En diagnos ursäktar allt, eller?

Tycker ditt inlägg är mycket bra.

Har själv tänkt i de banorna.
Säger inte att alla gör så, absolut inte men visst tror jag det är så att många använder sig av de ursäkterna när de beter sig illa eller saker inte går som de tänkt sig.

Det har jag sett på många håll, lite här och var samt på nära håll så jag tar inte bara något ur tomma intet.

Det är lättare att slippa ta ansvar för sitt handlande om man har något att skylla på.

När jag gick i högstadiet så gick jag med en tjej som hade dyslexi, "riktig" och diagnostiserad dyslexi. Hon fick tillgång till skolböcker i form av talböcker och hon fick även längre tid på sig när vi hade prov. Helt plötsligt hade ytterligare 5 personer i klassen "dyslexi". Som av en tillfällighet var det just de där personerna som alltid följde "minsta motståndets lag" som var självdiagnostiserade...

Skulle tro att det är rätt vanligt att vissa låtsas ha en diagnos för att de tror att de gör det lättare för sig på det viset.

Det verkar vara väldigt många som får en diagnos av det ena eller det andra slaget.

Jag tror att det är många fler därute som aldrig har kollat upp det,men som skulle passa in mellan ramarna för en diagnos.

håller med

Bra inlägg! Jag skulle säga att anvädan diagnos eller vad som helst annat som ursäkt för at slippa ta ansvar för sitt agerande är mkt vanligt men inte alls acceptabelt. Som du säger, vissa saker är på grund av en diagnos eller vad nu det kan handla om, men man kan inte tro att man kan komma undan med vad som helst på grund av den.

På samma sätt används ofta dålig uppväxt, taskigt förhållande eller att man har barn... Visst påverkas man, men man kan inte använda dessa saker heller som ursäkt för att inte ta ansvar!

Tumma ? Inlägget är ett guldkorn.

(Nu står det anonym, men det är jag, bloggförfattaren, som skriver och som inte har en aning om hur jag blir o-anonym)

Tack för alla kommentarer! Jag hade nog räknat med en och annan kritisk kommentar också.

en diagnos innebär ju liksom inte att man är efterbliven eller saknar folkvett.

(jo jag håller ju med dig)

Väldigt bra inlägg, och vågat för sådant här brukar vara känsliga saker. Kan bara instämma i dina ord.

Kan väl ta det som jag skrev i en annan blogg utan vidare respons. Där var det tal om det är okej att skylla ifrån sig pga. sjukdom/besvär/diagnos. (PMS)

Skrev:

Hm... om jag säger såhär. Det ska kunna gå an att säga att man beter sig så för att man har PMS (ADHD,ADD eller vad som helst...)

Men det innebär inte att man inte ska be om ursäkt för utbrottet. Det gäller att lära sig att ta ansvar också för sin sk. sjukdom om man nu säger sig veta vad det beror på (då man ändå har insikten). Det gör man iom. att man säger sig ha ett problem och leva där efter. Har själv en del svårigheter pga. utbrändhet men det innebär inte att jag har rätt att gapa ur mig vad tusan jag vill utan att ångra mig. Så pass måste man ändå fatta som vuxen människa.

Vidare.

Sjuka kan alltså inte rå över att dom är sjuka, det är därför dom är det. :) Men har personen en diagnos och insikt över vad som är dennes besvär ska denne givetvis kunna ta ansvar för det genom att låta omgivningen förstå vad det handlar om eller be om ursäkt. Sen kan omgivningen välja att förstå och förlåta eller låta bli. Omgivningen har därmed också ett ansvar, men den sjuke främst.

Fast det är bara vad jag tycker.

Ett mycket bra inlägg tycker jag. Det verkar gå mode i att ha en diagnos - och värst av allt är dom som självdiagnosticerar sig, som inte ens har fått en diagnos men ändå påstår sig ha en....kää??? Vill man så gärna ha en diagnos eller vad?

Å det är klart, livet blir väl så mycket enklare att ha nåt att skylla på än att ta ansvar för sitt beteende.

Sen är det ju oxå läkemedelsbolagen som skapar många av dessa "nyare" sjukdomar. Det läggs enormt mycket pengar på marknadsföring inom detta och oftast är det läkemedlesbolagen som står för läkarmässor och vetenskapliga studier inom området. Och man skapar nya diagnoser och tar fram läkemedel för det....dom tjänar grova pengar på detta.

Sen verkar det oxå att så fort man har ett avvikande beteende i nåt sammanhand - ja då har man helt plötsligt en diagnos....vad hände med att vi alla är människor och att vi alla är olika??

som lärare instämmer jag till 100% en del tror att diagnos gör att man slipper uppfostra barnen....huga....hmmm en sån tjej hade jag med att göra under utbildningen också....men det var nog någon annan såvida inte du oxå är rätt "färsk"..........

