inga superlugna saker utan ganska vilda ändå.

Vad gäller att grilla så röstar jag för en gammal hederlig kotlett.
Blogg-Erik
4 juli 2010, kl 21:22
Jag var kopplad när jag var liten men det var för att jag var sjövild och inget annat, dom hade inget annat val men jag håller med dig i övrigt även om jag inte alltid lever som jag lär.

Jag tycker att vi kollektivt skrotar alla jävla grillar istället, vad är det för fel på en vanlig spis?
Queen of Chaos
5 juli 2010, kl 15:27
Bengt var väl ett as het namn eller =).. Jag har en del knepiga namn jag med eller iaf ett...
Blogg-Erik
5 juli 2010, kl 18:00
Helt allvarligt, nej!!!
Så låt höra
Islandsmamman
5 juli 2010, kl 18:15
Kan de inte skaffa en katt som får heta Anus istället - det undrar jag alltid när jag läser om såna fånigheter?

Men barn? En del verkar faktiskt ha lite svårt att koppla att det inte är en tam groda eller en chik byracka de skaffat sig utan har fått en alldeles ny, alldeles riktig människa. Skulle DE ha velat heta Anus Larsson när de gick i trean och det räckte med ett par glasögon för att bli utmobbad?

Mitt motto när det gäller barnuppfostran har varit: allt som inte kan ge varaktigt handikapp eller död ska tillåtas (jag har blundat och djupandats en hel del genom åren för jag har en alldeles sjövild Dotter och en mycket aktiv Son). Alltså har de hjälm i trafiken men har klättrat i träd, sprungit lösa på stadens gator och torg (och blivit lite påkörda men inte mycket, hehe) och samlat skatter i havskanten o.s.v.
Blogg-Erik
5 juli 2010, kl 22:57
Men visst är det så att man ibland uppfattar folk som att dom har en accesoar med sig än något levande.
En katt kan heta Sjärthål utan att bli mobbade av andra katter, dom heter den doft dom är och inget annat men det är som sagt var annat med människor.
Det finns tillfällen när jag helt plötsligt börjar sjunga högt eller blir stel som en pinne när sonen lever ut men jag insåg en dag att det är bara inte han som finns, jag som förälder är där i allra högsta grad och därför så ska han veta dom yttersta gränserna.

Tänk så klok jag är förstår du
moster bakar
9 september 2010, kl 23:52
Själv hade jag fått heta Gunnar om jag blivit kille, det kom fram när jag i tonåren tyckte att Frida var ett alldeles för vanligt och tråkigt namn och undrade vad mina föräldrar haft att välja på. Efter att ha insett hur stor risk det var att jag faktiskt kunnat få heta Gunnar kändes inte Frida så illa längre.

Apropå kattnamn, på ett ställe jag bodde förut hade grannflickan en katt som hette brunöga. Det blev alltid lite kaos i huvudet när man såg en liten flicka i 4-5år åldern gå omkring och ropa "brunöga".

Att åta barnen springa omkring utan flytväst där de kan ramla i är nog mer än jag skulle acceptera om jag hade egna barn. Men å andra sidan är jag själv uppväxt med väldigt väldigt lösa regler. Jag gick själv ner till sjön i byn, genom kohagen, innan jag börjat skolan. Men jag visste att jag inte fick gå fram till vattnet och absolut inte ut på bryggan så det vågade jag inte ifall någon skulle se mig. Men när de vuxna var med hade jag ingen flytväst, inte ens när vi rodde ut med båten. Inte använde jag cykelhjälm heller och jag strosade fritt i hagar och ladugårdar bland kor, hästar och höns. Jag klappade vakt/jakthundar och lekte med kattungar. Gick ensam ut i skogen så långt jag vågade (dvs jag vände när jag inte såg huset längre), jag hoppade från höskullar, klättrade på rundbalar och klättrade upp på hustaket. Jag täljde men vass kniv och pysslade med en riktig sax, inte en trubbig.
Nu var jag visserligen ett lugnt och rätt fegt barn men jag har trots denna frihet aldrig gjort mig direkt illa. Jag har några ärr där jag rivit, skrapat eller skurit mig men jag har aldrig ens brutit ett ben, knappt stukat mig. Mina föräldrar varnade mig alltid för vad som kunde hända om jag gjorde det ena eller det andra och lät det tillräckligt läskigt lät jag bli, annars testade jag men var jätteförsiktig. Som sagt, jag gjorde illa mig ibland men jag lärde mig av det med. Skärsåret på knäet lärde mig att det är jävligt svårt att tälja en träbåt av tryckimpregnerat trä även om man har en sylvass kniv. Jag lärde mig att se hur hunden skulle se ut för att det skulle vara ok att gå fram utan att mötas av morr, när det är dags att lämna hagen för att korna/hästarna börjar bli närgångna, att det gör ont att klippa om man inte är noggrann osv osv.

ALLT är ju potentiellt livsfarligt för ett barn, jag beundrar mina föräldrar som vågade lita så pass på mig att de kunde ge mig friheten att få skrapa knäna ibland och att själv få känna hur vackert och läskigt det är att blicka ut från ett hustak. Själv riskerar jag att bli en hönsmamma.

ehm, ja... en halv roman... var så god. :)
Blogg-Erik
15 september 2010, kl 13:46
Att få en hel "roman" som kommentar är nog inte det vanligaste och därför så kommer jag att för resten av dagen gå med ett högburet huvud.
Tack för det, jag älskar när någon berättar historier värda att lyssna på från sina egna liv
Bra jobbat Gunnar!!!
erviluca
15 september 2010, kl 13:59
Näe, det finns verkligen namn som är så töntiga att jag undrar om jag skulle "dra öronen åt mej" om jag träffade någon sån och skulle dejta....tex..."Bengt": Huvva! *ryser* :P Närå!
Men Arne....Torsten....Gudrun....Hjördis....Lennart.... Ja, det finns många "tönt-namn" men jag tror dom är på väg tillbaka med stormsteg, faktiskt! Själv är jag mycket nöjd med ALLA mina namn! Ha haaaa!
Blogg-Erik
15 september 2010, kl 14:03
Hjördis!!!!! Offffffffff det är så det brummar i pungen när jag läser det
Möjigheten att kommentera är avstängd av bloggens ägare

Senaste blogginläggen

Senast kommenterade


Denna blogg modereras inte på förhand av Aftonbladet och här gäller inte det utgivaransvar som finns på Aftonbladet.se. Bloggens innehavare är ansvarig för allt innehåll.

Tipsa oss om du upptäcker något regelbrott. Läs reglerna