sofftankar

Hjälp! Jag styr inte längre mitt liv. I och för sig har jag inte gjort det på många år men inte förrän nu - kl 07.52 denna måndag den 30 maj har jag kommit underfund med hur illa det egentligen är ställt. Inte bara med mitt utan med allas - ursäkta generalisering men ibland är de på sin plats.

Vi har så mycket som ska underlätta våra liv - tror vi. El - bra ibland men kostar skjortan ju! Bil - bra ibland men kostar också skjortan - flera skjortor. TV, radio och alla andra medier för att inte tala om mobiltelefonen som idag inte är en mobiltelefon utan en mobil mediacentral - finns säkert bättre uttryck men mina ord kommer bäst på kvällen så nu får ni stå ut med lite reserver.

Alltså - mitt liv är inte längre mitt utan teknikens. Jag väntar på att vattenkokaren ska fixa varmvatten åt mej till första koppen morgonkaffe. Jag väntar på att datorn ska starta upp (det går långsammare och långsammare), jag väntar på bussen, jag väntar på uppkoppling i telefonen o s v. Finns det någon på denna jorden som tagit tid på hur mycket människan väntar på att alla tidsbesparande grejjer ska sätta igång, bli färdiga att använda o s v? Tänk på hur det var förr - "back to basic". Där gjorde du själv upp elden i spisen, ställde vattenkokaren på plattan och malde ditt kaffe som du hällde i när vattnet kokade. Du handskrev dina brev till vänner o släkt som bodde längre bort än en dagsresa. Du använde din cykel när du skulle iväg - eller häst o vagn OCH du bestämde själv när du skulle göra det!!!! Har vi skaffat hjälpmedel för arbetsbesparing bara för att stå där och vänta på att de ska bli klara att använda? Inte undra på att stressen är så utbredd idag. Att vänta på något är väl bland det mest frustrerande och otillfredställande tillstånd man kan befinna sej i - och vi gör det flera gånger per dag. Testa dej själv - hur många gånger/dag måste du vänta på någon teknisk grej? Men börja inte med väckarklockan - då kanske du inte alls kan somna.

Vad jag menar är att förr styrde vi själva våra liv. Under tiden elden brann gjorde vi annat och allt flöt på ett lugnt och jämt sätt. Inte lika farlig stress uppstod p g a frustrerande stillestånd hos tekniska under. Man arbetade på ett annat sätt - i ett annat tempo och jag tror vi fick mycket mer gjort OCH det var mer tillfredställande resultat efteråt. Vem ställer sig i trängseln på bussen efter jobbet och tycker man har knapprat bra på tangentbordet denna dagen? Ex. Tyvärr är de flesta arbeten idag uppbyggda på datoranvändande. De enda som jag inte sett använda dator är faktiskt frisörerna. De har fortfarande tidsbokning i liggare och klipper för hand. Hurra! Men deras bokföring är säkert datorbaserad. Jag tror- detta är min alldeles egna reflexion - att om vi gick "back to basic" på några områden och struntade i alla tekniska finesser som ska spara tid, skulle vi må bättre, få mer tillfredställelse i arbetet, arbetet skulle flyta bättre och samhället skulle beskapas en massa kostnader för sönderstressade människor som måste sjukskrivas p g a utbrändhet, äta mediciner p g a depressioner och dessutom skulle de orka med sina barn som skulle utvecklas till lugna o trygga vuxna. Heter det synnergieffekter? Bara positiva sådana - tror jag. Dessutom kunde vi styra våra liv själva på ett helt annat sätt. Fram för "Back to basic"!!!!

Allt är för närvarande inriktat på surdeg!