Allo! Det går inte att bestrida att omotiverad diagnoshungern /svält existerar. Dvs manipulation. Beteendevetarna kan inte urskilja fejkat med icke, Vad somär friskt och inte? normalt/onormalt? Det tycks inte finnas konsensus inom beteendevetenskapen i dessa frågor, den ene tycker si och den andre så. Detta syns i allra högsta grad på golvet (hos personalen) där den ene är mer beteendevetare än den andra. Som yttrar sig emellanåt i en tävling av social ultragodhet (eller naiv godtrogen kvasisocial verkstad). I synnerhet inom socialtjänsten råder selektionsförvirring, var skall insatserna läggas, när var, hur och vem och varför

Jag kan tycka att du har rätt, delvis.
Men som du också säger kan det verka som en generalisering.

Men under mina år på behandlingshem, ihop med tjejer med alla möjliga diagnoser från adhd/add och aspergers till borderline och Ocd, så ser jag mönstret du beskriver ganska klart i vissa fall.
Men jag uppfattar det nog mer som en mognadsfråga, att växa i sig sj och faktiskt förstå att diagnoser och dåligt mående inte ursäktar allt. Diangoser gör att handlingarna kan bli något l'ttare att förstå, men är absolut ingen ursäkt.

Jag har själv gjort otroligt mkt korkat med skydd under mitt dåliga måeend som jag idag ångrar grovt. och jag hoppas och tror att jag vuxit till mig på den biten.

Det är en stor skillnad mellan att HA en diagnos och att VARA en diagnos.

Sen kan man diskutera i det oändliga vad som är sjukt och friskt - det är en helt annan diskussion.

Du har helt rätt......när jag gick i skolan var man bara allmänt stökig medan man idag genast letar en diagnos vare sig det finns en diagnos eller inte.
Och även om det finns en diagnos borde personen ha vanligt folkvett om hur man beter sig....

Själv har jag inte dyslexi utan ögonflimmer pga begynnande migrän om boksräverna ser ut att leva sitt eget liv just nu!
*flinar*

en diagnos kan ofta vara en anledning men aldrig en ursäkt!

en diagnos kan ofta vara en anledning men aldrig en ursäkt!

en diagnos kan ofta vara en anledning men aldrig en ursäkt!

en diagnos kan ofta vara en anledning men aldrig en ursäkt!

en diagnos kan ofta vara en anledning men aldrig en ursäkt!

Håller med honest

Det finns också den omvända tendensen att t ex en person som får en diagnos också kan vara högbegåvad utan koncentrationssvårigheter. Själv är jag bipolär men arbetar som tolk och översättare för att jag tycker att skolan idag nästan är banal och kaotisk. Hur skall då barnen bli? Behörig, utbildad gymnasielärare i svenska och tyska, men föredrar lugnet och akademisk sysselsättning. M v h Annika Persson

oj ursäkta att jag postade samma kommentar typ 20 gånger, det är min dator som är lite dum

Hej på dig jag har själv en son snart 18 som fick sin diagnos mkt tidigt 7 år o jag har mräkt sen dess ja jag kan räkna upp tre barn til med denna diagnos i min direkta närhet mkt nära vänner som fått denna diagnos på sina barn o de är nu i tonåren o genast ska de medicineras, hmm mode med bokstavsdiagnos undrar man då?!! Iaf för o göra en lång historia kort... Min son äldste av tre sykosn till har den strängaste uppfostran just för sin diagnos skull ramar ramar o åter ramar o regler till leda. Gud i helvete va jag fått kämpa för denna unge mest från arga förläldrar då han va mkt impulsiv och också utåtagerande som liten men lärt sig genom åren att bemästra detta. Men skolan har ALLTID gått helvete han går nu i vuxenprogram för ungdomar/vuxna 18 till 29 fick dispans de passar han mkt bra men sen då? Ja jag vet inte en månad i taget orkar inte mer. men genom hela hans skolgång har de funnits lärare som velat medcicinera honom och jag har faktiskt kontaktat hans läkare som förövrigt varit mkt bra o stötande som sagt blankt nej hela tidne för hans bevsär inte varit så stora. Då kan jag som mamma känna så här... Skolan som vill ha fogliga barn?!! Så slippe de lägga resurser mm och sen kan jag inte heller undra nu när han e näst intill vuxen hade skolan fungerat bättre med medicinering? Många tankar om detta barn men som sagt en dag i taget en vecka i taget osv. Btw min nya man/pojkvän låter så fånigt då han bli 40 i år lever med ADD han medicinerar för detta och i hans fall är det befogat sett både med och utan medicinering o hans hjärna formligen kokar sönder utan det. Men han kan "uppföra" sig men kanske något han fått lära sig genom åren jag vet inte... Japp tankar i natten från en ensamstående mamma till 4 // Mia

Du har en poäng, samtidigt så är din text lite sorglig.

Kram

Bra skrivit. Visst kan diagnos förklara vissa "klavertramp", men får
aldrig tas för en ursäkt att bete sig dåligt gentemot andra..

Tummen upp! Kraam från Mogi