Bombad, sänkt & kränkt

Du gläntar
på dörren

som jag så
omsorgsfullt
stängt bakom mig

reglar och lås
fastspikade brädor
och kättingar med hänglås

väger så lätt
mot små ord.

Med stora bokstäver
suddade jag ut dig

alla år
alla drömmar
alla tårar
alla jag älskar dig

på ett ögonblicks sekund


"Du kan DRA ÅT HELVETE redan ikväll"


sa jag
och visade
dig dörren

och visste
att just då
i den stunden

gav jag upp andan
och lät oss dö.

Hej!

Jag finns fortfarande kvar - tro det eller ej. 

Mitt förhållande som jag skrev om i mitt förra inlägg tog slut i december. Jag är dock inte slut (fast det är kanske en tolkningsfråga). 

Hursomhelst. För ett år sen så använde jag mig av den här bloggen som någon form av självterapi.

I år har jag hittat en annan medicin. Jag har börjat skriva dikter! Tänkte faktiskt börja publicera en och annan här i fortsättningen. Håll till godo!

Jag väntar

För dig

skall jag 

aldrig tveka

mitt hjärta

bultande stort

sant

öppet

starkt

naket

inga tvivel

grumlig sikt

outtalade sanningar

tysta avstånd

frusna tårar

för dig

skall jag

alltid våga

vara sann

här

nu

alltid

min famn

aldrig sluten

väntar 

sparar värme

för dig

mina händer

fingrar

mjuka

skriker längtan

mina läppar

åtrår

drömmer

smaken

av dina

för dig

skall jag

alltid tro

att du

finns

att vi

finns

där ute

jag sparar

mitt hjärta

min själ

allt

det som 

är jag

till dig

var du än är

vem du än är

jag väntar.

Hej!

Bombad här igen.

Antar att ni alla har gett upp mig vid det här laget.

Jag förstår er.

Inte ett livstecken på nästan ett halvår - det är klart att ni trott att jag gått vidare.

Och det har jag.

Faktiskt.

Mycket har hänt under de här månaderna.

För ett halvår sedan kände jag mig färdig med bloggen.

Orkade helt enkelt inte längre.

Jag var rätt nere och kunde inte ens finna glädje i att skriva av mig skiten.

Och nu har jag inte så mycket skit att skriva om faktiskt.

Nästan ingen alls.

Jag har träffat kärleken.

Äntligen.

I tisdags var det tre månader sedan ett nytt kapitel i mitt liv tog sin början.

Åsa heter hon.

Fantastisk på alla sätt och vis.

Snäll, omtänksam, glad, positiv, kärleksfull, öm och livfull.

Men framför allt.

Hon älskar mig och hon är min.

Vet inte vart den här historien kommer att ta mig, men det är spännande som f-n ... ;)

Ett annat kapitel i mitt liv har nyligen avslutats.

Vårdnadstvisten är äntligen över.

För en månad sedan blev jag tilldömd ensam vårdnad om Elias.

Gissa om det var mer än en sten som lättade från mina axlar.

I övrigt mår jag riktigt bra nu, frånsett ett enda grått moln på himmelen.

Jag är arbetslös sedan första oktober.

Någon som vill ge mig ett jobb? :)

Jag gav dej praktfulla pärlband, av lögner och svek
Jag gömde bort för en stund, hur dyrbar du är
Jag gav dej falskhet och sorg du aldrig, bett att få
Ett fönster stod öppet, kunde flugit just då
En sån som jag är inget, bra att ha, jag vet du kommer att se det, endera dan
Jag måste fråga dej, vad det kan va, hur kan du älska, en sån som jag

Jag sårade dej blint och jag retade dej vild
När det var jag som var rädd att inte, räcka till
Men du är stark när jag är skör och faller, lätt itu
Hur man lappar min själ, det vet bara du
En sån som jag är inget, bra att ha, jag vet du kommer att se det, endera dan
Jag måste fråga dej, vad det kan va, hur kan du älska, en sån som jag

Den största skräck jag har, är att bli lämnad ensam kvar
Osynlig och övergiven, oälskad och sönderriven
Blotta tanken på att förlora dej, blir tung som en droppe, vatten inom mej

Handling lär betyda mer än tal,
så ett förlåt är inget mer, än ett ihåligt skal
Det här är bara ord, men jag säger dom igen
Jag älskar dej, du är min bästa vän
En sån som jag är inget, bra att ha, jag vet du kommer att se det, endera dan
Jag måste fråga dej, vad det kan va, hur kan du älska, en sån som jag