Jag månar om min jäsning som om den vore ett litet barn. Tittar till den varje dag, skakar den och matar den. I gengäld puttrar den och bubblar fint och tillför mitt matbröd de mest fantastiska smaker. Visst är det nåt märkligt med just surdeg. En levande massa som vid rätt användning tillför livet både glädje och god smak. Smaken i surdegen är dock föränderlig. Det beror var du befinner dej när du gör den. Inte smakar den surdeg som vänner i Umeå gör på samma sätt som min. Och om min väninna i Kiruna skulle göra en så inte skulle den få samma smak heller. Det handlar om de där små mögelpartiklarna - tror jag - det är väl inte jästpartiiklar - som startar jäsprocessen i mjöl o vatten. Förr fanns inte öljästen och alla bakade av surdeg. Varför har det plötsligt blivit så populärt igen? Jag tror att det handlar om vår önskan att gå tillbaka till "basic". Det liv vi lever idag är så konstlat och så långt borta från "verkliga livet" att vi någonstans måste hitta små stigar tillbaka. Vi lagar mer mat av råvaror idag och så bakar vi av surdeg. Ingen man med lite självkänsla kan vara utan en surdeg - har jag förstått av vänners samtal. Ingen kvinna heller tycker jag. Att baka med surdeg är verkligen tillbaka till verkligheten på något sätt. Du gör ALLT sjäv förutom mal mjölet förstås. Men en dag kanske jag tar en tur ut till Ale kvarn och står bredvid och ser när de mal dinkelmjöl. Sen tar jag med mej en påse hem och kör igång en surdeg på det mjölet - närmare än så kan jag inte komma i dagsläget. Men det är absolut en känsla som alla borde få uppleva - att lägga fram sitt eget bakade surdegsbröd och sedan se andra njuta av smaken. Sen är det ren terapi att köra ner händerna i en deg och knåda. Skapandets kraft fortplantas i hela kroppen via dina handflator och fingrar och när du plockar ut bröden ur ugnen är alla spänningar och dåliga vibbar borta.  Så låt livet fortsätta vara surt - det är så gott då!

Ibland undrar jag hur vi människor egentligen fungerar. Vad är det egentligen som styr vårt tänkesätt, våra handlingar, våra värderingar. Förr i tiden - som de säger de gamle - var det självklart att vara hederlig. Var man inte hederlig så var man ingen människa. Idag är det  tvärt om. Du är inte klok om du är hederlig. Idag ska man "ta för sig, ta tillfället i akt, ..om ingen vet ...ser o s v". Är det girigheten som är drivkraften idag? Vad som helst - bara jag kommer åt lite mer pengar?

Jag har diskuterat den här frågan tidigare i samband med betala tv-licens-ämnet som jag berört tidigare i denna blogg. Jag har bekanta som aldrig betalat tv-licens. Själv anser jag att om jag nyttjar en sak ska jag betala för den eftersom allting kostar på ett el annat sätt. Många gånger har jag fått höra att jag är dum som är ärlig. Man behöver ju inte vara det .... Om man klarar sig så ...... Så länge det fungerar ....

Hur mycket kostar jag? Jag anser nämligen att jag säljer mej själv om jag utnyttjar ett tillfälle att oärligt komma åt- eller slippa betala- pengar. Om jag ser tv varje dag utan att betala tv-licens anser jag att jag säljer mej själv för 170 kr i mån - vad tv-licensen kostar. Om jag struntar i att betala parkeringsavg och hoppas att ingen p-vakt kommer så har jag sålt mej. Jag anser faktiskt att man ska ta ansvar för vad man gör och vad man har. Om jag vill parkera bilen i centrala stan får jag betala vad det kostar. Annars ska jag inte parkera där. Om jag vill se tv får jag betala vad det kostar - annas ska jag inte se tv. Visst är det enkelt egentligen. Inte skulle jag sälja mej för en så billig penning som 170 kr i mån. Problemet är att INGEN bryr sig längre. Som jag skrev inledningsvis så är jag dum om jag inte tar tillfället i akt och försöker komma undan. Hur har det blivit så här? Från gamla tiders värderingar till nya tidens brist på värderingar är vägen inte särskilt lång. Har girigheten tagit över styret?

Min högst personliga och privata åsikt är följande. Vi har haft det för bra - för mycket pengar. Om man har lite värdesätter man det man har. Om man har mycket vill man bara ha mer. Idag är det självklart att ha färgtv, dator, mobil och en massa elprylar i köket, Kanske har du även eldriven säng (höj o sänkbar ex). Hela hemmet är fyllt av prylar, garderoberna är fulla av kläder, kökskåparna är fulla av kärl o kyl o frys full av mat - och det är självklart att det ska vara så. Så självklart att om vi inte har nåt av allt detta kallar vi oss FATTIGA! Och - i och med att vi har så mycket har vi svårt att högt värdera (vara rädd om) våra grejjor. Förr fick jag spara länge innan jag kunde köpa ett par läderstövlar för vinterbruk. Nu kan jag köpa flera par. Jag kan ta lån av olika slag och köpa hur många par som helst - nästan. Idag handlar det alltså om att ha - rätten att ha. Inte rätten att göra rätt för saken. Vi ska bara ha rätt att ha. Oj vad vi har misstagit oss och OJ vad vi kommer att få betala!!! Allt kostar - även det orättfärdiga.

