Bokmalen

Jag gillar att se på reklamfilmer. För det mesta så tycker jag att de kan vara ganska roliga. En del är till o med väldigt roliga. Sedan finns det dom som jag retar mig på och så finns det dom som jag retar mig väldigt mycket på.

Just nu är det ett elbolags reklam som retar mig. Den retar mig så mycket så att jag inte ens kommer ihåg bolagets namn, men deras budskap är:

Elräkningen som är så enkel att du förstår den kl 3 på natten.

Nu kan jag ju bara prata för mig själv, men om jag råkar vara vaken kl 03.00 inte f*n läser jag elräkningen, det vill jag bara säga!

..jag är överviktig. I alla fall enligt ABs viktklubb. Så nu är det jag som börjar min strävan att bli mindre viktig.

Kommer precis från ett mycket mystiskt projektmöte.

I fredags när jag var på hemligt uppdrag fick jag ett meddelande från en person hos min kund. Jag ringde upp i en paus och ett mycket märkligt samtal utspelade sig. Han (för det är en man) började fråga om jag hade tappat kontrollen över ett projekt för hans chef, min uppdragsgivare hade frågat honom om han kunde ta över. Jag ställde mig helt frågande till detta, för vi hade planerat att vi skulle ha ett uppstartsmöte för projektet idag.

Eftersom jag hade jobbat intensivt med ett annat projekt för denna uppdragsgivare så hade jag inte hunnit fixa tidplan mm för detta nya projekt, men lovat att jag skulle skicka detta under helgen.

Mannen fortsatte mala på om blä, blä. Då svarade jag: Om din chef känner oro inför att jag inte hinner med detta projekt så står det henne fritt att byta ut mig för det är ändå hon som står ansvarig till sist. Då blev mannen lite nervös och sa att det handlade inte om att hon inte hade förtroende för mig utan mera att jag kanske inte hann.

Jag avslutade med att säga: Ni får göra som ni vill bara jag får ett besked om vad som gäller.

Jag parkerade detta samtal i ett rum och gick ut fokuserade på den grupp jag skulle arbeta med. Kände mig ganska stolt över denna förmåga att bara gå vidare.

Under helgen så har jag skickat tre olika dokument, som utlovat, till min uppdragsgivare, och som skulle diskuteras på uppstartsmötet. Så kom då dagens möte. Mannen som ringde mig kom in i rummet, så också uppdragsgivaren. Jag märkte direkt att de och framför allt min uppdragsgivare var urnervösa.

Jag blev presenterad för de andra som projektledare och jag såg att mannen tappade hakan. Sedan visade han vad han hade gjort för förberedelser, några av dessa saker skulle jag göra under veckan som kommer. Flera gånger under mötet så försökte han ta över och visa att det minnsan var han som var herre på täppan, men jag låtsades inte märka detta utan pratade på. Så tog mötet slut och en extern konsult, min uppdragsgivare, mannen och jag blev kvar i rummet. Hon frågade mig om det kändes bra. Självklart sa jag, bara vi gör klart vem som gör vad och att var och en håller sig i sin ruta, så skall det nog gå bra.

Så var mötet över. Jag vet att denne man är en riktig intrigmakare, jag har skrivit inlägg på inlägg om detta tidigare. För honom handlar det om att vara betydelsefull och viktig. Jag anar att han hade sprungit till sin chef och sagt att jag är stressad och att jag inte har gjort det jag skall, för jag märkte under mötet att han klankade ned på allt som jag hade skrivit.

Nu gav jag mig inte in i detta maktspel utan låtsades bara som om det regnade. I morgon är det jag som kontaktar min uppdragsgivare och säger att om de vill ta bort mig som projektledare så är det helt OK för min del. Jag har fullt upp med de andra projekten jag har hos dem, att jag tog på mig detta också var för att hjälpa dem och inte för att jag skulle få mera att göra.

