Catharina CathastroF - om livets ruttenhet och mysteriet Döden

Efter det att jag skrivit offentligt om mitt privatliv och det kaos detta befinner sig i, har jag blivit beskylld för att fara med osanning, eller rättare sagt att mitt inlägg skulle vara "fullt av osanningar".

Eftersom jag anser mig själv vara en av de mest ärliga personerna på det här jordklotet, gjorde detta mig ANINGEN upprörd och när jag frågade hur och varför personen i fråga kallar mig för lögnare, och dessutom bad honom peka ut exakt vad av det jag skrivit som var lögn, fick jag till svar att:

"Jag menar inte att du ljuger, det var därför jag valde ordet osanning och INTE ordet lögn!"

MEN HALLÅ!!! Vilken planet lever du på - och  hur i helvete har jag kunnat spendera 20 år med en så pass korkad människa???

På mitt spåk (och ytterligare ett mångtal språk i den här världen) är orden osanning och lögn nämligen synonymer, vilket alltså innebär att ordet osanning betyder lögn och vice versa...

Nåja, jag fick dock utpekat vad som skulle vara fel och det vill jag inte vara sen att försöka rätta till.

Det är dessa två saker:

1. Han är inte dömd för både misshandel och olaga hot, utan åtalad för misshandel och dömd för olaga hot. Åtalet rörande misshandel ogillades då målsägande tog tillbaka sina uppgifter, skyllde på sig själv etc... Så, han är alltså bara dömd för olaga hot mot sin då 12-åriga dotter.

2. Han skulle inte alls slå mig när han rasande sprang efter mig igenom köket...

OK, vet inte om jag köper detta, men säger han så skall jag inte säga emot. Detta var dock hur jag uppfattade situationen och, som sagt , exakt vad som tidigare hänt...

Så där ja, några fler klagomål hade han inte att framför, förutom att det naturligtvis är jätteelakt att hänga ut smutsig byk offentligt och DET ÄR DET JU, ABSOLUT!!!

Men jag står för vad jag gör och skriver, har själv tagit så mycket (ofattbart mycket) skit genom årens lopp, så jag tycker inte det är fel att ösa tillbaka lite där det kom ifrån...

Ett annat förtydligande (om något som jag själv aldrig påstått, men som vissa visst feluppfattat):

Han har aldrig satt på någon 19-åring  (eller jo, haha, det har han visst, men INTE den här)...

Han säger sig vara intresserad, attraherad och ev förälskad, men längre har det inte gått.

Dels för att han inte vågar berätta för henne om sina känslor och dels, kanske framförallt, för att hon är en liten tonårshoppa som fortfarande bor hemma och när de spenderar nätterna tillsamans sitter de på Burger King och ugglar i brist på någon öppen fritidsgård...

Ja, ja så kan det gå till här i världen...

När jag skaffade den här "sidan" var mitt syfte att INTE ALLS lämna ut mig själv, mitt privatliv eller mina anhöriga (eftersom jag egentligen inte gillar sådant och inte ens tycker det är särskilt intressant).

Tanken var att skriva små betraktelser om livets baksidor, tragedier och annat, men ändock med någon slags glimt i ögat.

Sedan dess har hela mitt liv falerat, min hjärna kokar, jag är arg och ledsen om vartannat och jag vet knappt längre hur man andas, äter, sover...

Därför är nu detta min livlina, ett slags terapiverktyg och ett sätt för mig att försöka få en mer objektiv syn på det som händer omkring mig och inom mig.

Läs den som orkar, det viktiga nu är att få SKRIVA (skit samma om någon orkar läsa skiten eller inte).

KRAM!

Eftersom jag känner att jag är på väg att helt tappa konceptet, bara måste jag skriva ned vad som händer här och nu (jag kanske nämligen inte kan redovisa för det senare och det vore ju synd om ingen fick veta varför jag har gått och blivit komplett BINDGALEN).

Numrerad lista för att bringa ett uns ordning i kaos:

1. I början av året dumpade min man mig för att han gått och blivit kär i en tonåring.

2. Jag bad honom flytta ut, men han vägrade och sade att han skulle bo på övervåningen.

3. Jag frågade honom hur och om han kunde vara kär i någon han bara träffat vid ett enstaka tillfälle och han sade att "Jag FÖRSÖKER tänka att jag INTE KAN vara kär, men jag är det..."