Vid första anblicken kan rubriken tyckas lite märklig, kan man verkligen dra en parallell mellan "vis" och "nojjig"? Fortsätt läs så ska du upptäcka att det går alldeles utmärkt - i a f i min tappning.

Här en afton satt jag och sammanfattade dagen lite mer än vanligt. Det hade hänt en del saker som fått mej att inse att jag efter snart 50 år har ändrat beteende - ett grundläggande beteende. Det här är allvarligt eftersom anledningen till mitt ändrade beteende kan stavas MEDIAPÅVERKAN. För att riktigt krångla till det för dig ev läsare ska jag börja i en annan ände.

Jag är uppvuxen i en gammal norrbottensgård utan några som helst moderna bekvämligheter. Det innebar utedass, bära vatten, vi hade faktiskt en slasktratt så vi behövde inte bära ut det igen, bära ved till vedpannan o s v. Jag har skurat utedasset utan gummihandskar i flera år utan att över huvudtaget skänka en enda tanke på bakterier. Jag var oförskämt frisk, barnsjukdomarna kom jag inte undan men i övrigt inga bakteriella angrepp på fel ställe i kroppen. Livet lekte! Nu är dock situationen en helt annan. Naturligtvis kan man skylla på ålder och visdom men är det visdom eller nojjighet det handlar om? Följande hände:

En tidig morgon för inte så länge sedan hade jag träff med en ultraljudsapparat på röntgenmottagningen. Jag var ute i god tid eftersom jag hyste en liten förhoppning om att kunna komma till lite snabbare då jag så att säga "fanns till hands". Så skedde dock inte så jag hann tillbringa en lååååång stund i väntrummet. Det var mycket folk runt omkring mej - trots tidiga timmen - och mitt emot mej satt en ung (tonåring) dam med sin mamma. Hon snörvlade och hostade friskt - i sin vänstra hand - med vilken hon sedan bläddrade vidare i tidningen hon tagit till sig från "hög till förfogande" i väntrummet. När de var klara för exit hade jag fortfarande inte kommit till skott. Det var en intressant tidning hon bläddrat i, den unga damen, men där kom min första främmande tanke - hon har hostat i handen som bläddrat i tidningen - jag ska inte ta den tidningen - MAN KAN ALDRIG SÅ NOGA VETA!!!

Lite senare går jag till den offentliga toaletten för vissa behov. Tilläggas bör att jag numera i min väska medför en liten flaska antibakteriellt gel just med tanke på besök i offentliga toaletter. På toan på röntgen står dock en stor och präktig flaska med handsprit och efter nödvändiga ting tvättade jag händer och tog handsprit. SEDAN!!!!! tog jag en bit papper som jag spritade och TORKADE AV HANDTAGET innan jag tog i det. FÖR MAN KAN ALDRIG SÅ NOGA VETA!!!!

Varifrån kommer detta, för mej så främmande, nya beteende? Varför tänker jag "man kan aldrig så noga veta" just nu? Jag har aldrig bekymrat mej tidigare. Under alla mina 57 år har jag hunnit besöka många offentliga toaletter, vistats i många väntrum och läst otaliga tidningar som många andra hållit i sina händer tidigare. Händer som jag inte har en aning om var de varit innan .... OCH jag har aldrig gått omkring med antibakteriellt gel i handväskan - någonsin tidigare. Har jag blivit visare eller har jag blivit nojjigare?

Svenska staten har beställt influensavaccin till hela befolkningen, till en kostnad av miljarder kronor. Hur många miljarder ska jag vara osagt - glömt bort. Är de visa eller nojjiga? Vårt landsting har beslutat - trots ekonomiska problem - att hela länet ska vaccineras gratis. Är de visa eller nojjiga?

Svensken har präglats av devisen "man kan aldrig så noga veta". Därför gör man som gamle farbror finnansminister Gunnar Sträng. Man använder både hängslen och livrem. Är man vis eller nojjig? Kan man verkligen försäkra sig om att man inte tappar byxorna genom att använda både hängslen och livrem? Tja, det där är ju lite personligt - hur man själv fungerar. Men en sak vet jag när det gäller min nya "bakteriella insikt". Om inte media haussat upp svininfluensans farligheter så hade staten inte kännt sig tvungen att satsa miljarder, mitt landsting hade inte kännt sig tvungen att satsa miljoner och de som tillverkar antibakteriellt gel hade inte gjort lika goda affärer som de nu gör. Snacka om tredje stadsmakt!! Vi blir påverkade - vare sig vi vill eller inte. Frågan är - blir vi visare eller nojjigare?

