Hur blir man av med skräpet?

Eftersom jag känner att jag är på väg att helt tappa konceptet, bara måste jag skriva ned vad som händer här och nu (jag kanske nämligen inte kan redovisa för det senare och det vore ju synd om ingen fick veta varför jag har gått och blivit komplett BINDGALEN).

Numrerad lista för att bringa ett uns ordning i kaos:

1. I början av året dumpade min man mig för att han gått och blivit kär i en tonåring.

2. Jag bad honom flytta ut, men han vägrade och sade att han skulle bo på övervåningen.

3. Jag frågade honom hur och om han kunde vara kär i någon han bara träffat vid ett enstaka tillfälle och han sade att "Jag FÖRSÖKER tänka att jag INTE KAN vara kär, men jag är det..."

4. Sedan tyckte uppenbarligen tonåringen att jag var übersvartsjuk som inte lät min man träffa vilka vänner han ville och jag frågade då om han inte hade berättat för henne om sina känslor men det hade han INTE (vågat)...

5. Efter att mått skit i flera veckor började jag acceptera läget, mådde lite bättre och började arbeta igen.

                                               * * *

6. Plötsligt sover han inte alls på övervåningen utan i vår dubbelsäng och skyller på att han inte orkar städa/bädda där uppe. Natt efter natt...

7. Jag försöker återigen förklara att jag varken kan gå vidare eller må bättre så länge han inte flyttar ut eller åtminstone slutar sova bredvid mig.

8. Han vägrar ändå flytta och säger att eftersom han inte har några som helt problem med att bo tillsammans med mig, så är det jag som får flytta i sådana fall.

9. Jag tycker att det är han som har valt att LÄMNA mig (lämna=gå) och då är det också han som borde gå. Jag vill inte heller vara utan min son, såklart.

10. Det går en månad och jag börjar tycka att det är enormt påfrestande att leva under samma tak. Detta samtidigt som han "snackar skit" till allt och alla om hur svartsjuk, elak och jobbig jag är.

11. Jag tycker INTE att jag är onormalt svartsjuk. Han har uttryckligen sagt att han är förälskad i någon annan, jag blir ledsen och tydligen är detta "sjuklig svartsjuka och misstänksamhet" enligt honom. Jag skulle FAKTISKT inte alls vara ledsen eller svartsjuk om han bara var ute och fikade med en tjejkompis (vilket han tydligen intalat föremålet för sina heta känslor att så är fallet)... så det så... svartsjuk OK, men bara när det faktiskt FINNS en anledning

12. Äckel och päckel - hatar att erkänna det - sedan har vi sex en natt (och JA, jag ångrar mig och JA, jag kräks nästan när jag tänker på det)...

13. Morgonen efter får jag veta att han skall träffa "henne" på kvällen och att jag absolut inte är välkommen att följa med trots att vi båda två är inbjudna till samma ställe.

14. Kl. 20.00 sticker han iväg efter det att jag förklarat att jag faktiskt också skulle vilja gå ut samma kväll.

15. Jag sitter ensam hemma, surar och är ledsen då jag känner att jag inte får gå vart jag vill och inte heller kan träffa våra gemensamma vänner längre, då han skall ta med sig henne istället när han träffar dem.

16. Kl 23.30 ringer han och säger att det helt plötsligt är OK att jag följer med dem. Detta gör jag dock inte eftersom jag är på ledset humör, osminkad och svullen efter gråt.

17. Kl 05.30 på morgonen kommer han hem och nu säger han att han INTE är kär och att jag visst hade fått följa med ut om jag bara velat...???

18. Eftersom jag känner att han tror att jag är någon slags reserv som kan vara bra att ha till handa (sex och annat) om han inte får till det med lilltjejen, försöker jag återigen påtala att jag inte orkar bo tillsammans med honom längre, att jag behöver få vara ifred och att det borde göra saken lättare för honom också om han flyttade ut så länge. Detta eftersom han tycker det är så jobbigt när jag blir ledsen och/eller sur hela tiden.

19. Till slut står vi och skriker åt varandra som två idioter; jag beskyller honom för att utnyttja mig för sex och han vrålar att han måste bo där han "HAR SINA SAKER".

20. Jag får ett totalt psykbryt och säger att jag skall kasta ut hans saker genom fönstret, bara han försvinner... Sedan blir jag så arg att jag vill klippa till honom. Besinnar mig och smäller till hans stereo istället (så den far i golvet)

21. Då tar det hus i helvete, pundarblicken vaknar och jag vet att NU, nu kommer jag få stryk... (det har jag fått förr så jag känner igen symptomen)..

22. Han kommer rusande mot mig och jag springer genom köket mot hallen och greppar en vanlig matkniv i farten utan att han hinner se det.

23. I hallen når han fram till mig, blicken är kolsvart, han skakar av raseri och amfetamindarrningar, och jag håller upp den futtiga lilla matkniven mellan oss.

24. Uppenbarligen hjälper detta och han tar telefonen och ringer polisen istället: "HJÄÄLP, min fru är galen och försöker knivmörda mig".

25. Sedan berättar han för mig vilken hjälte han är som besinnat sig och ringt polisen istället för att slå ihjäl mig...

26. Jag säger att polisen är mer än välkommen eftersom jag vet att han är FULLPUMPAD med knark sedan kvällen före och att polisen redan har papper på detta och på att han är dömd för misshandel och olaga hot mot vår dotter sedan tidigare.

KONTENTA: Jag borde naturligtvis själv ha lämnat detta knarkvrak till man för länge sedan. Absolut. Och nu, när jag äntligen, äntligen börjar få förstånd nog att inse detta (kärleken har väl tyvärr gjort mig blind tidigare) då BITER HAN SIG FAST SOM EN JÄVLA IGEL.

Så hjälp mig nu... HUR BLIR JAG AV MED KRÄKET???