Det är kyla i luften, men det är sol. En desperat hand gräver i väskan. ”Jag vet att jag har ett par solglasögon här”, säger jag högt för mig själv. Jag vevar ett par varv till. Lite samma rörelser som när jag rör om i morgongröten. ”JAA! I knew it”, utropar jag i samma stund jag hittar dem.
På med glajjerna och dra luvan över huvudet. Jag lutar huvudet mot bussfönstret och låter i vanlig ordning tankarna rymma för en stund. Närmar mig Västerbron och känner att det är nu eller aldrig. Carpe diem, lev i stunden osv. Jag hoppar av. Det här är en dag som kräver sin promenad över bron. Den här morgonen såg ut som guld.