Tack för alla kommentarer kring min blogg. Vill bara rätta mej själv lite innan jag ger mej in i allvarsleken. Aklimatisera heter det ju - inte acklimatisera. Så ja - åter till verikligheten.

Jo det här med tv är tydligen något som engagerar många. I en kommentar fick jag förslaget att - eftersom ingen kontrollant har rätt att komma innanför min tröskel så kan jag behålla min tv och fortsätta titta på mina deckare. OK - det funkar kanske för vissa men jag försöker leva ett ärligt liv. Jag vill inte att någon ska lura mej -vare sig på pengar eller på nåt annat vis. Alltså gör inte jag det heller luras alltså. Det är ju det som är problemet!!! Jag hade ex inte behövt säga att mitt förråd ingår i lägenheten MEN eftersom det gör det så sa jag det. Alltså måste jag betala licens eftersom tv-mottagaren  fortfarande finnsi lägenheten. Sluttjatat om byråkrater och byråkrati. Lag är lag och ska efterföljas. Är det en vansinnig lag får man försöka ändra den - inte strunta i den - det är i a f mitt motto.

I mitt huvud finns en annan fundering i samband med tv. Nu hamnar jag lite snett ett tag men hav tålamod så knyter det nog ihop sej så småningom. Jag är noga med vad jag stoppar i munnen. Inga halv- el helfabrikat, helst kravodlade grönsaker, gynnar lokala förmågor o s v. Eftersom min plånbok är väldigt tom och ofta rent innehållslös är det viktigt att jag får det mesta - men även bästa - för pengarna. Alltså krävs planering i storformat. Matlagning även det i storformat och likaså matbrödsbakning. Men det funkar och blir en livsstil precis som alla andra vanor man skaffar sig. "Härtill är jag nödd och tvungen" som biskop Brask sa en gång. Jag har för det mesta god mat och gott bröd att bjuda på och i min frys finns mer av samma. Alltså lever jag inte på svältgränsen.

När det gäller tv-tittande är det dock en helt annan sak. Där är det ALLTID helfabrikat, ALDRIG krav- eller kvalitetsmärkt och mycket sällan lokalt producerat. För det mesta är det billig massproducerad (idéstulen från USA) underhållning bestående av olika typer av tävlingar. Den ena dummare än den andra. Hur kan det komma sej att vi sväljer sånt? För visst är vi väl medvetna om att vi äter även med ögonen eller .....? Nu ska jag genast be om ursäkt för alla generaliseringar jag gör men det är lite svårt att skriva om detta problem och göra det individuellt - för det är inte individuellt. Det är ett folkhälsoproblem - precis som maten är ett folkhälsoproblem. Kan man fixa en kostcirkel för tv månntro?? Förslag någon? Det börjar bli bråttomt - svenska folket befinner sig på svältgränsen när det gäller "uppbyggande" tv-program.

Varje höst och vår startar min jakt. Ibland måste jag försöka 6 gånger och ibland är det inte ens löt att försöka. Men så plötsligt fugerar allt vid första försöket igen och jag förstår att jag kommit över den kritiska gränsen och hösten har inträtt. Vad pratar jag om???? Sömnlöshet vid tidernas förändringar. Varje vår o höst när klockan ska ställas framåt eller tillbaka börjar min kropp krångla. Den vill inte acklimatisera sig till nya rådande system utan vill gärna ha timmarna kvar där de brukar vara. Den vill det så mycket att den ser till att jag kan få vara vaken upp till ett par dygn - och efter det brukar det inte bli problem med att somna.

Varför blir det så här? Det konstiga är att min kropp är kvar i gamla tidens klockändring - slutet av september. Vi gick ju efter höst och vårdagjämning förut men nu har vi Europiserat (heter det så eller har jag uppfunnit ett nytt ord?) tiden så omställningen sker i oktober på hösten i stället. Det gillar inte min kropp. Den är vilsen redan nu. Inatt har jag prövat sova 6 gånger och efter det inser jag min hjälplöshet och struntar i försöket. Därför sitter jag här i tystnaden medan alla andra grannar sover. Men plötsligt ser jag att det är ljust ute och en ny dag startat. Natten är inte så lång om man fyller den med nåt och så har jag vid gryningens inträde tagit ännu en kamp med min kropp. Kanske får jag sova nästa natt i stället. Att sova på dagen är fusk och får inte förekomma. Nä - natten är till för sovande och nu får jag tack vackert hålla mej vaken till nästa natt. Få se nu - vad ska jag göra idag som skapar minsta möjliga motstånd? Dagar efter natten före brukar vara lite "dimmiga" och sentänkta. Reaktionsförmågan ramlar ner i fötterna och om nån försöker skämta brukar det ta ett par timmar innan jag fattar. Sen kan jag protestera över själva situationen genom att inte bädda sägen - den är ju oanvänd. "Bästa sättet att bädda en säng är att stäna sovrumsdörren". GAmmalt ordspråk från piteälvdal.  Undrar om vi är många som upplever detta fenomen - eller är jag ensam. I så fall kan jag ställa mej till förfogande för forskningen. Det vore ju intressant att få reda på vad som startar mekanismerna.