Om "skitkärringen" vill ha projektet så får han gärna ta det, för skitprat och manipulation klarar jag mig bra utan. Fegisar också för den delen.

Handling: Hammarbypolisen i Stockholm måste handla snabbt. På kort tid inträffar det två mord som båda hamnar på kriminalkommissarie Conny Sjöbergs bord.
En sextonårig flicka med trassliga familjeförhållanden hittas strypt på en toalett på en Finlandsfärja.

Under ett joggingpass finner polisen Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i en buske och i närheten påträffas en kvinna utan id-handlingar död. Samtidigt vaknar en treårig flicka en morgon och finner att hon är alldeles ensam. Hennes pappa är utomlands och alla tecken tyder på att hennes mamma har tagit lillebror med sig och flyttat därifrån. Hanna är ensam kvar, inlåst i lägenheten. Och tiden går.

Inte nog med att mordintrigen är fascinerande poliserna som jag mötte första gången i Pepparkakshuset har också spännande privatliv. Carin Gergardsen borde uppmärksammas mera, för enligt min åsikt så slår hon både Marklund och Läckberg.

Tredje delen i serien om Hammarbypoliserna har titeln Vyssan lull och den skall jag läsa så snart jag kan.

Jag har nu utfört mitt hemliga uppdrag och min nätverksträff är avverkad.

I uppdraget arbetade jag och min kollega med en grupp på 15 personer, både män och kvinnor. Gruppen har genomgått en enorm förändringsprocess under ganska kort tid. De har genomgått organisationsförändring på organsiationsförändring.

Nya grupper har bildats för att ombildas och ombildas igen. Nu står de inför en ny förändring, som vi har försökt stötta dem i under våra dagar tillsammans. Detta är en grupp som vi har arbetat med tidigare.

Efter ett lång dag i går begav vi oss i väg till Uppsala min kollega och jag. Under bilfärden kände jag hur det bubblade inom mig. Till slut kom jag på var det var: Jag är förälskad gruppen. I alla dessutom, det finns inte en enda som jag inte känner så inför. Nu menar jag inte förälskad förälskad utan kanske mera uppfylld av kärlek och beundran för människor som kanske inte har de bästa förutsättningar, men som ändå strävar efter att få en dräglig tillvaro för sig själv och sina arbetskamrater. Kärlek till en chef som är modig nog att följa med och låta sina medarbetare utforska okänd mark.

Sist men inte minst är jag förälskad i min kära kollega för hennes personlighet, närvaro, djup och professionalism och sist men inte minst hennes tillit och tilltro till mig.

Love!

Nu ger jag mig i väg på ett hemligt uppdrag i fjällen. Ingen skidåkning på programmet, som tur är.

Efter utfört uppdrag på fredag kväll beger jag mig tillsammans med min konsultkollega till en nätverksträff i Uppsala. Där skall jag tillbringa ett dygn med trevliga människor.

Sen på lördag blir det X2000 hem i 1:a klass med trerätters middag, trådlöst internet och grejer.

Då skall jag njuta av maten, utsikten och skriva lite på bloggen och bara vara. 

Sen blir jag hämtad med taxi på stationen för att anlända hem vid 20.30 (förhoppningsvis) och så blir det melodifestival och kramar med familjen för hela slanten.

Ha det gôtt igelkôtt, som vi brukar säga i Bokmalefamiljen.

Visst gnäller jag om än det ena än det andra ibland. Sista tiden har det varit stort fokus på att jag har det extremt stressigt och bedrövligt, men mitt i allt detta så bubblar det upp en lyckokänsla. En känsla av att jag faktiskt är en mycket lycklig och glad människa.

Varför det känns så är lika svårt att förklara som det är för dem som har ett mörker inom sig, tänker jag. Det finns där bara.

Jag är lycklig över att ljuset bor i MIN själ.

