Bokmalen

Stänga gylfen på mina mockabyxor inköpta i Danmark 2004 - CHECK.

Och stänga gylfen i svarta shorts, undanstoppade jeans - CHECK

Nästa delmål är att kunna dra upp gylfen på mina beiga linnebyxor som jag inte haft sedan 2001, just nu fattas det 10 cm. Hoppas att jag skall kunna uppnå detta inom 4 veckor. 

Mot femte delmålet!!!

Min reaktion på nyheten att AB´s blogg skall stängas ned den 30 juni förvånade mig. Jag uppfattar mig själv som förändringsbenägen och en person som i alla lägen försöker se möjligheter, så min sorgsenhet och min vilja att vilja hålla kvar det gamla slog mig med häpnad.

Nu när jag lugnat ned mig en smula kan jag se vad det var som triggade mig. Det var inte själva nedläggningen så mycket som det var rädslan att tappa bort alla underbara människor som jag har och har haft kontakt med här på bloggen sedan jag startade i januari 2008. Visserligen har jag ingen personlig kontakt med någon här på bloggen, men jag betraktar ändå många här som "nära" vänner. Människor vars livsöden, glädje- och sorgestunder som jag fått dela och som stått mig bi i både uppgång och nedgång.

Jag vill inte för allt smör i Småland tappa bort dem, gamla som nya. Och jag vet att det finns många fler att upptäcka som jag inte redan har upptäckt.

Så, förändring är bra och jag får försöka ha tilltit till att jag kommer att kunna läsa hos mina favoriter och andra bloggare även i fortsättningen. 

Det blir som man tänkt.......

Jag brukar inte engagera mig, men.......

Tumma MOT nedläggningen av bloggen här på Aftonbladet!

Jag vill INTE flytta härifrån!!!!!

Skapa fler sådan här inlägg, så lovar jag att tumma så att jag blir utmattad!
*****************************************************************************************************
TILLÄGG 22/5-2011:

Pappa Hasse har skrivit ett fantastiskt bra inlägg om nedläggningen: 

http://blogg.aftonbladet.se/pappanhasse/2011/05/sagan-om-en-hyresvard-som-hette-aftonbladet

Jag betalar också gärna för att få vara kvar här på AB!!

Fick precis ett mail från Aftonbladet som meddelar:

Till dig som har en blogg på Aftonbladet.

Den 30 juni 2011 lägger vi ner bloggtjänsten.

För dig som bloggar på Aftonbladet kommer detta att innebära att du måste flytta din blogg och starta upp den på nytt ställe så snart som möjligt.

De måste väl skämta, eller?

Skall vi skingras för vinden nu?

Trots att jag varit fullt upptagen de senaste månaderna med utbildningar och konferenser samt facklitteratur har en och annan skönlitterär bok passerat mina händer:

Handling: Någon skickar nytagna foton på en död man till hans änka. Änkan har nyss släppts ut ur fängelset efter det att hon avtjänat sitt straff för mordet på sin man.. Är han inte död, mannen som hon hatade och fruktade? Tom Thorne öppnar upp det gamla fallet igen och snart är jakten på en mördare igång.

Denna bok är den 9:de delen i serien om kriminalkommisare Tom Thorne. Serien startade med boken Sömntuta. Jag har blivit väldigt förtjust i Tom Thorne och hans vänner o kollegor. Mark Billingham tillhör numera en av mina favoriter bland de utländska deckarförfattarna.

Handling: 17-årige Derek har kommit på den perfekta planen för att kunna få vara ifred och hångla med sin tjej. Han ska gömma sig i sin bäste väns hus när familjen reser bort. Men bara en kort stund efter avfärd kommer familjen tillbaka och Derek gömmer sig i källaren. Plötsligt ringer det på dörren. Sen hör han de första två skotten, ett skrik och sen ett skott till. Fotsteg närmar sig, dörren till källaren öppnas...

Detta är Linwood Barclays andra bok på svenska. Den första har titeln "Utan ett ord". Jag är fortfarande lite tveksam till denne författare och hans böcker. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker de är bra, men jag har bestämt mig för att jag skall ge honom en chans till, så en bok till blir det, när den nu kommer...

Handling: Jerry Mörner är en jagad man med hemligheter, gammal och sjuk söker han upp sin son Per för att be om hjälp. Per som efter faderns alla svek bara känner förakt för honom försöker undvika kontakt med Jerry. Per har dessutom en svårt sjuk dotter att ta hand om. En kväll åker Per ändå motvilligt till sin far och när han kommer dit så står faderns stora villa i brand...

