Fröken Bovary

-Det spritter i kroppen, säger Fröken. Fortfarande.
-Det är rastlöshet, säger Werther.
-Vad ska jag göra. Jag vill göra något dåligt.
-Nej!
-Jo.
-Spring hem så kommer du vara helt slut sen.
-Mmm

Jag sprang hem. Inte hela vägen, men en bit. Det hjälpte. Det hjälpte att vara andfådd. Men jag vill fortfarande göra något dåligt.

Herreminje

Men jag bloggar inte längre här. Jag bloggar inte längre ensam. Jag bloggar här!

Herreminje.

En bra avslutning byttes till en dålig start. Vi sitter vid frukostbordet och jag vet att jag sannolikt luktar alkohol och försöker därför att inte andas på Sorken. Snart ska jag till kontoret och jag går igenom att göra-listan lite snabbt i huvudet. Jag suckar åt mötespunkten i listan. Ännu ett ostrukturerat möte utan väldefinierade mål. Jag suckar högt.
-Du får inte tänka så där. Kanske måste försöka ha en annan inställning så det blir lite lättare och roligare.
Jag tittar ner i filen och huvudet värker. Lyfter blicken och säger att VD:n på The place borde anställa mig.
-Men kommer de ha sån verksamhet. Vet du det? Finns det nån plats för dig.
-Nä. Det gör väl inte det. Troligtvis inte. Jag menade inte det så. Det var bara en dröm bort.
-Bli inte ledsen. Vad jag än säger blir det fel.
Jag tittar ner i filen, huvudet värker och tårarna är nära. Jag vet inte vad jag säger. Jag vet bara att jag inte vill bli nerplockad till jorden. Vissa dagar kan man inte säga rätt saker, inte heller Alfons. Men jag vet att han menar rätt.

Jag var kort i telefon precis. Jag ansåg mig vara mitt uppe i allt och kunde inte stanna upp den där minuten för att bekräfta min älskade.
Nyss talade jag i telefon. Det var jag som ringde upp. Jag ville bara berätta för min älskade att jag tar tillbaka min korta ton och att jag älskar honom. Ett ögonblick av bekräftelse. Hoppas jag.
Om två timmar sätter festen igång. Fest kanske är en överdrift, men bubbel är det. Bubbel som kommer att porla och människor kommer att sorla. Det kommer bli bra. På ytan ser det fint ut och det är ytan som talar. För det mesta och för dagen.

Vi slår oss ner vid matbordet. Frukosten dukas fram i full fart. Alfons avslutar gröten och jag slänger fram knäckemackorna, mjölken, det hemmagjorda äppelmoset och häller upp kaffe.

Jag får den tallriken med blå rand och de får de djupa bruna 70-tals tallrikarna. Jag är lite känslig för det där. Vill inte ha så där djup tallrik för då lägger sig inte mjölken som jag vill, utan alldeles för mycket på gröten - än runt om.

För ovanlighetens skull samtalar vi lite under frukosten. Bara lite, men ändå.
-Vi intervjuar alla partierna, säger Ichigo. På Sergelstorg. Alltså Sverigedemokraterna verkar vara helt dumma i huvudet.
-Ja. Men vadå då?, svarar en stolt mamma. Stolt för att hon avvisar de där okunniga idioterna och det spelar egentligen ingen roll varför. Men jag frågar, för att man borde fråga.
-Men hon var så blek att hon blev grå. Och så frågade jag varför de är rasister, men de sa att de inte var rasister. Om de var rasister så är socialdemokraterna pedofiler.
-VA! sa de så? skrattar jag högt. Det är ju helt galet.
-Ja, de sa att vi bara inte har plats för invandrare för boendet.
-Mm. Du. De är lite korkade bara. Eller korkade, punkt. Bleka så de blir gråa.

