Hur f-n ska det här gå då?

Just när Bayer Leverkusen tycktes ha koll på allt, när de bemästrade Europa, när Michael Ballack var bra och allt kändes harmoniskt. Då gick klubben och blev Vizekusen igen. Den eviga tvåan. Alltid tvåa, aldrig etta. Plötsligt blev KRC Genk ett för svårt motstånd, matchen slutade 1-1 och Leverkusen slutade – just det – tvåa i gruppen bakom Chelsea. Nu ska Bayer Leverkusen visserligen få en eloge för att de över huvud tagit tog sig vidare, det var starkt gjort. Men ack så typiskt att de slutade tvåa.

Åttondelsfinalerna lottades och det stod klart att Robin Dutts lag skulle få mäta sig med stora, mäktiga Barcelona. De regerande mästarna. Man kan se på det hur man vill. Jag väljer att gratulera Leverkusen till att spelarna får en oförglömlig upplevelse. Något de kan tänka tillbaka på om 30 år när pengarna har sinat och ingen känner igen ditt namn. Då finns detta starka minne kvar. Se det som en kul grej.

Samtidigt är det också just det här som öppnar dörren för Leverkusen tycker jag. De har skador på viktiga spelare, formen är inte särskilt bra och ingen i hela världen tror på dem. Det är då man slår till, det är då man skräller. På Europas, kanske världens, största fotbollsscen. Det är som upplagt för ett mirakel. Samtidigt undrar man hur en klubb som inte ens kan hantera sina egna stjärnor (Michael Ballack) ska kunna hantera Barcelonas stjärnor?

I min värld finns det bara ett svar på den frågan. Lite flyt, en jäkla inställning och en strålande insats av järnmannen som är huggen ur sten – Lars Bender. Vem? Killen som springer mest i hela Bundesliga, som tar lika mycket stryk som han delar ut. Killen som är ett energiknippe på mitten. Precis lika fantastiskt viktig för sitt lag som tvillingbrodern Sven är för Borussia Dortmund. Han måste vara i toppform. Då kan man störa, ett trots allt lite nervöst, Barcelona. Bayer Leverkusen har ingenting att förlora. Inte ens hedern. Eller, nåja, en storförlust vill man förstås inte bekanta sig med. Det skadar klubben på alla vis.

Simon Rolfes, Lars Bender, Stefan Reinartz och gänget måste ligga på Barcelona hela tiden. Högt upp i plan. Förstöra, förstöra, förstöra. Och givetvis hoppas på att André Schürrle kan hitta landslags- eller Mainz-formen. Eller att Stefan Kießling plötsligt börjar göra mål igen. Bernd Leno måste göra sitt livs match, vi vet att han kan spela som en vägg. Men för hans del, och hela laget, har formen inte varit den bästa på sistone. Det är bara att rensa tankarna, glömma den grå vardagen i ligan, glömma att Dutt är ifrågasatt, glömma att Ballack vänder upp och ner på klubben, glömma att de inte ens kunde hota Dortmund i lördags rent offensivt. Glömma allt. Bara gå ut – och njut.

Det var en positiv syn på det här mötet. Givetvis ska inte Leverkusen ha någon chans som helst. Men det är fotboll, och i fotboll kan allt hända. Så även i kväll. Eller för att citera Robin Dutt:

”Jag skulle bli nöjd om vi vinner säkert med 5-0. Men det är inte realistiskt”.

/Wingren