Detta är Johan Theorins tredje kriminalroman som handlar om Öland och dess befolkning. De tidigare böckerna är "Skumtimmen" och "Nattfåk". Hans böcker har en övernaturlig touch, visserligen har jag lite svårt för just detta, men hans böcker är mycket läsvärda och jag gillar hans sätt att berätta.

Handling: En ung journalist hittas mördad i en malmlast på en pråm i Villette. I sin hand har han ett fragment av en svensk tidning. Det visar sig att han är utsänd för att skriva en historik över gruvkatastrofen som på 1950-talet dödade 162 arbetare i staden. 

När undersökningsdomaren Martine Poirot börjar utreda fallet pekar vissa spår mot korruption och svindlande affärer i en fransk affärsmans stålbolag i staden. Samtidigt leder mer än en ledtråd till det lilla insomnade gruvsamhället Hanaberget i svenska Bergslagen. 

Detta är Ingrid Hedströms 3:dje bok om undersökningsdomaren Martine Poirot. De tidigare böckerna heter: "Lärarinnan i Villette" och "Flickorna i Villette". Det var "Deckar Gunnar" som tipsade mig om denna författarinna. Det är jag väldigt glad för att han gjorde, för Ingrid Hedström är en av de bättre svenska kvinnliga deckarförfattare, enligt mig. Ser fram emot att läsa hennes fjärde bok "Blodröd måne över Villette" 

De senaste månaderna har det varit lite si och så med mitt bloggande. Jag har knappt hunnit med att skriva inlägg, men framför allt har jag inte kommenterat så mycket hos andra.

Nu skall jag vara ärlig och säga att det inte bara har berott på tidsbrist utan det har också varit för allt bråkande och tjafs. Det har inte varit energigivande för mig att vistas här.

Men, nu när konferensen är över som oroat mig i flera månader och som ständigt och jämt har varit i mina tankar, så märker jag att jag faktiskt har saknat bloggandet och bloggarna.

Så svaret på frågan är ett rungande JAAA! jag behöver bloggen, mer än den behöver mig.

I månader har jag spanat in en klocka i stadens guldaffär, men tyckt att den var lite för dyr.

Så inför mitt eldprov med konferensen denna veckan, så lovade jag mig själv att om jag lyckade genomföra konferensen till min belåtenhet så skulle jag belöna mig själv med att köpa denna klocka. Nu sitter den fint på min handled

Är nu inne på sista dagen av konferensen. Alla håller på med grupparbete och jag sitter och dokumenterar. 

Jag säger bara det, tur att dessa 45 personer inte kom vid första tillfället för då hade jag åkt hem direkt. Tänk vad ett fåtal personer kan förstöra stämningen för en stor grupp. I går förmiddag när de skulle jobba tillsammans i 90 minuter så var några grupper klara efter redan en kvart. De började då gnöla om att programmet borde förkortas så att de kunde sluta kl 15 istället för som planerat kl 17.

Först blev jag totalförvirrad och ängslig - Usch ja, naturligtvis skulle schemat läggas om, men så såg jag att resten av människorna satt och jobbade för fullt och tog tillfället i akt att verkligen prata, även om det självklara. Då blev jag förbannad!! Nej, så tusan också att några få personer skulle få förstöra för resten av gruppen.

Så när vi återsamlades igen efter lunch, så hänvisade jag till de spelregler för konferensen som de tillsammans med mig tagit fram - RESPEKT - EGET ANSVAR -...... Jag höll mig lugn och sa: Jag förstår att jag var lite otydlig i morse, så nu vill jag förtydliga: De grupparbetstider som gäller skall hållas och det är arbete (samtal) som gäller. Det är era arbetskamrater som har haft önskemål om att ni skall få mer tid att samtala. Så om inte annat för att visa respekt för dem och att lyssna och vara öppen. Ta tillfället i akt att utnyttja tiden, till just det. Och glöm inte att ÄVEN DET SJÄLVKLARA MÅSTE PRATAS OM.

Jag hade stor nytta av min kurs i förra vecka och vad jag lärde mig där: Var tydlig och tala om hur du vill ha det!! och det gjorde jag.

Resten av eftermiddagen jobbade ALLA.

!Men nu på morgonen har det knölats igen om att detta är bortkastad tid. Först tog jag åt mig, men sedan så insåg jag att de är förlorarna som inte inser att deras arbetsgivare har avsatt pengar och miskad produktion för att de skall kunna få träffas och diskutera hur de vill ha det tillsammans. 

