Det kryper i kroppen och jag är lättirriterad. Då vet jag att jag behöver tystnad. Inga röster att ta hänsyn till, ingen närhet med sina klibbande skyldighetskrav.
Denna längtan blir djupare (lite som kråksparkarna vid ögonvrårna) för varje år. Vilket får mig att inse att jag gradvis blir min far. En far jag förlorade för 20 år sedan men som ivrigt gör sig påmind i mitt åldrande.
Flisanröd
Boktroll
coon
Boktroll