=^..^= CATEYE =^..^=

Tycker det är dags att skriva lite igen.. det var ett tag sedan *host* Det har hänt otroligt mycket i livet...

Jag var fast i en rävsax av moment 22 ett långt tag. Kunde inte säga att jag ville vi skulle brejka, jag och M, för hade ingenstans att ta vägen. Kunde inte låna utan att minst ha kommit till ett bodelningsavtal och eftersom jag var livrädd för reaktionen kunde jag aldrig komma till den punkten att ens nämna vad jag kände... Paniken blev värre för varje dag och tilslut ville jag inte ens åka hem från jobbet längre trots att barnen fanns där hemma. Jag vände mig till socialen, skrev brev till privatvärdar mm och försökte bolla med de i min närhet som jag vågade lita på....

Där någonstans hände det otroliga... Några helt fantastiska människor gick in och stöttade mig, puffade mig i rätt riktning och när verkligen alla andra vägar var uttömda så skapade de en helt egen väg, en möjlighet för mig att gå runt alla moment 22 som fanns.. Jag kunde lösa boendefrågan, var inte helt säkert hur snabbt men det var iallafall inte en omöjlighet... sedan gick det helt plötsligt ganska snabbt, det perfekta boendet dök upp och sedan kom nästa ångestfas... nu skulle det tas tag i själva uppbrottet och jag var livrädd att barnen skulle hamna emellan eller att det skulle kunna bli fysiskt.... men alla mina rädslor fick på skann...

En kväll när jag mådde skitdåligt på hemmafronten kom M och frågade om det berodde på oss att jag mådde som jag gjorde... där vågade jag svara ja och sedan var bollen i rullning. På en månad har vi separerat, jag har flyttat, det har skrivits bodelningsavtal och allt har gått otroligt bra... Vågar fortfarande inte riktigt ropa hej än.. men jag har nog faktiskt inte något att oroa mig för... en ny kvinna har dykt upp och visat intresse för M och för min del bryr jag mig bara om det påverkar barnen,, Jag har helt andra drömmar för egen del och de involverar inte att leva i ett vanligt par-liv.. Jag njuter av min frihet och att få chansen att leva som jag vill.. i det livet involveras mina änglar och en hel rad med andra människor med, personer som gillar mig för den jag verkligen är och accepterar mig med mina fel och brister..

Känner äntligen att jag faktiskt börjar bli lycklig... ända från insidan.. Men.. jag har mina deppkvällar och så, fast de kommer mer och mer sällan och idag finns det faktiskt personer som jag kan vända mig till även när livet krisar.

Kram på er därute

C

Det har varit lite mycket nu på alla fronter. Jobbar massor, övertid pga att de inte se till att det finns tillräckligt med folk på plats och vi som finns där får gå på knäna vilket gör att fler blir sjuka.. blir en ond spiral ganska fort det där. Har själv kryat på mig riktigt bra efter den otroligt tuffa månaden på sjukhus mm som jag genomgick nyligen. Kroppen återställd så när som på några ärr på magen men det kan jag ta, märken från livet i olika omfattning är jag van vid och faktiskt är det inget som bekymrar mig nämnvärt heller för den delen. :) Det finns alltid små märken efter de saker som händer, efter barnens födsel hände en del och efter viktuppgång och för den delen viktnedgång är det annat. Med det sagt så sger jag inte att jag inte vill ändra på vissa saker, skulle vilja att huden var lite tajtare på vissa ställen osv men jag lider inte av att det finns lite fåror och ärr, det är en del av att man får livserfarenhet på något vis. Älskar även de där linjerna hos andra, tycker det är otroligt vackert helt enkelt.

Har haft några riktigt tuffa veckor på jobbet nu senaste tiden, men också roliga. Har lärt mig massor och på något vis "landat" i min roll där. Vet vad jag går för, vad som går bra och mindra bra och tycker om utmaningarna som dyker upp. Nu kanske jag snart får äran att ha en ny teammedlem med mig på jobbet och det kommer isåfall bli toppen. För även om ectrapersonal är duktiga som sjutton så lägger de ändå inte ner samma själ i det hela och har inte riktigt lika långsiktiga mål med saker och ting.