Nu fortsätter jag att fokusera på de personer som verkligen uppskattar att vara här och som förstår värdet i det. För det är trots allt de som tillhör majoriteten av dessa 45 personer.

Tack o lov!

I månader har jag guvat mig för ett uppdrag som jag i mitt oförstånd tackade JA till i februari. Uppdraget gick ut på att lägga upp och leda en konferens i 2*2 dagar för 90 personer (45 st åt gången). Jag har plågat mina vänner tillika kollegor med mitt prat och mina tankar inför denna konferens.

I förra veckan var jag borta på kurs och nätterna gick åt till att sätta ned fötterna om upplägget. Jag fick hjälp av min kurs- tillika rumskompis med detta.

I söndags skrev jag färdigt arbetsböcker och inlämningshäften samt mitt eget "körschema" som jag under måndags förmiddagen stämde av med min uppdragsgivare.

I går morse åkte jag med hjärtat i halsgropen till konferensen. Det var ju första gången i mitt yrkesliv som jag skulle genomföra en sådan här stor konferens. 

Jag var rädd och nervös för hur första delen skulle utspela sig. Men det som jag lyckade hitta tröst i var att lita på min största styrka. Och det är: ATT JAG ÄR JAG. Min förmåga att vara närvarande, prestigelös och lättsam och så att jag kan PRATA!!

Nåväl, nu är jag hemma igen och hämtar andan inför nästa etapp som går av stapeln i morgon och avslutas på fredag em.

So far so good,

Jag har upptäckt att jag gillar sådana här jobbb och att sådana här jobb passar mig!

Vilka människor som jag har träffat. Jag har lämnat denna del av konferensen lite klokare och lite annorlunda än jag var i går morse. HÄRLIGT!!

så sa min anställde nyss när han ringde mig och berättade att han fått en linjebefattning på ett stort företag i Göteborg.

På det svarade jag att det är med sorg i hjärtat som jag mottar hans avskedsansökan samtidigt som jag känner glädje för hans skull.

-Du är så generös, svarade han.

P, jag kommer att sakna dig och det inte bara som anställd utan som människa också.

Lycka till, P.

I förra veckan gick jag en kurs i konflikthantering. Det var en kurs som gav mig väldigt många insikter, både om mig själv och andra.

Jag fick syn på saker som jag hade behövt veta för många år sedan. Jag fick syn på att den person som så ilsket och skoningslöst attackerade mig för över 2 år sedan var en djupt olycklig människa som inte ville något annat än att bli bekräftad och inkluderad av mig.

Jag insåg aldrig att hennes evinnerliga malande och utelämnande var hennes försvarsmekanismer som satte igång. Hennes beteende triggade i sin tur i gång mina som var att bli tystare och tystare eftersom det är mitt invanda sätt att hantera konflikter. Min tystnad tolkade hon som iskyla vilket fick henne att gå i spinn och prata ännu mera.

Tänk om jag hade veta detta om mig själv, då hade jag istället för att vara tyst sagt: Stopp! och jag hade talat om varför jag var tyst - att det var för att jag kände mig sårad av ditten och datten som hon gjort och sagt. Jag hade visat att jag tyckte om henne, men att hennes gränslöshet och malande gjorde mig helt slut.

Så skulle jag ha gjort nu!

Jag vill träna mig i att hantera "konflikter" direkt - att träna bort det beteende som jag fått i tutat sedan barndomen. Att jag inte skall prata om allting - att jag inbillar mig - att jag skall älta om allt. 

Jag skall i stunden från och med nu vara ärlig och säga ifrån när jag känner mig trängd eller orättvist behandlad. För genom att stå uppför mig själv så tar jag också ansvar för mina relationer till andra.

Jag vill att mina relationer till andra skall vara sanna och öppna. Jag vill själv vara sann och öppen. Och framför allt MODIG!

FRÅN OCH MED NU......

Göta Petter vad jag har flängt i dag. Först tåg till Göteborg i morse. Flygbuss till Landvetter i eftermiddags. Flyg till Sundsvall som tog en omväg till Umeå. Sedan en tur i denna till Kramfors:

Nu sitter jag i min säng på hotellet. Min sängkompis är inne i duschen och snart skall hon lägga sig och snarka bredvid mig. Tur att jag tog öronproppar med mig.

I morgon skall det konfliktas så att det står härliga till. Livet är omväxlande och spännande.

Fick nyss ett mail från bolaget som jag skall flyga med i kväll till Sundsvall.

Mina flygtider var ändrade: Flygningen från Göteborg till Sundsvall skulle ta 2,5 timma!!

Så jag ringde naturligtvis och frågade om de skrivit fel.

