Arachnoidalcystan

De borrar ett hål i skallen på min son!

Det är sagt att operationen skall ta runt elva timmar men, tänka sig, den är över redan efter sju och allt har gått BRA!

Det står i operationsberättelsen att: Hjärnan pulserar vackert!!!



Nej då, man kan inte klaga på den svenska sjukvården när det väl kommer till operationer, apparater och behandlingsmetoder, den STORA SVÅRIGHETEN är ju bara att få komma därhän (att bli trodd och få den hjälp man behöver).

Slutsats: Det är diagnostiseringen som brister!

Det började redan när det vackra lilla gossebarnet var i tre-fyraårssåldern. "ONT i pannan", sade han och lade isbitar på densamma. Många gånger har vi fått slänga all mat ur frysen, eftersom han, yr och smärtpåverkad, hämtat is men inte stängt frysskåpet ordentligt efter sig. Han orkade med långa dagar på dagis, men var alltid blek och kallsvettig när vi kom hem på kvällarna. Mycket is har det gått åt genom årens lopp.

Vi sökte flera gånger, eftersom så små barn inte skall ha huvudvärk, och de gånger han var som sämst åkte vi till akuten på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Huvudvärk och kräkningar, vi misstänkte hjärnhinneinflammation, men på sjukhuset sade de bara: "Han har ingen feber" och "Köp nässpray". Vi fick även höra sådant som "Höj huvudändan på hans säng".. . och andra luddiga små råd.

Så gick åren, år fyllda med isbitar, ONT I PANNAN, svettningar och olika besök på vårdcentraler, sjukhus och barnmedicinska mottagningar. 

                      

I lågstadiet började sonen även klaga över att "det snurrar". Värken i pannan blev värre och han tappade aptiten. "Mår illa, trött, ont i pannan..." och slutligen klarade han inte längre att ta sig till skolan. Det startades en ny utredning på Barnmedicin, denna gång för att skolsköterskan reagerat på att han vägde för lite, VÄLDIGT för LITE, och att han hade så mycket frånvaro från skolan. Han skulle nog behöva gå om ett år eller så...

Nu fick vi en bättre läkare, men hon fokuserade på hans mage (p.g.a. viktproblemen) och tyckte inte alls att någon skallröntgen skulle vara nödvändig. Eventuellt kunde vi dock få skriva en "huvudvärksdagbok", så skulle hon titta på denna senare.

Så kom den dagen han inte kunde stå på benen, han föll handlöst omkull - "huset snurrar" - och JAG, jag började bli riktigt förbannad!

Eftersom jag då arbetade på Onkologen så satte jag mig - på arbetstid - och skrev en egenremiss märkt BRÅDSKANDE som jag faxade till den barnneurologiska mottagningen . Fick svar i brevlådan ett par dagar senare - till Doktor Catharina - varmed man meddelade mig att min son, äntligen, efter sex års kamp, skulle få RÖNTGA HJÄRNAN!!!

Sedan gick allt med en hejdlös fart. Han hade en cysta stor som en tennisboll i bakhuvudet, där lillhjärnan borde ha suttit. Nu hade han balanspåverkan, synfältsbortfall och risk för bestående men... 

  

Innan vi visste ordet av var han OPERERAD, och allt gick som sagt var bra...

MEN... nu kan man ju fråga sig varför han skulle behöva lida så svårt i sex års tid??? Och vad hade hänt om det inte varit en cysta, utan NÅGOT MALIGNT???

JÄVLA SKITSJUKVÅRD!!!

Jag råder alla som inte är nöjda eller känner sig tagna på allvar:
ANMÄL, ANMÄL, ANMÄL!!!