Handling: Svenhammeds föräldrar måste ha varit rubbade när de gav honom hans namn. Det tycker i alla fall Svenhammed, som förväntades bli pappa Muhammeds inträdesbiljett till Sverige och svenskarna. Han fick ena halvan av namnet från pappan och andra halvan från pappans favoritsekreterare på socialkontoret, Sven. Men med fötterna i två kulturer känner sig Svenhammed bara utanför. Därför börjar han skriva dagbok. Eller journal, som han säger. Dagböcker skriver bara fjantar. Här beskriver han sin vardag med sin galna pappa, sin galna släkt och längtan efter Lena, den svenska, vackra, ouppnåeliga som bor bland de fina människorna på andra sidan motorvägen, där gatorna är rena och husen mycket pampigare.

Jag köpte denna bok till Dottern. Hon slukade den och sa att det var den absolut bästa boken hon hade läst. Jag kommer att läsa den, för jag vill veta vad det är som gör den så bra.

Författaren Zulmir är född 1982 i Bosnien & Hercegovina. 1992 flydde han från kriget i Bosnien och hamnade i Sverige. Efter studier i statsvetenskap debuterade han i oktober 2006 med romanen Resan som började med ett slut. Svenhammeds journaler var nominerad till Augustipriset 2009.

6.45-8.00

Letar efter underlag till en av de anställdas reseersättning, hittar inte underlagen.Kontaktar den anställde. Letade efter lösenord för att kunna lönerapportera på FORA. Lönerapporterat på FORA för ett av mina bolag. Bad om ett nytt lösenord till FORA för de andra bolagen då jag inte lyckats hitta aktuella lösenord.

8.00 – 9.00

Fick nya lösenord, lönerapporterade resten av bolagen. Mailade ett antal kunder. Lämnade lite kommentarer på AB-blogg

9.00 – 10.00

Fick ett samtal med en kund, 4 inkomna meddelande i inkorgen på min mobil under tiden. Ringde upp dem som lämnat meddelande. Mail om erfarenhetsträff i nätverk fredag kväll – lördag em i Uppsala. Mail från vårt callcenter, En säljare har sökt mig. Gjorde egna reseräkningar

10.00-11.00

Skicka frågor till en samarbetspartner.Betalade fakturor

11.00-12.00

Skickade fax till banken med valutaväxlingsorder Påbörjat januaris kundfakturor

Mail från vårt callcenter, En säljare har sökt mig. Samtal från säljare – BLÄÄÄ

12.00-13.00

Utredning och korrespondens med skatteverket om felaktiga inbetalningar under 2009.Skrev ett blogginlägg

13.00-14.00

Samtal från en kär konsultkollega. Fortsatt kundfakturering. Svarar på kommentarer på bloggen. Mail om ett avtalsförslag – som jag struntar i att läsa. Fortsätter att fakturera. En beställning från en kund dimper in i min mailbox. Bråttom bråttom. Mail från en av mina anställda, vill att jag skall testa det nya tidredovisningssystemet – NOT

14.00-15.30

Fortsätter att fakturera. Ringer en anställd, för det saknas både beställningsnummer och referens på ett uppdrag som han gjort. Han kan inte svara på detta, så jag får lägga denna faktura åt sidan. Ett nytt utkast av samarbetsavtal dimper ned i mailen igen. Svarar på kommentarer på bloggen. Skriver själv några kommentarer

15.30

Fakturering klar. Åker till posten för att köpa frimärken och posta kundfakturorna

16.15

Lunch

16.30-20.00

Bokföring. Problem med internet, kontakter med Telia. Startat om modem, router och dator en j*vla massa ggr.

20.00

Dottern och jag tänder ljus, lägger oss i sovrummet och tittar på film och myser.

..eller så har sidvisningarna på AB-blogg "GONE BANANAS".

Jag tror det sistnämnda.

I går kväll skulle en av mina anställda (en man) gå på en tillställning. Han bytte om på jobbet. När han skulle gå så kikade han in på mitt rum och sa hej då.

Jag gick ut i korridoren och berömde honom för hans ovanligt propra klädsel. Då såg jag att hans gylf var öppen, så jag sa naturligtvis till honom detta.