Annat som har varit lite tufft var att det kändes som jag hade en väldigt stor förändring inom räckhåll... nu blev det inte så just denna gång men det kanske kommer nya chanser. Hoppas jag ska kunna se tillbaka på just den missen någon gång i framtiden och med ett leende säga att det var nog bra det blev som det blev.. har lite svårt att se det just nu men ekonomin tillät inte den förändringen att ske just då.

Annars rullar livet på som förut. Jag och M har det ganska ok, inte så mycket bråk, vi flyter på bredvid varandra och får företaget äktenskap att på något vis fungera, kanske inte så lyckligt men ändå... Har åtminstone inte varit sådär dunderlåg nu på ett tag som jag var förra året och året dessförinnan vid samma tid. Vi lever liksom med varandra men ändå inte. Lever som goda vänner fast utan att egentligen prata på det sätt som vänner eller partners gör. Han vet nog egentligen ingenting om hur jag verkligen mår och jag vet inte så mycket om hans liv just nu, är bara tacksam som allt är lugnt..

Har sett tndenserna på alkoholfronten igen och försöker hantera det hela, svårt när det inte är sådär helt tydligt utan nästan inom ett normalspann.

Jaja nu blev det en liten uppdatering på läget ialllafall :)

Ha det gott bloggers

Kram C

..fort fort just nu och jag har så blandade känslor att det är alldeles hemskt. Det är turbulent på barnens skola, sker och ting händer, det märks att barnen går med mycket tankar just nu.. Själv har jag det kaosigt och rörigt både känslomässigt och praktiskt just nu. Den här veckan känns som den kan sluta med katastrof eller hur bra som helst. Det är helt enkelt STORA saker på g och jag vågar inte ens viska om vad...

Men jag är livrädd, att jag tar mig vatten över huvudet och inte ska klara av det hela, kallsvettas och kan knappt skriva den här texten, nästan nära panikattack och samtidigt vet jag att det är mina egna hjärnspöken som är min största fiende just nu. Men vad händer om allt går åt helvete? Vad utsätter jag alla mina nära för då?

Det kan vara så att jag är vid ett av mitt livs största vägskäl här och nu, det vet jag inte förrän senare.. det är spännande, skitläskigt, roligt, ledsamt, omvälvande och allt sker på samma gång..

Det snurrar.. milt sagt

C

Förutsättningarna det här året är samtidigt så lika men också i grunden förändrade. Jag står på egna ben på ett sätt jag inte gjort på vädigt många år, jag har rotat mig lite i det som är min själ och jag utvecklas i mitt inre med stormsteg. Drömmar blir mer och mer förtydigade, visioner likaså. Det är bara själva konkretiseringen som inte finns riktigt där än...

Har haft en helvetisk sista månad, det sticker jag inte under stol med men jag är övertygad att det mesta i livet har en mening och kanske även den här tiden som varit. Om inte för mig så för andra runt omkring om fått växa och stå mer på egna ben då min kraft inte funnits där..

En lite ytlig detalj men som får mig att må lite bra i det hela är att jag nu är normalviktig, har gått ner 25 kg på ett par år.. LCHF is the shit helt enkelt för mig.  Ska rensa garderoberna nu, den gama figuren ska inte få komma tillbaka igen, nu ska kroppen tajtas till lite och må bra på insidan med lite mer bara. Psyke och fysik ska få hitta harmoni precis som jag vill att det yttre och inre livet ska hitta balans..

Skriver bara kort nu, som vanligt stulna minuter i mitt hemliga lilla liv

Kram och tack för allt.. ja ni vet vilka ni är

C

Är hemma igen efter några av de tuffaste veckorna i mitt liv. Har varit riktigt jäkla skitdålig rent ut sagt och helt bra är det inte än men snart så. Tror att nästan alla organ som kan krångla i buken på en kvinna gjorde det och det bidde operation och ett otal undersökningar och mediciner. Gick ner 3 kg till på kuppen så nu ligger jag ett par kg från målvikt. Har gått ner 25kg på 2 år.