4. Sedan tyckte uppenbarligen tonåringen att jag var übersvartsjuk som inte lät min man träffa vilka vänner han ville och jag frågade då om han inte hade berättat för henne om sina känslor men det hade han INTE (vågat)...

5. Efter att mått skit i flera veckor började jag acceptera läget, mådde lite bättre och började arbeta igen.

                                               * * *

6. Plötsligt sover han inte alls på övervåningen utan i vår dubbelsäng och skyller på att han inte orkar städa/bädda där uppe. Natt efter natt...

7. Jag försöker återigen förklara att jag varken kan gå vidare eller må bättre så länge han inte flyttar ut eller åtminstone slutar sova bredvid mig.

8. Han vägrar ändå flytta och säger att eftersom han inte har några som helt problem med att bo tillsammans med mig, så är det jag som får flytta i sådana fall.

9. Jag tycker att det är han som har valt att LÄMNA mig (lämna=gå) och då är det också han som borde gå. Jag vill inte heller vara utan min son, såklart.

10. Det går en månad och jag börjar tycka att det är enormt påfrestande att leva under samma tak. Detta samtidigt som han "snackar skit" till allt och alla om hur svartsjuk, elak och jobbig jag är.

11. Jag tycker INTE att jag är onormalt svartsjuk. Han har uttryckligen sagt att han är förälskad i någon annan, jag blir ledsen och tydligen är detta "sjuklig svartsjuka och misstänksamhet" enligt honom. Jag skulle FAKTISKT inte alls vara ledsen eller svartsjuk om han bara var ute och fikade med en tjejkompis (vilket han tydligen intalat föremålet för sina heta känslor att så är fallet)... så det så... svartsjuk OK, men bara när det faktiskt FINNS en anledning

12. Äckel och päckel - hatar att erkänna det - sedan har vi sex en natt (och JA, jag ångrar mig och JA, jag kräks nästan när jag tänker på det)...

13. Morgonen efter får jag veta att han skall träffa "henne" på kvällen och att jag absolut inte är välkommen att följa med trots att vi båda två är inbjudna till samma ställe.

14. Kl. 20.00 sticker han iväg efter det att jag förklarat att jag faktiskt också skulle vilja gå ut samma kväll.

15. Jag sitter ensam hemma, surar och är ledsen då jag känner att jag inte får gå vart jag vill och inte heller kan träffa våra gemensamma vänner längre, då han skall ta med sig henne istället när han träffar dem.

16. Kl 23.30 ringer han och säger att det helt plötsligt är OK att jag följer med dem. Detta gör jag dock inte eftersom jag är på ledset humör, osminkad och svullen efter gråt.

17. Kl 05.30 på morgonen kommer han hem och nu säger han att han INTE är kär och att jag visst hade fått följa med ut om jag bara velat...???

18. Eftersom jag känner att han tror att jag är någon slags reserv som kan vara bra att ha till handa (sex och annat) om han inte får till det med lilltjejen, försöker jag återigen påtala att jag inte orkar bo tillsammans med honom längre, att jag behöver få vara ifred och att det borde göra saken lättare för honom också om han flyttade ut så länge. Detta eftersom han tycker det är så jobbigt när jag blir ledsen och/eller sur hela tiden.

19. Till slut står vi och skriker åt varandra som två idioter; jag beskyller honom för att utnyttja mig för sex och han vrålar att han måste bo där han "HAR SINA SAKER".

20. Jag får ett totalt psykbryt och säger att jag skall kasta ut hans saker genom fönstret, bara han försvinner... Sedan blir jag så arg att jag vill klippa till honom. Besinnar mig och smäller till hans stereo istället (så den far i golvet)

21. Då tar det hus i helvete, pundarblicken vaknar och jag vet att NU, nu kommer jag få stryk... (det har jag fått förr så jag känner igen symptomen)..

22. Han kommer rusande mot mig och jag springer genom köket mot hallen och greppar en vanlig matkniv i farten utan att han hinner se det.

23. I hallen når han fram till mig, blicken är kolsvart, han skakar av raseri och amfetamindarrningar, och jag håller upp den futtiga lilla matkniven mellan oss.

24. Uppenbarligen hjälper detta och han tar telefonen och ringer polisen istället: "HJÄÄLP, min fru är galen och försöker knivmörda mig".

