(: Måndag 6e december..

... Hej igen då.. känner mig lite trevande på orden, känner mig osäker. Ja jag är en känslig typ, blir ledsen när folk tycker illa om mig och får nästan ångest när vissa saker händer i livet. I helgen var det en sådan sak som hände. Ett missförstånd som fick skitstora proportioner pga att någon trodde något om mig utan att ta reda på fakta.

Likaså är det i bloggvärlden, har ju haft blogg ett tag, skrivit på ett sätt, lagt ner, skrivit om osv men kommer oftast tillbaka till ett visst sätt att skriva ändå och då är det ingen mening med att eg ha en annan blogg. Varför skriver jag då? Jo jag behöver få ur mig en massa tankar, känslor och jo jag borde nog skriva dem i en dagbok där ingen annan kan läsa då jag så lätt tar åt mig vad andra tycker.

Behöver bekräftelse, godkännande, hatar den sidan hos mig själv men antar den finns där som en del av att vara mänsklig. Jag har gjort massor med val i livet som många många skulle tycka var förbannat fel. Det finns några få som vet hela historien, vet varför det blivit som det blivit på alla plan och egentligen borde jag bara bry mig om vad just de tycker om de val jag gör.

Men ändå så reagerar jag, gråter lätt, får svårt att andas när små saker som jag uppfattar som hot dyker upp. Sakerna är säkert inte menade så men vet man vilket liv jag verkligen lever så borde den som säger dem/skriver dem förstå att jag kommer reagera på det sättet och antagligen är det precis det den vill?

Så nu funderar jag igen på att lägga ner den här bloggen, den här gången för gott. För ja jag är rädd, det är en reel verklighet jag har omkring mig som faktiskt skulle kunna sluta i katastrof.. vissa förstår inte hur stor sådan, att de faktiskt kan utsätta mig för livsfara genom de där små "oskyldiga" sakerna. 

Känner mig ledsen ända in, för personen finns troligen i min närhet, kanske på mitt jobb eller i min bekantskapskrets och eftersom jag stortrivs på jobbet och hoppas de som är mina vänner verkligen är det gör det mig illa till mods att någon verkar känna sådant agg mot mig.

Jag är en överkänslig typ när det gäller vissa vibbar.. det beror på den bakgrund jag har, de ärr jag har med mig från livet och jag vet om det men det hjälper inte att veta. Blir som en allergi.. vissa känslor får andra att dras igång, jag vill krypa ur mig själv, sluta mig inom ett litet skal och vänta på att någon ska hjälpa mig därifrån så småningom. När jag mår sådär får jag tvinga mig själv att använda förnuftet och inte känslan och bara ta mig igenom en dag till, för känslan är att jag bara vill försvinna.. Nu tycker säkert någon att jag låter som en dramaqueen men jag försöker bara förklara hur det känns. Jag har varit nedtryckt i skorna, blivit spottad, slagen mentalt och fysiskt, våldtagen i själen under ett dussin av mina barndomsår. För någon som inte varit där kan inte förstå.

Däri finns också skälet till att jag har så svårt att ordna till mitt liv, vågar inte lita på mig själv, har massor med nedvärderande tankar om mig själv (ja för det har jag även om nu en del inte tror att jag har något som helst samvete).

Nu blev detta ett långt deppigt inlägg men jag känner mig så just nu, men jag sätter på den leende masken, går vidare genom livet ett tag till. För den som tror och tycker så mycket, snälla ta det med mig istället för att skriva det här på bloggen.

C