Sunny side up

Inatt drömde jag om en ostyrig hästman som jag försökte reda ut med min hårborste. Länge och väl kämpade jag mot tagel och omöjlighetens kraft.

Nu har jag precis vaknat och en idiot förstår ju att drömmen tyder på att jag försöker reda ut någon annans problem? Eller? Det låter inte likt mig. Jag tycker att man ska lösa sin egna problem, det är danande för själen.

Om någon skulle vilja lösa mina problem - föreligger det dock inga hinder.
(Hur tränar man inför en halvmara? Hur blir man piggare? Ska jag ge en solsemester i present?)

Matematikern har ännu inte firat min födelsedag.
Han har haft dispens.

Imorgon smäller det dock.

Jag tänker mig en portionsyoghurt och nyponsoppa framför sumpig morgon-TV. Fast man vet inte, det kan ju bli färskt bröd till tecknade Sagan om Ringen.

Jag hoppas på en ny telefon. Om jag får det tänker jag börja fotoblogga mina rynkor. Föreviga fördärvet.

Steg för steg mot graven.

Jävligt upplyftande.

Godnatt.

Vem är det som ska väja när man går på en trottoar eller gågata?

Jag tycker alltid att det är jag som får väja och surmulet blängande tvingas jag skutta åt sidan för kostymklädda viktigpettrar eller barnvagnsskuffande tröttföräldrar.
Det kan jag väl göra.
Om man blev sedd. (Ack, detta mänskliga behov.)

Oftast blir jag bara överkörd.
Ibland försöker jag köra över tillbaka.
Det går illa.
Viktigpettrarna skrämmer mig och tröttföräldrarnas barnvagnar gör ont.

Finns det en konvention i detta som jag missat? En lag rent utav?

Seriöst. Jag lägger tid på detta.

Det kryper i kroppen och jag är lättirriterad. Då vet jag att jag behöver tystnad. Inga röster att ta hänsyn till, ingen närhet med sina klibbande skyldighetskrav.

Denna längtan blir djupare (lite som kråksparkarna vid ögonvrårna) för varje år. Vilket får mig att inse att jag gradvis blir min far. En far jag förlorade för 20 år sedan men som ivrigt gör sig påmind i mitt åldrande.

I en vit audi 1984

Nej. Jag är inte miljonär.
Men.
Ibland tycker jag att det är jävligt fint att vara jag.

Det händer när jag tittar mig i spegeln och ser en hyfsat formad människa.
Det händer när jag betraktar min förvirrade men ack så vackra matematiker.

Och det händer när jag gör saker mina medtanter skulle avundas mig.

ABBA

Att bli medelålders.

Och imorgon fyller jag 37. Det som brukade vara min skostorlek. Nu har jag 36,5. Man krymper med åren. Tyvärr krymper inte åren.

When I grow up.

Sumpig Mac Donalds-burgare och kalla pommes.

Man ska inte bli för pretentiös.

Grekiska färsbiffar, grillad potatis, tomatsallad och tzatziki.

Sallader är så jävla trist. Men att slänga upp tomatskivor på en tallrik, kasta över rödlök, olivolja, rödvinsvinäger, salt och peppar. Ja, då är det inte så illa.

Jag har ett höstprojekt. Laga väldigt mycket afrikansk mat. Jag är usel på det. Couscous? Frukt i mat? Fan, vad dålig koll fröken har.

Man blir förälskad, attraherad, nyfiken, smickrad. Men sen då? Har jag alltid undrat. Sen är det inte så jäkla roligt. Men  det ögonblick jag blir förstådd utan ord, uppmärksammad utan gester och målad i de färger jag tycker allra bäst om. Det är då man vet.

Tack för att du förstår allt det där om mig som inte jag förstår.

Grillad kyckling, svampsås och kokt potatis.

Burkkantareller är inte så jäkla tokiga faktiskt.

Jag har aldrig varit en anhängare av dieter. När jag känner mig fluffig och en smula diffus i kanterna kör jag hårdare träning och skippar godis och chips ett tag. Det gör susen.
Jag gillar att mosa potatis i gräddsås.