Klockan var ställd på 05:30, men det betydde inte så mycket i praktiken. Istället sitter jag kvart över 8 och slukar i mig den sista gröten, plöjer inboxen för att klargöra saker inför dagens arbete och böjer mig ner varannan minut för att ge Sorken en puss. För Sorken vill ha en puss varannan minut och vad är jag för mor om jag inte bemöter en så enkel och kärleksfull förfrågan. Hon är lite kladdig runt munnen, men det är sånt man får ta.
Ichigo har istället eftersovit sig. Vilket borde heta försovit sig, för-sovit, slår det mig nu. Eller förvaknat kanske. Ja, det kvitttar. Sur är hon. I samma minut hon skulla kliva ut genom dörren ropar Alfons:
-Har inte du sovmorgon på måndagar?
-…. (total tystnad)
-Kom in och drick lite kaffe, säger jag uppmuntrande.
-…. (tystnad)
Ichigo har slagit sig ner i soffan och hon är tyst, totaltyst och lite sur
Jag sitter mest och funderar kring min äldsta dotters kaffedrickande. För 6 månader sen var jag lite strävig mot att hon ville dricka kaffe, men nu. Nu när hon inte gör det av sig själv är det som jag vill tvinga henna. Visa henne var svensk viktiga morgonvana. Jag försöker en gång till, sen måste jag springa.
-Ichigo. Du. Ska du inte ha lite kaffe. Med mjölk kanske?
-Och en cigg. Nä. Skoja bara. Men kaffe. Kom igen nu.

En omväg hem kanske, men också en genväg. Det beror lite på hur man väljer att se det. Bussen fick se sig avvisad och negligerad och med bestämdhet och beslut i stegen ville jag gå hem. En promenad utan musik i lurarna som styr mitt humör, och utan brådska.

En promenad med bara jag och kanske lite väl mycket jag, men jag avtar med farten. Det är bara ett nervöst inslag när det bara blir jag hela tiden. Ju mindre nervös jag är ju mindre jag.

Väl hemma, men innan jag kliver in genom dörren, avslutar jag ett samtal och jag avslutar en dag. En dag som vände till en magisk dag.

Tog ett litet stopp på vägen. Vid vattnet och vid slottet på en solig bänk. Stan hade inte riktigt börja vakna än, även om en turistbuss som stannade framför mig antydde vad som komma skall. Jag satte en låt på repeat och lyssnade tre gånger. Sen måste jag bege mig.
Nu sitter jag bredvid 1,8miljoners favoriten med en kopp kaffe och fantiserar om vad som skulle hända om kaffet välte. Snart kommer arbetsdagen dra igång på allvar och mitt humör har inte riktigt bestämt sig än. Bestämt sig stabiliteten, men i sammanhanget vet jag ändå att jag kommer att vara den mest sansade. Vad det säger vet jag inte.

Jag sitter på annan buss just nu, men bara för nån vecka till. Sen tvingas jag tillbaka till invanda mönster och trista nyanser. Kanske funderar jag på drastiska tag, men lika mycket talar för att jag anpassar mig som man ska.
Just nu lekar som en räv i vassen. Får vatten på mitt kuvert och dansar över ån. Det finns nämligen de som påstår att jag är lite av socialt inkompetent. Kanske finns det en gnutta sanning i detta, men det är också en social konstruktion. Lite som att jag egentligen är en man.
Om bara mina vänner kunde se mig. Hur jag pratar om klingonska med it-tekniker, om kakel med den sympatiska arkitekten, om egon med konstnären, om aktiva högtalare med ljudkillen och hur jag fnissar ikapp med projektledaren.
Som en vessla snokar jag upp det ämne som kan skänka en gnutta bekräftelse och snart är vi ett team. Jag bildar team som för arbetet framåt.
Idag tänkte jag - det här, det här med att funka här och där, det borde jag ta med mig utanför jobbet. Buda över det hem, så jag kan klä på mig det innan jag går ut. Men det är nog bara flyktigt och det är därför det är fint. Flyktigt är alltid fint.

Jag fick en timmes sovmorgon. En mindre avslappnad sovmorgon då jag hör hur Sorken skriker och är en liten snorunge. Alfons håller sig lugn, men jag vet hur mycket det skär i hjärtat. Ingen förtjänar att tvingas stå stadig till barnskrik och otyg på en lördagsmorgon. Jag skickar ett sms där jag erbjuder min hjälp. Jag vill inte gå ut. Att gå ut och tro att man ska rädda situationen landar aldrig rätt. Man måste rida ut de värsta striderna själv, ensam. Även om du inte frivilligt ställt dig längst fram i slagfältet.
De tystnar till slut. Jag vilar 30 minuter till innan jag tar en lång dusch för att rensa tankarna. När jag kommer in i vardagsrummet ligger de och sover i soffan. Sorken på Alfons mage med nappen löst hängande i mungipan. På tv går den där tecknade filmen som vi sett så många gånger. Jag tittar på dem och känner kärlek.

