Cathastrofbeteende?

Hur fan skall man bete sig???

Har just fått höra att mitt beteende är avskyvärt, och det kan jag väl vara benägen att hålla med om, men hur beter sig andra under kris... Hur lyckas man tänka klart när man är desperat???

Alla tänkbara råd emottages tacksamt .

Hur har jag då betett mig, undrar ni säkert.

Svar:
*  Gråtit konstant i tjugo dagar.
*  Haft blixtsnabba humörsvängningar och omväxlande varit arg och förbannad, omväxlande bönat och bett om ursäkt för allt mellan himmel och jord...
*  Tänkte hänga mig en gång...
*  Gråtit ännu mer, vilket till slut urartat till rena ylandet, och pladdrat med väggarna...
*  Snokat, genom att logga in på min makes fb för att läsa breven han skrivit till tösen han påstår sig vara förälskad i...
*  Kallat honom för gubbsjuk, pedofil och annat eftersom nämnda tös är i samma ålder som hans egna barn
*  Sekunden därefter bett om ursäkt igen och sagt att han är bäst och gulligast i hela världen...
*  Ylat lite till, eller rättare sagt mycket till, tills hela kroppen skakat i konvulsioner...

O.s.v. o.s.v. - i tjugo dagar (hmm)

Vad gör han???

Svar:
* Skriver att allt är hemskt och att han inte vill vara med...
* Säger att han vill bli av med dolken som sitter i hans rygg (läs undertecknad)...
* Påstår att han vill ta sig ur det, men att det är "lättare sagt än gjort"... men att han FÖRSÖKER...

Så då undrar jag naturligtvis vad dessa försök består utav???

Han mår ju som sagt väldigt dåligt av- och tycker hemsk illa om mitt beteende, men något försök att ta sig ur detta/ta sig härifrån har i varje fall inte jag sett till...

* Har han beställt papper avseende äktenskapsskillnad???
* Har han börjat söka egen bostad???
* Har han kontaktat mäklare eller annat för att få sålt vår hus???

NEJ!!!

Skall jag göra detta? Är det kanske så jag skall bete mig? Är det så andra "övergivna fruar" beter sig?

(Detta undrar jag eftersom jag tydligen är ensam i världen om att gråta, bli misstänksam, klängig, svartsjuk och allt annat som enligt min make gör mig tusen gånger värre att leva med än jordens alla andra kvinnor, för SÅ REAGERAR JU INGEN ANNAN ÄN ÄCKELPOTTAN MIG).

Så här tror jag bestämt att man istället borde bete sig i min situation:

Scenario
Mannen kommer hem från arbetet och pussar sin lilla fru flyktigt på kinden.

Frun säger:
"Maten är strax klar. Hur har du haft det på jobbet idag då".

Mannen svarar:
"Det har varit mycket, men jag har haft tur och har fått en liten praktikant från gymnasieskolan som hjälper mig.  Nu är jag hejdlöst förälskad i henne.!

Frun:
"Nej men älskling, så roligt för dig! Vill du skilja dig nu?"

Mannen:
"Jo, jag tror det, men det är ju så mycket att tänka på; huset, ekonomin, barnen m.m."

Frun:
"Men sötaste, bekymra dig du inte om det. Här ta en kopp te och gå och sätt dig tills maten är färdig. Ett ögonblick bara så skall du få telefonen, eller vänta, papper och penna om du hellre vill skriva ett kärleksbrev till din nya lilla kärlek.
Under tiden tar jag hand om allt.
Vänta bara, det kommer bli så bra så, jag skall kontakta banken och mäklaren redan imorgon bitti och du behöver inte bry ditt söta lilla huvud med sådant. Ägna tiden åt din nya lilla flickvän istället, så sköter jag allt annat!"

Kommentarer och/eller råd emottages tacksamt här nedan!