Nej då, det var ont om flygplan så vi skulle flyga en sväng till Umeå först och släppa av passagerare innan vi flög vidare till slutdestinationen Sundsvall.

Kul när en flygtur blir lite som att åka med landsvägsbuss och spännande skall det bli för jag har aldrig varit i Umeå.

Mitt program denna vecka:

KonflikthanteringsKurs i Kramfors (KKK)

Jag kommer att få öva förhandlingar med ett ”vinna-vinna ” perspektiv och studera Harvard-metoden- Intressebaserad problemlösningsmetodik - samt konflikthantering. 

Jag kommer också att få möjlighet att öva och utveckla min förmåga att lösa problem och nya kunskaper om hur jag kan förebygga /lösa konflikter med andra. Programmet ger mig (tydligen) möjlighet till ökad insikt om mig själv, mina attityder och hur jag reagerar i pressade situationer.

Det skall bli spännande och framför allt skall det bli intressant vad jag tar till mig och hur jag sedan använder dessa färdigheter IRL och kanske också på AB-blogg

Jag fick i en kommentar veta att jag har ett ganska snävt perspektiv ibland, att alla kan ju inte se på världen och på uppfostran på det sätt jag ser,utan man ser på det utifrån olika synvinklar och därav får man en förståelse för att andra tänker och agerar annorlunda.

Jag började tänka på dessa ord och letade i mig själv hur det egentligen står till med detta.

Jag måste nog säga att jag (och andra i min närhet) uppfattar att jag har ett ganska stort mentalt svängrum.

"Det mentala svängrummet skapar förutsättningar för förändring och utveckling och möjligheter till att identifiera nya vägar." sidan 51 ur "Förändring som tillstånd" av Bo Ahrenfelt.

Och om det inte är en utökning av mitt mentala svängrum som skett de senaste åren, så vet jag inte vad det är. 

Men det innebär inte att det finns vissa saker som för mig är förhandlingsbara. En av dessa sakerna är att barn liksom vi vuxna behöver regler och ramar inom vilka vi agerar. Nu menar inte jag små saker utan mera ramar som är tillför att vi som människor skall kunna interagera och samverka med andra på ett bra sätt.

Jag är övertygad om att vi som föräldrar måste vara tydliga förebilder för våra barn och ibland är de förebilder för oss. För ibland så är de så mycket klokare än oss. Att lära sig visa hänsyn till andra och respekt för sig själv och andra, är alltså något som inte är förhandlingsbart för mig!

Det är min övertygelse och den håller jag stenhårt på. Jag vet inte vad det är som skulle kunna få mig att ändra uppfattning om detta.

Men för övrigt, så är jag öppen och nyfiken på hur andra ser på saker och ting och jag kan omvärdera mina åsikter och jag strävar efter att se helheter, ständigt och jämt.

Det är därför som jag känner att det är få saker som jag är tvärsäker på. För det finns så många sanningar runt omkring oss och vi har den stora förmånen att få ta del av andras tankar och åsikter genom dialoger om vi är öppna och lyssnar och tillåter andra åsikter och tankar än våra egna. Och att vi är respektfulla mot andras tankar och inte går till personangrepp varken stora eller små för att andra tänker på ett annat sätt.

Vi har alla en tendens att lyssna på och efter tankar som bekräftar det vi redan vet/tror, men det innebär att vi stänger ute ny kunskap och som förhindrar vår egen personliga utveckling.

Så en uppmaning både till mig själv och andra är: Istället för att lyssna efter det som bekräftar det vi redan vet, lyssna efter sådant som du inte vet och inte förstår. Och våga fråga och våga lyssna! 

För det är av tankar som är olika de vi själva har som vi kan lära oss något nytt inte utav samma tankar som vi själva har.

Har gått och mått lite tjyvtjockt de senaste veckorna. Huvudvärk, trötthet, klåda i ögonen och tät i näsan.Så i går tog jag tag i saken och ringde min vårdcentral. Fick komma på besök idag.

Berättade om mina besvär och min självdiagnos: Pollenallergi.

Nåja, sa Fru Doktor, vi får nog undersöka detta, så det gjorde hon ställde en massa frågor. Fanns det allergi i släkten? Nej! Var min dotter allergisk? Nej! Har jag problem med eksem? NEJ Är jag allergisk? JA, nötallergiker, svarade jag. AHA, sa Fru Doktorn då. Här har vi en ÄKTA allergiker. Du förstår sa hon, att nötallergi och björkallergi är i samma "släkt". Och de senaste veckorna har det varit en explosion av björkar som knoppar och slår ut. Värre än på många år.