Nyårslöften, har jag några sådana? Jo då, flera.

Jag ska ner till min målvikt och stanna där för det får mig att orka röra mig bättre, må bra och kunna ha vackra kläder :)

Försöka ta hand om mig själv lite bättre på alla plan

Jobba hårdare på alla de fronter där jag pysslar för förändring..

Stödja mina barn i allt det jobbiga som de har omkring sig

Umgås mer med människor som får mig att må bra

Kanske söka ett ännu roligare jobb.. vi får se ;)

Kram och hej, tack för alla snälla tillrop på olika håll

C

Snart är vi där, på den av årets helger som ska vara den härligaste, njutningsfullaste, mest harmoniska av dem alla.. jojo det kommer nog bli bra, julklapparna är fixade, plats och tid är bestämt, ungarna är förväntansfulla och själv?... fan, saker är inte riktigt som jag vill.. kommer inte riktigt ur deppet, känner mig trött och låg hela tiden, det gör ont i kroppen på alla möjliga ställen. Växlar mellan att ha migränattacker och illamående mellan varven för att nästa stund känna mig lycklig för vad livet ändå har gett mig...

För jag har massor med saker jag är otroligt tacksam för, underbara ungar (även om man blir galen på dem mellan varven), en ekonomi som iallafall går ihop, nära vänner som står mig så nära att de har en del av mitt hjärta och som jag vet finns där även när det blåser orkan i mitt inre.

Ska skaffa mig en sådan där ljuslampa tror jag, för jag är less på det ständiga mörkret som är min följeslagare just nu, skräms iväg för stunder av lycka men som efter de tiderna sluter sitt grepp än hårdare om mitt sinne. Om livet ordnade sig skulle det nog bli lättare men som det alltid är i mitt liv så är det inte så enkelt.

Kram till de som verkligen bryr sig

C

... Hej igen då.. känner mig lite trevande på orden, känner mig osäker. Ja jag är en känslig typ, blir ledsen när folk tycker illa om mig och får nästan ångest när vissa saker händer i livet. I helgen var det en sådan sak som hände. Ett missförstånd som fick skitstora proportioner pga att någon trodde något om mig utan att ta reda på fakta.

Likaså är det i bloggvärlden, har ju haft blogg ett tag, skrivit på ett sätt, lagt ner, skrivit om osv men kommer oftast tillbaka till ett visst sätt att skriva ändå och då är det ingen mening med att eg ha en annan blogg. Varför skriver jag då? Jo jag behöver få ur mig en massa tankar, känslor och jo jag borde nog skriva dem i en dagbok där ingen annan kan läsa då jag så lätt tar åt mig vad andra tycker.

Behöver bekräftelse, godkännande, hatar den sidan hos mig själv men antar den finns där som en del av att vara mänsklig. Jag har gjort massor med val i livet som många många skulle tycka var förbannat fel. Det finns några få som vet hela historien, vet varför det blivit som det blivit på alla plan och egentligen borde jag bara bry mig om vad just de tycker om de val jag gör.

Men ändå så reagerar jag, gråter lätt, får svårt att andas när små saker som jag uppfattar som hot dyker upp. Sakerna är säkert inte menade så men vet man vilket liv jag verkligen lever så borde den som säger dem/skriver dem förstå att jag kommer reagera på det sättet och antagligen är det precis det den vill?

Så nu funderar jag igen på att lägga ner den här bloggen, den här gången för gott. För ja jag är rädd, det är en reel verklighet jag har omkring mig som faktiskt skulle kunna sluta i katastrof.. vissa förstår inte hur stor sådan, att de faktiskt kan utsätta mig för livsfara genom de där små "oskyldiga" sakerna. 

Känner mig ledsen ända in, för personen finns troligen i min närhet, kanske på mitt jobb eller i min bekantskapskrets och eftersom jag stortrivs på jobbet och hoppas de som är mina vänner verkligen är det gör det mig illa till mods att någon verkar känna sådant agg mot mig.