Nu är ju klockan nästan normaltid - 6 och jag ska belöna mej med en kopp (läs mugg) kaffe. På återskrivande

Jag skickade ett mejl till Radiotjänst för att meddela att jag inte längre använder min TV. Tycker det är för dyrt i förhållande till det lilla jag ser och har bara haft tv:n igång över sommaren för att kunna kolla engelska krim.serier.

Efter någon vecka el två ringer de från Radiotjänst och det var i sanning ett intressant samtal. Det visar sig att lagen säger att - om jag förvarar min tv i förrådet - som har ingång från lägenheten - måste jag betala licens. Men!!!!! om jag ställer ut tv:n på balkongen - ca 2 m från den ursprungliga platsen och med fri sikt på tv-ruta - då behöver jag inte betala licens. Då är nämligen tv:n utanför lägenheten!!! Någon har verkligen räknat ut detta - riktigt bra.

Eftersom jag ärligt upplyste om att jag inte hade externt förråd men att tv:n skulle placeras långt in under hyllorna för att vara skyddad trodde jag att det kunde vara ok. Men se lagen går inte att flexa med - trots att en kontrollant tidigare sett min förvaringsplats och godkänt den. Jag tyckte att samtalet urartade en smula och bad att få tala med en person med ansvar - sk chef. Hon - det var en hon - börjar då berätta hur mycket jag missar om jag ställer bort tv:n - all sport ex - vilken är en av orsakerna till att jag inte tittar på tv. Sen frågar hon om det inte blir tomt om jag tar bort tv:n. Konstig fråga tycker jag. Varför ska hon för det första bekymra sig om ifall det blir tomt hos mej och - vad i fridens namn har det med SAKEN att göra??? Jag ville avanmäla min tv - punkt slut.

Nu har jag fått en bekräftelse på att mitt tv-innehav är avslutat och jag har burit iväg tv:n till min brors förråd vilket absolut ligger utanför min lägenhet. Så kära Radiotjänst - mitt samvete är vitt och jag kan sova lungt.

Varför råkar man ut för ifrågasättande från Radiotjänst? Varje gång jag ställer av tv:n är det - nästan - samma visa. Jag är en ärlig person som meddelar när jag använder tv:n och även meddelar när jag inte använder den. Jag är noga med att stå för vad jag gör och har aldrig falskdeklarerat eller smitit  från tv-licensen. Lite märkligt är det att myndigheters ribba är satt efter dem som fuskar. Alla döms efter samma kam - fuskarens. Om alla betalade för sitt tittande skulle Radiotjänst aldrig komma på tanken att ifrågasätta men nu är det ju så att världen är full av fuskare - jag känner några stycken. Bara så ni vet det fuskare - det är jag som får stå för ert fuskeri genom att bli ifrågasatt. Och det stör mej. Er verkar det ju inte störa eftersom ni fortsätter.

Allteftersom livet går upptäcker man att de viktiga tingen ändras ganska markant. När man är barn kan största problemet vara hur man ska få i sej ALL chokladsmet. När man blir äldre handlar det om smeten på ett annat sätt - hur många kalorier innehåller den? Ytterligare några år går - kan det vara chokladen jag inte tål? Och sen - vid sisådär 57-60 års ålder är man plötsligt tillbaka i smetstadiet igen. Ibland undrar jag om livet är en utveckling - avvekling eller bara inveckling. Jag menar - man kan göra det till vad man vill - livet alltså. Du kan få för dej att smeten har för många kalorier och därför ska du avstå. Eller att det är chokladen som gör att du får dåligt i magen. En del människor sitter där o tittar så att säga med livet i sina händer och vet inte vad de ska göra av det riktigt. Kanske har de lite svårt att fastställa identitet på sej själva eller omgivande händelser. "Alla dessa dagar och stunder som gick - inte visste jag att det var livet" har min favorittant broderat på en bonad. Ja livet pågår vare sej vi vill eller inte och om det är så att det bara består av chokladsmet vid något tillfälle så se till att smaka så mycket som möjligt.