Så det var bara att springa till apoteket (naturligtvis det som jag är delägare i) och lösa ut alla recept. Nu j*klar skall jag bli besvärsfri.

det är ett uttryck som jag får "krupp" på. Detta är ett mantra som jag hör om och om igen från föräldrar när deras barn uppför sig "olämpligt". Nu skall jag ta ett exempel från verkliga livet.

När vi anlände till Budapest förra onsdagen så samlade jag hela gänget: Maken, Dottern (snart 16 år), Pappa P, Mamma L, Lilla K (snart 15 år) och Lilla P (snart 13 år). Vi kom överens om att ingen skulle gnälla på denna resa utan alla skulle försöka vara på sitt bästa humör. Detta gjorde jag för familjen 2 har en viss tendens att gnälla och gnöla. Nåväl, alla kom överens om att vi skulle försöka se det positiva i allt, vi var ju ändå på en trevlig resa i ett soligt Budapest.

Samma kväll som jag skickade hem Lilla K med sin pappa, så satt Lilla P och gnällde hela tiden när vi var på en restaurang: det var dålig mat (? på stället vi var på serverades buffé och det fanns mängder med olika sorters mat), han hade tråkigt, Budapest var trist osv osv. Stämningen vid bordet blev trist utav hans gnäll och av föräldrarnas intensiva iver att försöka vara honom till lags. Samtidigt så sprang Lilla K som en tätting runt i restaurangen.

Det hela slutade efter ett par timmars gnäll med att mamman tog Lilla P och gick till vår lägenhet. 

Jag var ursinning och sa det också när jag kom tillbaka till lägenheten. Jag sa, att en kille som snart är 13 år behöver inte bete sig som en bortskämd 3 åring, han är så pass stor att han kan sitta några timmar på en restaurang och uppföra sig som folk.

Varvid mamman svarade: Ja, men han är ju så trött!

Jag förstår mig inte på varför inte barn/ungdomar skall kunna uppföra sig, att de har egna regler som gäller. Det förstår inte heller Johan Hakelius i gårdagens kolumn i AB:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article12936993.ab

Han skriver bl a: "i dag verkar det mest betyda att barn inte kan förväntas vara del i vanlig, social samvaro. Enkla saker som att umgås kring ett matbord med vuxna, eller åka buss utan att skrika. Följden är att barn, till skillnad från Jim Hawkins, aldrig riktigt får vara med, trots att de ofta är med, rent fysiskt.

”De är bara barn”, säger vi förebrående om någon surkart reagerar. Och vips har vi satt barnen i en parallellvärld. Det är att underskatta dem."

Bra skrivet, Johan!

sitter jag fast igen utanför Bohus för att de f*rbannade tjuvarna knyckt koppartråd IGEN!! 

Jag verkar tillhöra den minoritet som till varje pris önskar att SAAB skall överleva på lång sikt. 

Jag läser att SAAB inte lyckats sälja så många bilar som de hade behövt att göra för att överleva. Är jag förvånad? NEJ!

Hur skulle de kunna göra det, när vi gång på gång matas i media om att nu minsann så över det över för SAAB. Och nu. Och nu.

Alla tilltänka kunder skräms ju bort. Om regeringen från dag 1 hade uttalat sig positivt och övertygande om SAABs fortlevnad så hade det stärkt SAABs ställning. Men inte gjorde de det. Tvärtom, så var Maud Olofsson ute väldigt tidigt och skickade signaler om att det inte var så himla viktigt om SAAB överlevde eller ej. Det är inte utan att jag undrar vilken agenda regeringen har egentligen när det gäller SAAB.

Negativa uttalande stärker en negativ spiral, medan positiva handlingar och framtidstro stärker och väcker förhoppningar och styrka hos andra.

Jag struntar i alla som säger att SAAB aldrig varit lönsamt, för det finns så mycket i vårt samhälle som heller inte är lönsamt. Och sådana tankar skrämmer mig, att du måste vara lönsam. Handen på hjärtat hur många är egentligen lönsamma! Vissa saker måste få kosta mer än de smakar. Det finns andra värden, tänker jag.

Kan inte låta bli att fundera på hur annorlunda det antagligen hade varit om SAAB inte blivit så styvmoderligt behandlad i media och av de som ni (inte jag) valt att styra vårt land.

Återigen ser jag hur det alltid blir som man tänkt. För tankar styr våra handlingar och ord om framtiden skapar framtiden.

Familjen SKA köpa den nya SAAB 9-5 aero combin!