(: Tisdag 10e maj...

Tycker det är dags att skriva lite igen.. det var ett tag sedan *host* Det har hänt otroligt mycket i livet...

Jag var fast i en rävsax av moment 22 ett långt tag. Kunde inte säga att jag ville vi skulle brejka, jag och M, för hade ingenstans att ta vägen. Kunde inte låna utan att minst ha kommit till ett bodelningsavtal och eftersom jag var livrädd för reaktionen kunde jag aldrig komma till den punkten att ens nämna vad jag kände... Paniken blev värre för varje dag och tilslut ville jag inte ens åka hem från jobbet längre trots att barnen fanns där hemma. Jag vände mig till socialen, skrev brev till privatvärdar mm och försökte bolla med de i min närhet som jag vågade lita på....

Där någonstans hände det otroliga... Några helt fantastiska människor gick in och stöttade mig, puffade mig i rätt riktning och när verkligen alla andra vägar var uttömda så skapade de en helt egen väg, en möjlighet för mig att gå runt alla moment 22 som fanns.. Jag kunde lösa boendefrågan, var inte helt säkert hur snabbt men det var iallafall inte en omöjlighet... sedan gick det helt plötsligt ganska snabbt, det perfekta boendet dök upp och sedan kom nästa ångestfas... nu skulle det tas tag i själva uppbrottet och jag var livrädd att barnen skulle hamna emellan eller att det skulle kunna bli fysiskt.... men alla mina rädslor fick på skann...

En kväll när jag mådde skitdåligt på hemmafronten kom M och frågade om det berodde på oss att jag mådde som jag gjorde... där vågade jag svara ja och sedan var bollen i rullning. På en månad har vi separerat, jag har flyttat, det har skrivits bodelningsavtal och allt har gått otroligt bra... Vågar fortfarande inte riktigt ropa hej än.. men jag har nog faktiskt inte något att oroa mig för... en ny kvinna har dykt upp och visat intresse för M och för min del bryr jag mig bara om det påverkar barnen,, Jag har helt andra drömmar för egen del och de involverar inte att leva i ett vanligt par-liv.. Jag njuter av min frihet och att få chansen att leva som jag vill.. i det livet involveras mina änglar och en hel rad med andra människor med, personer som gillar mig för den jag verkligen är och accepterar mig med mina fel och brister..

Känner äntligen att jag faktiskt börjar bli lycklig... ända från insidan.. Men.. jag har mina deppkvällar och så, fast de kommer mer och mer sällan och idag finns det faktiskt personer som jag kan vända mig till även när livet krisar.

Kram på er därute

C