Chanandler Bongs blogg

Jag har inte bloggat på cirkus nio månader och jag förväntar mig inte att någon ska ha klickat sig in till mig flera gånger under denna period och undrat vart jag har tagit vägen eller fortsatt att ha kvar mig bland favoriter. Jag förväntar mig ingen himlastormande respons på detta, mitt sista, blogginlägg heller. Det är mest esteten i mig som vill göra ett snyggt avslut.

Varför slutar jag blogga? Jo:

1) Tidsbrist (tre barn och ett jobb tar sin lilla tid)

2) Energibrist (att blogga kan vara ett sätt att få utlopp för känslor och tankar, men det kan också dränera en på energi)

3) Missnöje med hur AB-bloggen har blivit. Här är det pajkastning och VM i diagnoser.

Tack och hej!

I dag är det vänsterhäntas dag! Grattis till mig och alla andra vänsterhänta genier där ute...

Dessutom är det på dagen två år sen jag började blogga. Här är mitt första inlägg.

När jag jobbade inom skolans värld fick jag se att det var viktigt för många barn med olika problem att få en diagnos, så de kunde få adekvat hjälp. Diagnosticerade dyslektiker har vissa rättigheter som elever med generella läs- och skrivsvårigheter saknar, och elever med diagnosticerade inlärnings- och koncentrationssvårigheter kan få extra hjälp.

Problemet är inte diagnosticerade barn, utan deras föräldrar och vuxna med diagnoser. OBS! Nu generaliseras det grovt, och jag är medveten om att jag är ute på tunn is, men en diagnos ursäktar inte allt.

Ens barn får inte bete sig hur som helst och ursäktas av sina föräldrar med att "men h*n har ju ADHD". Vissa utbrott kan man ursäkta, men inte vad som helst och inte när det sker ideligen.

När jag pluggade till lärare läste jag svenska tillsammans med en tjej som sa att hon hade dyslexi. När hon kuggade tenta efter tenta samt praktiken skyllde hon på sin diagnos. När hon hade svårt för litterär analys (även muntlig) skyllde hon på din dyslexi. Well, dyslektiker har samma rättigheter som alla andra, men om man har så där stora problem ska man kanske inte bli just svensklärare.

Jag har också en bekant som ursäktar sin förmåga att slänga ur sig ogenomtänkta kommentarer med att hon har ADD. När det gäller just den här personen tror jag att det är skönt att gömma sig bakom de där bokstäverna för att få göra lite småsköna påhopp på andra.

Att vi som lyckligtvis inte har några allvarligare diagnoser måste visa förståelse för den olikhet som finns bland våra medmänniskor är självklart. Men när samma personer oupphörligen ursäktar sina klavertramp med sin diagnos är det inte konstigt att toleransen minskar. Tyvärr.

Jag har gått med i Facebook-gruppen "Jag är rädd för tjejen i Apoliva-reklamen". Nu skrivs det på AB, Expressen, Metro och allehanda medier om Facebookgruppen och reklamens oväntade (?) effekt. Jag tror faktiskt inte att Apoteket kalkylerade med detta, men jag måste få klargöra en sak:

Det är inte reklamen i sig som är skrämmande - det är rollbesättningen. Om en tjej med det utseendet kan bli modell, så... Ja. Just det.

Visst - en majoritet av oss bloggare är kvinnor, men några bloggande män finns det faktiskt. Frågan är varför de aldrig bloggbråkar! Eller så gör de det i skymundan...

Jag är som tidigare har nämnts gravid, och den här gången upplever jag en del symptom som jag inte hade de förra gångerna. Det märktes främst i början, när viss mat var otänkbar, men vissa saker kvarstår.

Jag äter vanligen vegetariskt minst fyra dagar i veckan, men nu är jag mer sugen på kött än tidigare! Choklad smakar inte som förr, så jag äter mycket mindre av det än förut. Dessutom - och nu skäms jag - har jag svårt för vissa av mina barns kompisar... Jag antar att det har att göra med en oro för att det ska bli stökigt i huset när de är här, och oftast går det bra, men vissa av kompisarna (inte alla) gör mig...irriterad. En del av dem brukar ringa och fråga om de får komma (cred till dem för det) och ibland svarar jag inte... Jag hoppas och tror att det går över, eftersom jag inte hade några större problem med de här barnen tidigare.

Nå - vilka egenheter hade DU när du var gravid?

Jag bloggar inte så mycket nuförtiden, och jag tror att det är för att jag mår så jäkla bra! Jag har ett jobb som jag älskar, en man som jag har det bättre än någonsin med, två helt underbara barn och ett tredje på väg.

När jag började blogga visste jag inte riktigt vad syftet var eller vilken form bloggen skulle ta, men jag såg ganska snart att många funderingar hade att göra med mitt fd jobb, som jag inte trivdes så bra med, och min jakt på en smalare kropp (en jakt som kommer att återupptas efter att bebben har ploppat ut). Jag funderade ofta på vad jag skulle kunna jobba med i stället, och hur jag skulle få tag i det där drömjobbet som jag inte förstod vad det var. Jag kan nu se tillbaka på den tiden med ett visst perspektiv och skulle aldrig vilja byta med mig själv för cirka två år sen - aldrig!

Det finns många på bloggen som inte mår bra och som har funderingar kring den egna existensen. Det är en sak att pysa ut det i sin egen blogg, men en helt annan att pysa ut sin bitterhet där den inte hör hemma - i andras bloggar.

Sen förstår jag inte hur man kan bli ovänner på en blogg. De flesta av oss här inne har aldrig träffat varandra i verkliga livet. Låt inte andra bloggare reta upp dig så att de påverkar dig i ditt verkliga liv - de är bara ord på en bildskärm.

Det har jag minsann glömt att berätta för er!

Om jag inte har skrivit det förut, vilket jag inte tror, så vill jag önska er alla en trevlig sommar. Må myggen undvika era vrister, må insjögäddorna sky era skrev och må huggormen slingra en annan väg än er.

Må balkongdrinkarna vara iskalla, solbrännan inte alltför smärtsam och semestergrälen få.

Bra sysselsättningar på sommaren: läsa, älska, simma långsamt, skogspromenera, äta bär och lyssna på skrattande barn.

Mindre bra: se på våldsporr, skilja sig, gå med i ett kriminellt gäng, äta taggtråd och bli sprutnarkoman. Försök att undvika det, så ska ni se att det kommer att kännas mycket lättare att gå mot höst senare.

Puss!

I kväll var jag på bloggträff hemma hos Jo. Vår välkända hjärtebloggare Zombie fanns också på plats, bland andra.

Under bloggträffen avhandlades många intressanta ämnen, t ex smyglesbianer, muffens färg, ollon samt hur skönt det kan vara för rumpan med vissa saker.

Innan din fantasi börjar skena iväg kan jag avslöja att vi pratade om en hund med misstänkt lesbisk läggning, muff = päls, ekollon samt bekväma cykelsadlar.

Tror jag.