Går ut på balkongen för att ta en fredagscigg. säger jag som om det bara är fredagscigg jag röker nuförtiden. Men låt oss inte förfäras av det nu. Istället upptäcker jag bitar som antyder eventuella kommande ras. Det här kan aldrig vara bra. Det är bara nerför härifrån.

06:45
-Jag kan inte äta gröt idag. Bara så du vet.
-Vadå, det behöver man ju inte tugga.
-JOO! Jag har spänt tandställningen. Det gör ont.
-Okej. Du gör som du vill. Då får du äta yogurt.

07:27
Jag steker kantareller samtidigt som jag rör om i gröten.
-Vill du kanske ha ett par kantareller, eller blir det för svårt att tugga.
-Mm. Ett par stycken.
-Med bröd eller bara ett par få på tallrik?
-Jag kan inte tugga bröd.
-Då får du ett par färre på tallrik.
-Mm

08:14
Jag funderar. Lite märkligt att ge flickan färre kantareller för att hon inte vill/kan äta bröd. Som ett straff för att hon överdriver sin smärta. Frågan är vem som är larvigast här. Men så kan det bli ibland.

Nu plöjer vi den här dagen också. God morgon!

Kopplade ur och kopplade på. Kopplade loss och kopplade i. Kopplar du?

Det kanske inte är helt lätt, men det beskrev i alla fall mitt senaste dygn. Ett dygn som slutade upp på en nålfiltsmatta i närheten av Stureplan. Det var stormiga karaktärer, mytiska filmgubbar, excentriska chefer och för evigt pratande tekniknissar. Allt hanterades från det vänstra hörnet i rummet mot den tredje utgången som kommer bli huvudingången. Där kunde du se mig sittandes på golvet med benen i kors, datorn i knäet och med telefonen mot örat.

På bussen hem fanns en oro i kroppen och jag ville ta upp telefonen ocks skriva något fint, men det skulle bara leda till nåt annat ändå. Nu är jag hemma och om 20 ska jag krypa ner i soffan. Jag ska ligga på Alfons axel och förmodligen kommer jag att somna. Jag hoppas att jag kommer somna.

Kaffebryggaren läcker. Sedan Werther lämnade oss får vi leva utan en moccamaster och nöja oss med Kittys gamla vita bryggare. Den har gjort sitt jobb och tjänat oss väl, men nu ger den upp.
-Jag blir tokig. Nu har den läckt igen. Den förstör hela bänken, muttrar jag.
Jag muttrar ilskt samtidigt som jag med bestämda steg går mot disktrasan. Jag torkar upp vattnet och muttrat lite till.  Alfons svarar med en, inte så snäll, suck.
-Skaffa en ny då, säger han och säger ett par tusen tysta irriterade meningar till, som inte hörs fast jag hör dem.
Jag tystnar och säger ett par tysta meningar jag också. Jag går iväg, mest för att neutralisera en dålig känsla. Minuterna går. Snart närmar han sig mig och ger mig en kram.
Han säger ett par snälla ord, men avslutar med en utläggning om hur jag har bevakat marknaden och kanske bara borde köpa en ny.
-Mm, säger jag osäker på om känslan i kroppen är bra eller dålig.
Det var med lite blandade steg jag lämnade hemmet, men det braiga känslan var starkast. Så istället för att gå direkt vänder jag om. Tar fram en post-t och klottrar ner ett kärleksord. Sätter lappen på ytterdörren och går nerför trappan. Det blir en bra dag det här.