25. Sedan berättar han för mig vilken hjälte han är som besinnat sig och ringt polisen istället för att slå ihjäl mig...

26. Jag säger att polisen är mer än välkommen eftersom jag vet att han är FULLPUMPAD med knark sedan kvällen före och att polisen redan har papper på detta och på att han är dömd för misshandel och olaga hot mot vår dotter sedan tidigare.

KONTENTA: Jag borde naturligtvis själv ha lämnat detta knarkvrak till man för länge sedan. Absolut. Och nu, när jag äntligen, äntligen börjar få förstånd nog att inse detta (kärleken har väl tyvärr gjort mig blind tidigare) då BITER HAN SIG FAST SOM EN JÄVLA IGEL.

Så hjälp mig nu... HUR BLIR JAG AV MED KRÄKET???

Hur fan skall man bete sig???

Har just fått höra att mitt beteende är avskyvärt, och det kan jag väl vara benägen att hålla med om, men hur beter sig andra under kris... Hur lyckas man tänka klart när man är desperat???

Alla tänkbara råd emottages tacksamt .

Hur har jag då betett mig, undrar ni säkert.

Svar:
*  Gråtit konstant i tjugo dagar.
*  Haft blixtsnabba humörsvängningar och omväxlande varit arg och förbannad, omväxlande bönat och bett om ursäkt för allt mellan himmel och jord...
*  Tänkte hänga mig en gång...
*  Gråtit ännu mer, vilket till slut urartat till rena ylandet, och pladdrat med väggarna...
*  Snokat, genom att logga in på min makes fb för att läsa breven han skrivit till tösen han påstår sig vara förälskad i...
*  Kallat honom för gubbsjuk, pedofil och annat eftersom nämnda tös är i samma ålder som hans egna barn
*  Sekunden därefter bett om ursäkt igen och sagt att han är bäst och gulligast i hela världen...
*  Ylat lite till, eller rättare sagt mycket till, tills hela kroppen skakat i konvulsioner...

O.s.v. o.s.v. - i tjugo dagar (hmm)

Vad gör han???

Svar:
* Skriver att allt är hemskt och att han inte vill vara med...
* Säger att han vill bli av med dolken som sitter i hans rygg (läs undertecknad)...
* Påstår att han vill ta sig ur det, men att det är "lättare sagt än gjort"... men att han FÖRSÖKER...

Så då undrar jag naturligtvis vad dessa försök består utav???

Han mår ju som sagt väldigt dåligt av- och tycker hemsk illa om mitt beteende, men något försök att ta sig ur detta/ta sig härifrån har i varje fall inte jag sett till...

* Har han beställt papper avseende äktenskapsskillnad???
* Har han börjat söka egen bostad???
* Har han kontaktat mäklare eller annat för att få sålt vår hus???

NEJ!!!

Skall jag göra detta? Är det kanske så jag skall bete mig? Är det så andra "övergivna fruar" beter sig?

(Detta undrar jag eftersom jag tydligen är ensam i världen om att gråta, bli misstänksam, klängig, svartsjuk och allt annat som enligt min make gör mig tusen gånger värre att leva med än jordens alla andra kvinnor, för SÅ REAGERAR JU INGEN ANNAN ÄN ÄCKELPOTTAN MIG).

Så här tror jag bestämt att man istället borde bete sig i min situation:

Scenario
Mannen kommer hem från arbetet och pussar sin lilla fru flyktigt på kinden.

Frun säger:
"Maten är strax klar. Hur har du haft det på jobbet idag då".

Mannen svarar:
"Det har varit mycket, men jag har haft tur och har fått en liten praktikant från gymnasieskolan som hjälper mig.  Nu är jag hejdlöst förälskad i henne.!

Frun:
"Nej men älskling, så roligt för dig! Vill du skilja dig nu?"

Mannen:
"Jo, jag tror det, men det är ju så mycket att tänka på; huset, ekonomin, barnen m.m."

Frun:
"Men sötaste, bekymra dig du inte om det. Här ta en kopp te och gå och sätt dig tills maten är färdig. Ett ögonblick bara så skall du få telefonen, eller vänta, papper och penna om du hellre vill skriva ett kärleksbrev till din nya lilla kärlek.
Under tiden tar jag hand om allt.
Vänta bara, det kommer bli så bra så, jag skall kontakta banken och mäklaren redan imorgon bitti och du behöver inte bry ditt söta lilla huvud med sådant. Ägna tiden åt din nya lilla flickvän istället, så sköter jag allt annat!"

