Kär och Galen i Sthlm

Hej hej,

Jag har inte skrivit på länge då jag faktiskt glömde bort min inloggning :)

i och med det så började jag en annan blogg här: http://lainie.blogg.se/

Nu när jag kom på min inloggning känns det dumt att ha två, så jag byter helt enkelt till ovanstående.

Raderar denna om ca 2 veckor eller nåt.

Kram

Relationen med vänner är lite som relationen med sin partner. Det gör minst lika ont när man blir sårad.

Jag har en vän (eller hade?!) som jag känt i princip hela mitt liv. Denna person är inte perfekt på något sätt, men är man en äkta vän så älskar man den precis som h*n är. Jag menar, det är inte direkt så att jag är perfekt heller.

Hur som helst så har denna person ställt upp mycket för mig, jag vill gärna tro att även jag ställt upp för henne i de flesta fall. Problemet vi har i vår relation är nog att vi är för olika.

Hon vill ha uppmärksamhet och att man alltid ska ställa upp, kanske inte orimligt. Jag behöver inte alltid uppmärksamhet och jag förlitar mig inte på att andra ska ställa upp för mig så fort jag behöver något och därför känner jag inte att jag kan släppa allt för mina vänner så fort de vill det. Hon värderar sina vänner högre än sina pojkvänner och skulle välja sina vänner först, men det är inget jag någonsin skulle be henne göra. Jag värderar mina vänner högt, men även min pojkvän är min bästa vän som lever med mig och ställer upp i vardagen, därför kan jag inte välja bort honom till fördel för någon annan. Självklart ställer jag upp för mina vänner, men inte på bekostnad av min pojkvän, eller någon annan heller för den delen.

Min vän tycker nog att jag har svikit henne, jag gissar att det beror på att jag inte lyssnat på hennes diskussion om hennes kille. De bråkar konstant, hon är olycklig och gråter, sedan är allt bra, sedan bråkar de igen osv. När man hört detta för 100:e gången känns det inte lika seriöst längre. Det kanske är dåligt av mig som vän att inte lyssna ändå, men jag känner inte att jag kan göra något åt saken eftersom det bara är hon som kan skapa en förändring. Kanske borde jag bara lyssna, för att det är sånt som vänner gör..? Men om jag är en god vän borde jag väl ändå säga STOPP! Eller? Kanske kan mitt ointresse göra att hon verkligen inser problemet?

Jag tror dock att min vän missar hur hon fått mig att må.
Hon klagar på att jag inte hör av mig tillräckligt ofta, hon har tid att ringa mig varje dag från sitt jobb.. på arbetstid. Jag har inte tid att prata på jobbet. Efter jobbet är jag trött och vill hem, har ringt nångång ändå för att jag känner att jag måste (annars blir hon ju sur) och då har oftast inte hon tid att prata ändå.

Hon klagar på att jag är med min pojkvän hela tiden och aldrig går ut, detta trots att hon inte ringer och föreslår något eftersom hon tror att jag inte vill.. vilket är helt fel.

Tidigare har vi alltid varit hemma hos henne, varje gång vi ska ut är det förfest hos henne osv. Hon har katter, jag är allergisk men tar tabletter för att kunna vara hos henne.

Nu när jag sitter i en annan sits och ber henne att förfesta hos mig eftersom jag inte har möjlighet att åka hemifrån så tidigt pga min hund, har hon flera gånger på raken haft ursäkter för att slippa. Vad hände med att ställa upp för varann? DEt känns som om ennes önskemål alltid är viktigare än mina. Det roligaste är att hon bor utanför city, jag bor i stan, så om vi var hos mig är det mycket närmare till uteställena än om vi är hos henne. Jag tror inte att hon förstår hur detta sårar mig.

Droppen var när hon hade fest ihop med en annan kompis och jag frågade om jag fick ta med en tjej från jobbet. Det fick jag inte, hon skyllde på att det redan var så många bjudna och att de varit tvungna att dra ner på folket. Jag kan säga såhär, hade jag haft proppfullt hemma och hon hade bett mig så hade jag självklart sagt ja! Vad gör en person till när det är ens bästa och äldsta vän som frågar??!! Det var inte så att de skulle bjuda på mat eller dryck eller så direkt. Dessutom såg jag att det var fler som tackat nej till eventet på FB, kunde inte min kollega tagit deras plats då eller? Lite larvigt kanske, men jag kände mig faktiskt mobbad av henne då, som att jag var mindre värd och att hon inte ville att jag skulle komma. Förstår inte varför hon ens bjöd mig då.. Så då struntade jag i det och gick ut med andra vänner.. som tillskillnad från henne uppenbarligen ville vara med mig. En sån kompis som hon visat sig vara vill jag ändå inte ha i mitt liv.

Men det gör fortfarande ont..att mista någon som man känt så länge.. Vet inte riktigt om det finns en chans att hitta tillbaka till varann nu.. Just nu är jag mest bitter över hur hon betett sig. Det trodde jag aldrig om henne.

På söndag åker julbelysningen upp :) Men jag ser att många redan tjuvstartat..

Igår fick jag en trevlig överraskning när jag kom hem. Jag hade köpt med mig lite hämtmat eftersom jag inte orkade laga middag och när jag kommer in säger killen "tänd inte lampan!".