Vi avslutade konferensen igår med att boka en ny tid för att diskutera det vi skulle diskutera. Det tog tid, men till slut kunde vi enas:

-Ska vi ta fredagen d. 29 oktober, säger Admin 2.
-Nej, vi tar torsdagen istället., svarar Chefen.
-Vadå då? Undrar Birgitte.
-Då kan man ta ett glas vin och vara trött hela fredagen, responderar Chefen
-Ja, men så gör vi, klubbar Kramer.

Vi har personalkonferens.

-Ska vi börja då? Frågar Chefen trevande
-Nä. Janis är inte är, säger Syster.
-Ska vi vänta på henne då? frågar Kramer
-Nä, utropar Admin 1. Skit i det.
-Ja. Hon har ändå inte läst det papper som delats ut och kommer bara ställa massa dumma frågor, fyller Syster i.
-Ja, men då kör vi då, avslutar Chefen.

Det är kyla i luften, men det är sol. En desperat hand gräver i väskan. ”Jag vet att jag har ett par solglasögon här”, säger jag högt för mig själv. Jag vevar ett par varv till. Lite samma rörelser som när jag rör om i morgongröten. ”JAA! I knew it”, utropar jag i samma stund jag hittar dem.

På med glajjerna och dra luvan över huvudet. Jag lutar huvudet mot bussfönstret och låter i vanlig ordning tankarna rymma för en stund. Närmar mig Västerbron och känner att det är nu eller aldrig. Carpe diem, lev i stunden osv. Jag hoppar av. Det här är en dag som kräver sin promenad över bron. Den här morgonen såg ut som guld.

Det är inte min dag idag och jag håller mig på min kant. Det gör jag ju för det mesta, men idag har jag hörlurarna på mig och spelar bara playlist som minutiöst passar min sinnesstämning. en sinnesstämning som kan skifta lika snabbt som ett fucking jävla sommarväder som blir fan fitta höstväder. (förlåt!)
Ett par avbrott har jag har haft. Vid 10-tiden hämtade fram en nypa mod och tog min kaffekopp och satte mig vid de andra på kontoret. De pratar om tinnitus och jag försöker tränga mig på för att jag borde, eller borde jag? Ja, jag trängde mig på i alla fall:
-Det verkar sjukt jobbigt. Jag har en vän som har haft det. Han blev deprimerad och har lidit massor av det, men jag tror att det är bra nu.
-Ja. Ja usch. De vet inte varför man får det. Min läkare säger att jag kan ha fått det i samband med nedsatt hörsel på högra örat, svarar Janis och släpper in mig i konversationen.
-Ja, jag är glad att jag har sluppit, fortsätter jag.
-Du passa dig. Jag var 52 när jag fick det. Än vet du inte.
-Du ska då alltid ta ner mig på jorden. Alla ska jämt göra det.
-Ja, nåt straff ska du ha för att du ser ung ut.
-Jaha ja.

Jag och sommaren stod fortfarande starka och stadiga när veckan gick mot sitt slut. Vända mot varandra, så jag fick sol på näsan och så sommaren kände sig både älskad och bekräftad. Sen kom någon. Någon som nödvändigtvis skulle örfila oss båda och tvinga oss att vända blicken från varandra. Nu står jag i höstrusket och är tanken nu att jag ska förbli här? Kan någon, snälla, sätta på elementen i alla fall?

Uppdukat festbord och en brokig samling människor. En stackars dj med tillhörande tjej som gjorde sitt bästa för att hotta upp stämningen. Vi stod tillslut inte ut längre och var tvungna att agera. Jag, Sandy, Henry, Werther, Hulken, Harry och Sally tog över dansgolvet. Vi klädde av oss och svettades tillsammans. Inte för att vi brukar dansa, men vissa situationer kräver särskilda handlag.
Alla var vackra och även om Sandys och Werthers kärlek lyste dig i ögonen, lika starkt som strålkastarna från en lastbil på en väg mitt i natten, så var det Harry och Sally som var kvällens vackraste.
Jag kommer på mig själv att sitta och titta på dem. Harry har precis stannat upp Sally för att viska något i hennes öra. Sally svarar med att skratta ljudligt och svänga bak på huvudet, som taget i vilken romantisk film som helst. Inte bara jag tittar, alla tittar. Eller inte tittar, men vi ser dem.
Harry. Du vet redan, men den där Sally. Henne gillar vi.