Kommentarer och/eller råd emottages tacksamt här nedan!

Jag har varit ledsen, jag har varit rädd, jag har varit arg, skräckslagen och ångestfylld, men igår kväll tog det slut. Jag blev bara tom.

Då tog jag min dyna och gick. Drog ner mössan över öronen och snubblade fram genom skogen.

Till Jennys hus.

När jag kom fram fylldes jag av ett stort lugn och kände mig tryggare än någonsin. Jag virade barnens picknickfilt runt fötterna och stoppade väskan under huvudet. Sedan stirrade jag ut i mörkret och väntade på sömnen. Jag ville domna bort...

Det var säkert tio minusgrader ute men jag frös faktiskt inte, förutom om de förbaskade fötterna. Inte nog med att jag skall dras med norra Europas fulaste fötter, de skall jävlas med mig också...

Smärtan blev outhärdlig att friden och tryggheten for ur mig, räckte lång näsa och försvann. Jag blev med ens klarvaken, byltade ihop min filt och dyna och haltade förnedrat men tappert hem igen.

Nåja, allting som inte dödar en lär man ju bli starkare utav, och det finns alltid någon som har det värre, SÅ MYCKET VÄRRE!!!

Dessutom så slår det mig nu; jag skall be Jenny om hjälp!

Jag brukar alltid vända mig till min farfar när jag har det svårt, lider kval och allt vad det annars kallas, men nu tror jag Jenny är den som bäst vet på råd. Älskade Jenny!

Jag är inte knasig, jag talar med de döda och ibland svarar de mig... andra gånger känner jag bara deras värme och kärlek och att de finns där för mig, värmer mig, stärker mig och VÄNTAR PÅ MIG!

Jag kommer. Tids nog. Har lite att utföra först bara..

Älskade Flicka!

Du vill så gärna må bra och vara trygg. Du drömmer om ett fint städat hem där du kan gå och pyssla och göra det mysigt. Du önskar dig en baby och att leva lyckligt med en man (=NN) som älskar dig.

Flicka! Allt detta kan du få!

Ja, allt detta kommer du att få..

MEN... INTE MED NN!!!

NN kommer aldrig ge upp sitt liv med att hysa efterlysta tonårsflickor, vilket han ser som sin livsuppgift. Han älskar inte heller dig mer än någon annan av dessa små tjejer, utan han har bara lyckats få mer makt över dig.

Han njuter av makt och av att alla småtjejer tycker att han är klok och intelligent. Ingen vuxen person tycker så, för vi har lärt oss att genomskåda hans skryt och ser att han är en stackare som på sitt sätt är lika beroende av er småtjejer som ni är av honom.

Dessutom skryter han öppet om hur många sextonåringar han har "satt på"!

Om du blir gravid kommer han ändå inte låta bli att andra bor hos er samtidigt, och barnet kommer att tas ifrån dig pga detta. Tänk på det! Ett barn får inte växa upp bland efterlysta små knarkflickor och en gammal pedofilgubbe, hur bra du sedan än försöker påstå att han är.

Dessutom gör han din sjukdom värre och du kan aldrig bli frisk tillsammans med honom.

Jag säger inte nödvändigtvis att det är hans fel eller ditt eller ens sjukdomens fel, det är bara saker som gör att din sjukdom förvärras av någon anledning.

Jag kommer aldrig att be dig välja mellan honom och mig eller något sådant, för det DU måste göra nu är att VÄLJA mellan honom och dig själv!!!

Du skall älska dig själv så mycket att du ger dig en chans att bli frisk och må bra.

Vi kan ta socialen till hjälp så att du får en egen bostad. Till att börja med kan du bo där med din älskade katt och koncentrera dig på att hitta dig själv, älska dig själv och bli så frisk som möjligt.

JAG skall alltid hjälpa dig!!!

När du sedan mår bra och är STARK, så stark i dig själv, är det dags för dig att dela med dig av denna underbara Flicka till någon annan människa, att skaffa familj och det barn du så hett efterlängtar.

Det barnet får världens bästa mamma!

KRAMAR!

Jag tycker om att skriva och jag tycker ännu mer om att läsa. Har läst flytande sedan tre års ålder och det jag främst fastnar för är när den första meningen (i en ny bok eller artikel) verkligen är så rätt, så vacker eller bara så bra formulerad..

Jesus Amanda - hur trött kan man vara på en skala???