Då har han ställt fram massa levande ljus, 2 glas, en flaska bubbel och en liten ask med guldsnören på. Jag blev ganska paff men väldigt glad. När jag såg asken blev jag nästan lite rädd att han skulle fria haha, men det var ett par fina pärlörhängen i asken. Han kände nog att han varit lite idiotisk i helgen och ville väl göra nåt fint för mig. Helt rätt taktik!  :D Dessutom hade han köpt ny sprit hahahaha.. så ikväll funderar jag på att göra i ordning en drink till honom när han kommer hem, bara för att jävlas lite.. med glimten i ögat förstås ;)

I helgen bråkade vi, men nu är vi sams.

Bråkade startade pga att jag bad killen släcka lampan när vi skulle kolla på film. Han tyckte att jag kunde gjort det innan jag satte mig i soffan eftersom det var jag som tände. Jag känner lite "pick your fights", själv skulle jag inte ens blivit irriterad över nåt sånt. Men om man går och håller inne på småsaker är det oftast nåt litet obetydligt som får bägaren att rinna över, så, vi hade ett tjafs.

Träskallar som vi är lekte vi sedan "vem kan ignorera varann bäst"-leken hela helgen. Tills jag tryckte på lite knappar i söndags som rensade luften.. detta efter att han hällt ut 4 flaskor sprit i diskhon. Sjuukt slöseri enligt mig, enligt honom en viktig poäng i argumentationen. Det var iof hans sprit (som han köpt till mig på taxfree) och sedan sa att jag inte behövde betala för, så nästan min kan man ju faktiskt säga..men som nu, eftersom jag inte betalat, fortfarande tillhörde honom. Flaskorna var oöppnade. Sjukt onödigt och irriterande.

Sak samma, nästa helg köper jag ny sprit, för mina egna pengar, som ska stå och samla damm i skåpet. Bara för att det ska finnas sprit där.. och för att den ska vara min!

Så var det med den saken. Och så kan jag konstatera att skeda är mysigt, varesig man är arg eller inte :p

Idag är en bra dag. Är extremt trött på jobbet bara och ögonlocken såg ut som två svullna meloner, men humöret är på topp. Eller ja, på topp kanske var att ta i.. Just nu sitter jag av tiden på jobbet för att skynda mig hem och in mot stan för lite tröstshopping. Behöver en ny klänning/topp till julfesten som är om två veckor. Framförhållning är min grej, i alla fall när det gäller kläder och fest.. inte så mycket när det gäller att passa tider, men det är något helt annat.

Ser fram emot en lugn kväll men god mat, uppkrupen i soffan med täcket och lite slötittande på Idol. En mild version av fredagsmys.. och eftersom jag och killen är sams nu (han kröp till korset) så känns det extra mysigt.

Trevlig helg på er!

Andra kvällen i rad som tårarna rinner.. Antingen är det sjukt bra eller väldigt dåligt. Andra kvällen i rad, väldigt dåligt. Dessutom har jag fått sparken.

Han sa att han skulle skärpa sig nu och ställa upp för mig, hyra ut sin lägenhet som han dragit på sen i somras och flytta in hos mig. Jag vill det, men får panik. Jag vill gifta mig, men inte än. Han vill inte gifta sig alls. Jag vill ha barn, snart, men även göra karriär. Han vill bara ha barn, närsom. Men han har inte flyttat in än, tar inte ansvar. Jag vet vad jag ger mig in på, och vill det, men är rädd. Älskar honom på ett sätt jag inte tidigare varit med om, min osäkerhet gör att jag inte riktigt kan tro att han känner detsamma.. känner mig ensam i kärleken.

Nu bråkar vi som aldrig förr, det gör ont och jag ångrar alla tankar på samboliv, giftemål och barn..trotsigt.

Brände fingret vid middagen också, kokande smör stänkte upp och svider fortfarande som f*n. Men ändå inte lika smärtsamt som att bråka med honom.

La på i örat på honom och stängde av mobilen.. barnsligt, men vill inte höra hans hårda ord mer. Är bara så rädd för att känna som jag gjorde igår - att livet inte riktigt var värt att leva.. fegt, men sant.

Vi pratade men det kändes inte rätt ändå. Fortfarande en distans mellan oss. Jag avvaktade tålmodigt med förhoppning om en förändring till det bättre. Vi träffades och det var bättre men inte helt 100.

Dagarna gick och sedan hade han mycket att göra hemma. Så från att ha sovit varje natt ihop, till ett bråk där vi inte hördes av på 4 dagar till att vi träffas en kväll och sedan inte träffas igen på nästan en vecka. Jag vet inte om det bara var därför eller om det var en kombination av att jag haft mycket på jobbet samt varit uppbokad med vänner nästan varje kväll, som gjort att jag vaknat vid 04 varje morgon med kramper i magen och illamående. Jag har sovit oroligt under nätterna också.

Först trodde jag att det berodde på att jag druckit vin några kvällar, att solen är så stark nu så att det blir så ljust i sovrummet eller att jag inte stressade ner ordentligt innan jag somnade. Men grejen är att när han sover hos mig upplever jag inget av det ovanstående. Jag har istället svårt att gå upp, sover tills väckarklockan ringer och magvärken och illamåendet är borta.

Det är verkligen så som jag sagt till honom, när vi bråkar så mår jag verkligen fysiskt dåligt!

Så nu känns det skönt att vi är tilbaka till det "normala" igen. Med mycket kärlek, pussar, kramar och skratt! Då mår även min kropp bra :)