Han muttrade något om: Hade jag sagt det samma till dig så hade det klassats som sextrakasserier.

Vad är det med folk egentligen?.

Nästa gång är det jag som tiger still, då får han gå på middag med sin dingeli-dong hängande utanför bäst han vill.

men mamma måste du gå ut ikväll
du kan väl stanna hemma är du snäll
nej det är inget särskilt som har hänt
stick du iväg min vän till stora kärleken
men låt ljuset vara tänt

jag måste ned till centrum på stubin
fan sista spännen gick till vin
som tur är finns det alltid någon typ
som blir kåt som fan på ett flickebarn
och pröjsar för ett nyp

jag kallas ensamma Sussie
ensamma Sussie
ensamma Sussie

ge mig stålar snabbt jag måste gå
för tian fick du känna utanpå
jag måste dra till Konsum nu ditt svin
jag ska ha cacao sån där från Marabou
och en liten mazarin

jag kallas ensamma Sussie
ensamma Sussie
ensamma Sussie

nu har jag nästan allting utom sång
jag hoppas att jag får det någon gång
jovisst känns ensamheten lite svår
men på min födelsedag så finns det mjölkchoklad
och jag fyller fjorton år

I dag fick jag en riktigt smarrig "Jag mötte Lassie-historia" av en kollega. I förra veckan var hon på ett uppdrag i Östersund (tror att det var det). Hon och en annan kollega bodde på hotell Clarion (det är jag säker på i alla fall).

Där såg hon George Clooney sittande i en stol i lobbyn. Deras blickar möttes för en kort sekund.

Det är alldeles för få "Jag mötte Lassie-historier" här på bloggen, men jag gör mitt bästa för att ändra på detta.

Jag sitter på mitt kontor i Göteborg. Gråten är nära, jag är så utsliten och sönderstressad.

För det mesta så känns det som om jag har oändliga krafter, men nu börjar även reserven tryta. Det snurrar i huvudet, jag svettas, jag är yr och har svårt att sova.

Varje morgon tänker jag: I dag skall det bli annorlunda. I dag skall jag ta det lugnt och försiktigt. Jag skall bli färdig med det som ligger och sedan skall jag vila. Aldrig blir det så. Hur mycket jag än jobbar så växer högen för varje dag. Nya ärende och förfrågningar kommer in.

Jag älskar att ha mycket att göra så det är inte det, men jag måste få vila emellanåt. Att ständigt känna att om jag jobbar lite till så blir det OK i morgon, men det blir aldrig så.

Nu är jag hyperstressad för jag måste också hinna med göra alla kontrolluppgifter för våra anställda innan den 31/1. Det innebär antagligen att jag måste jobba denna helgen också!

Andas djup, tyck lite synd om dig själv, ta lite kaffe och ett glas vatten och kasta dig sen in i stressen igen. Kanske blir det annorlunda idag.

Ringde affären igår angående min felvända lucka på den nya torktumlaren, frågade om jag kunde vända den själv. De kollade vilken modell jag hade köpt och sa sedan att tyvärr så är det ganska komlicerat att vända luckan på just denna modell.

I förmiddags skickade de en reparatör hem till oss och efter 1 timma! var han klar. Det var tydligen väldigt bökigt att ändra detta. Jag är glad att vi inte försökte oss på detta själva.

Nu har jag varit uppe i tvättstugan och öppnat och stängt luckan ett antal ggr. NU är jag väldigt nöjd.

I dag är jag glad för två saker: Bilen och torktumlaren. Härligt! 

I går hade jag väldiga problem med min Renault Laguna igen.

Ringde till min lilla verkstad och de lovade att de skulle ta hand om min bil omedelbart. Så efter 10 stopp kom jag äntligen dit.

För en stund sedan ringde Maken och berättade att bilen var klar. Han skrattade gott och sa: Gissa vad det var för fel på bilen.