Om det skulle vara så att någon tycker att det har varit ovanligt dött [haha] i den här bloggen på sistone, så beror det bara på att jag ägnat tiden åt att SOVA istället för att skriva.

Två dagar i sträck har jag nu däckat så fort jag kommit hem från jobbet (runt 18-tiden, alltså) och sedan legat och snusat och dreglat med kläderna på...  Vaknat till runt midnatt bara för att proppa i mig en massa sötsaker och min medicin och sedan stapplat in och lagt mig - PÅ RIKTIGT- igen!

Sedan snoozat (stavas det så?) i mer än en halvtimme på morgonen och trots sju koppar kaffe lyckats med konststycket att tappa huvudet på tangentbordet på jobbet... tror TRÖTT bara är förnamnet...



Nåja, den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge..?

God kväll (eller natt)!

De borrar ett hål i skallen på min son!

Det är sagt att operationen skall ta runt elva timmar men, tänka sig, den är över redan efter sju och allt har gått BRA!

Det står i operationsberättelsen att: Hjärnan pulserar vackert!!!



Nej då, man kan inte klaga på den svenska sjukvården när det väl kommer till operationer, apparater och behandlingsmetoder, den STORA SVÅRIGHETEN är ju bara att få komma därhän (att bli trodd och få den hjälp man behöver).

Slutsats: Det är diagnostiseringen som brister!

Det började redan när det vackra lilla gossebarnet var i tre-fyraårssåldern. "ONT i pannan", sade han och lade isbitar på densamma. Många gånger har vi fått slänga all mat ur frysen, eftersom han, yr och smärtpåverkad, hämtat is men inte stängt frysskåpet ordentligt efter sig. Han orkade med långa dagar på dagis, men var alltid blek och kallsvettig när vi kom hem på kvällarna. Mycket is har det gått åt genom årens lopp.

Vi sökte flera gånger, eftersom så små barn inte skall ha huvudvärk, och de gånger han var som sämst åkte vi till akuten på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Huvudvärk och kräkningar, vi misstänkte hjärnhinneinflammation, men på sjukhuset sade de bara: "Han har ingen feber" och "Köp nässpray". Vi fick även höra sådant som "Höj huvudändan på hans säng".. . och andra luddiga små råd.

Så gick åren, år fyllda med isbitar, ONT I PANNAN, svettningar och olika besök på vårdcentraler, sjukhus och barnmedicinska mottagningar. 

                      

I lågstadiet började sonen även klaga över att "det snurrar". Värken i pannan blev värre och han tappade aptiten. "Mår illa, trött, ont i pannan..." och slutligen klarade han inte längre att ta sig till skolan. Det startades en ny utredning på Barnmedicin, denna gång för att skolsköterskan reagerat på att han vägde för lite, VÄLDIGT för LITE, och att han hade så mycket frånvaro från skolan. Han skulle nog behöva gå om ett år eller så...

Nu fick vi en bättre läkare, men hon fokuserade på hans mage (p.g.a. viktproblemen) och tyckte inte alls att någon skallröntgen skulle vara nödvändig. Eventuellt kunde vi dock få skriva en "huvudvärksdagbok", så skulle hon titta på denna senare.

Så kom den dagen han inte kunde stå på benen, han föll handlöst omkull - "huset snurrar" - och JAG, jag började bli riktigt förbannad!

Eftersom jag då arbetade på Onkologen så satte jag mig - på arbetstid - och skrev en egenremiss märkt BRÅDSKANDE som jag faxade till den barnneurologiska mottagningen . Fick svar i brevlådan ett par dagar senare - till Doktor Catharina - varmed man meddelade mig att min son, äntligen, efter sex års kamp, skulle få RÖNTGA HJÄRNAN!!!

Sedan gick allt med en hejdlös fart. Han hade en cysta stor som en tennisboll i bakhuvudet, där lillhjärnan borde ha suttit. Nu hade han balanspåverkan, synfältsbortfall och risk för bestående men... 

  

Innan vi visste ordet av var han OPERERAD, och allt gick som sagt var bra...

MEN... nu kan man ju fråga sig varför han skulle behöva lida så svårt i sex års tid??? Och vad hade hänt om det inte varit en cysta, utan NÅGOT MALIGNT???

JÄVLA SKITSJUKVÅRD!!!

Jag råder alla som inte är nöjda eller känner sig tagna på allvar:
ANMÄL, ANMÄL, ANMÄL!!!