Jag är en överkänslig typ när det gäller vissa vibbar.. det beror på den bakgrund jag har, de ärr jag har med mig från livet och jag vet om det men det hjälper inte att veta. Blir som en allergi.. vissa känslor får andra att dras igång, jag vill krypa ur mig själv, sluta mig inom ett litet skal och vänta på att någon ska hjälpa mig därifrån så småningom. När jag mår sådär får jag tvinga mig själv att använda förnuftet och inte känslan och bara ta mig igenom en dag till, för känslan är att jag bara vill försvinna.. Nu tycker säkert någon att jag låter som en dramaqueen men jag försöker bara förklara hur det känns. Jag har varit nedtryckt i skorna, blivit spottad, slagen mentalt och fysiskt, våldtagen i själen under ett dussin av mina barndomsår. För någon som inte varit där kan inte förstå.

Däri finns också skälet till att jag har så svårt att ordna till mitt liv, vågar inte lita på mig själv, har massor med nedvärderande tankar om mig själv (ja för det har jag även om nu en del inte tror att jag har något som helst samvete).

Nu blev detta ett långt deppigt inlägg men jag känner mig så just nu, men jag sätter på den leende masken, går vidare genom livet ett tag till. För den som tror och tycker så mycket, snälla ta det med mig istället för att skriva det här på bloggen.

C

Då jag har oerhört svårt att kunna skriva inlägg från dator för det mesta just nu och det av någon anledning är helt omöjligt att skriva inlägg från mobilen men inte svårt att skriva kommentarer så kommer jag låta det här lilla inlägget ligga nu ett tag och ibland kika in och skriva i kommentarerna istället :)

Jobbar och sliter, kämpar med försäkringsbolag och ekonomi, letar lösningar och förändringar.. ja med andra ord rullar det på i kattburen.

Ha det gott bloggers!

Kram C

typ ingenting, eller allting på en gång. Två parallella verkligheter som planeras oberoende av varandra men samtidigt helt avhängande på varandras utväg. Jul och nyårsfirande planeras och samtidigt i mitt bakhuvud så mal det på en alternativ plan, en om allting händer... För nu finns det saker som kan hända och det snabbt, eller så händer inte ett skit på länge eller så får jag nya bakslag liknande det jag fått på jobbet idag... Trodde det skulle finnas en lösning på livet inom räckhåll där med tider och förändring.. men nej då, det fungerade inte på det smidiga sättet som jag hoppades på utan istället så blir det att jag måste krångla med chefer och annat. Fast iofs, jag är van, inget i mitt liv i princip har gått enkelt men ändå så går det mesta bra i slutändan och kanske gör det just det för att jag får kämpa för det jag tror på?

Barnen mår bra nu, S är lite hyper men glad och det är så mycket enklare än att ta hand om en liten kille som är hyper och glad än en som är hyper och ledsen. D kvittrar på som vanligt men tycker sin nya lärare är lite småläskig.. tur det var hon och inte sonen som fick en sådan lärare för D är bra mycket tuffare och starkare som person.

Fortsätter min lilla bloggpaus, har sett att även C4, min älskade vän har ett litet uppehåll just nu, hoppas verkligen hon snart kommer tillbaka för jag vill läsa oavsett om hon är glad eller ledsen i livet.

Kram på er sötnosar

C

Ytterligare en vecka har rullat på, en ny månad har tagit sin start och träden är i princip kala från blad och grönska. Små små saker händer som helt plötsligt kan visa sig vara stora.. saker landar på plats, känslor samtalas det om med barnen och ett visst lugn finns inom mig även om allt går i snigelfart.

Hinner aldrig läsa eller skriva härinne just nu, läser nästan allt som mina favoriter skriver men då jag har hökögon på mig så blir det sällan att jahg kan hinna svara.

En dag kommer jag tillbaka, tills dess kanske det kommer vara tyst från mig eller så kommer det några rader då och då. Några ser ju att jag lever på annat håll..

Kram alla fina, tack för att ni finss

C