Ingen aning, sa jag.

Jo, hela avgassystemet var fullt med snö. Mekanikerna undrar om du använder bilen som snöplog, sa Maken skrattande.

Hi hi, jag kanske kan jobba extra i snöröjningsteamet i kommunen.

Internationella dagen till minne av förintelsens offer. FN

Denna dag år 1945 befriades koncentrationslägret Aushwitz-Birkenau. Förintelsen som begrepp syfter på det systematiska folkmordet på över sex miljoner judar som nazisterna utförde under andra världskriget. Deras målsättning var det totala utplånadet av det judiska folket.

Dagens namn: FERESHTEH (Ängel) - persiska

Jag var ju så lycklig i förra veckan när min nya torktumlare kom hem till oss. Men nu har lyckoruset lagt sig lite för jag har upptäckt att den har en defekt.

När jag skall lasta in tvätten i tumlaren som står ovanpå tvättmaskinen så får huka mig ned för att få upp luckan. Luckj*veln på tumlaren öppnas åt fel håll. Sedan får jag flytta på mig för att kunna stänga luckan, det är väldigt irriterande.

Det är skönt med små bekymmer ibland.

Jag menar inte att jag är egen företagare för det innebär att jag jobbar nästan dygnet runt alla dagar i veckan, utan det faktum att jag kan arbeta hemma emellanåt.

Sedan Dottern föddes för nästan 15 år sedan har jag kunnat arbeta hemifrån flera dagar i veckan. Detta innebar när hon gick på dagis att jag kunde lämna sent och hämta tidigt. Vi kunde fika och leka på eftermiddagarna och när hon somnade på kvällen så fortsatte jag att arbeta.

När hon började skolan så fanns jag här hemma flera dagar i veckan så hon kunde ta hem kompisar till oss. Här vankades det mat och fika för ibland upp till 6 ungar. Jag njöt i fulla drag av att ha huset fullt av skrattande och lekande barn.

När Dottern började högstadiet så blev behovet av närhet kanske inte större men annorlunda. Hon älskade att jag fanns här inne på mitt kontor i fall det var något som hon ville prata om eller bara få en kram.

Detta har förändrats lite de senaste månaderna. Jag har åkt varje dag till kontoret i Göteborg, tidigt innan hon har vaknat och kommit hem när hon antingen redan sover eller har varit på väg.

I söndags skrev jag ett inlägg om att jag undrade vart MIN unge hade tagit vägen. Jag blev skraj och osäker på vad som var på väg att hända. Hur kunde jag ha missat detta så?

Efter en sömnlös natt kom jag på att det är jag som inte har varit närvarande. Jag har varit borta mycket och har jag varit hemma så har jag jobbat.

I går kväll meddelade jag Dottern att jag tänkte jobba hemma både på tisdag och onsdag och den glädje jag såg i hennes ögon kan man inte köpa för pengar.

Jag behöver vara närvarande inte bara med kroppen utan också med själen. Tack och lov att jag har möljigheter att ställa saker o ting till rätta igen, att kunna finnas här ibland. Säkerligen kommer tonårstiden inte att vara helt smärtfri, men jag tänker i alla fall göra det jag kan för att vi inte skall tappa bort varandra Dottern och jag.

Min Renault Laguna är bara till besvär hela tiden. Skulle köra Dottern och hennes kompis till skolan och normalt tar det 5 minuter. Nu tog det 25 minuter för bilen dog hela tiden. Den bara la av "poff" där stod jag med varningsblinkers och kom ingenstans. Så startade den och då gick det inte att köra i mer än 30. Mina medtrafikanter var nog lagom nöjda att köra bakom mig.

Varför skall allt gå i sönder HELA TIDEN. Jag blir tokig när inte allt fungerar som det skall.

Nu skall jag vänta ett par timmar och så skall jag ge mig ut på äventyr igen för att se om han (ja, det är en han) har skärpt sig. Annars blir det en tur till min verkstad igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.