Cookies and Candy

Så, på söndag är det Alla hjärtans dag. And I'm not happy about it. Det är rosa fluff och gull vart än man vänder sig. Och jag som ÄLSKAR fluff! Och gull. Så orättvist, tänker jag när jag passerar ännu en storbildstavla som uppmanar mig att komma ihåg att köpa blommor till den jag älskar. Just what I need, fler tungkyssande par som planerar hångelpackade spaweekends och middagar med stearinljus. Basterds. Själv jobbar jag på att utveckla ett hjärta av vädertitan.

Häromdagen åt jag middag med några vänner, alla lyckligt samlevande med någon av motsatt kön. Så jag blänger lite på dem (naturligtvis) och undrar surt vad de ska göra på den stora hjärtedagen. Och håll i er. Ingen av dem vet att den är nu på söndag.

Och det är först då det slår mig, att Alla hjärtans fukking dag inte alls är till för de kära. Den  här dagen har skapats enkom för att sticka i ögonen på alla som - gud förbjude - är singlar. För vad ska de trolovade egentligen med fluffet till? De kan fira när de vill. Hjärtedagen är i själva verket en elak jävel. Som bara vill rub it in lite. Ifall man skulle ha glömt. Att man borde ha en pojkvän.
Så dumt av mig.

För att jag älskar Er. Och för att jag älskar socker. Och sockriga saker med grädde på. Varje februari går jag upp ungefär 4,53 kilo i vikt. Vilket motsvarar ungefär 56 semlor - en helt normal fettisdagskonsumtion, alltså.
Sms:a "DRÖMSEMLA" till 721 30 så får du en kupong till din mobil. Visa upp kupongen på närmaste 7-Eleven för att få din Drömsemla.  Go fetch!

Sockret! Har jag sagt att vi har en byråhund på jobbet? En liten kamphundsvalp, med snälla intentioner och sylvassa tänder. Och jag älskar henne. Jag busar en del med det lilla stycket, för hon är socker och jag kan inte låta bli. Jag tycker att hela hon är bedårande. Hon är oskyldiga ögon och glada skutt. Hon är socker. ♥

Det fanns konstiga saker där. I butiken med sexleksaker. Saker som aldrig borde sett dagens ljus. Nu är jag visserligen en novis på det här med erotiska hjälpmedel (tyvärr) men det fanns saker som jag inte ens i min vildaste fantasi kan lista ut var man ska stoppa. Och sen fanns det saker jag önskade att jag inte förstod var man ska stoppa. 

Som tur var fick jag en fullt normal och begriplig liten sak, som heter Greta. Jag har inte döpt den. Det står på förpackningen att den heter så. Det är en systerdildo till Ingemar. Greta ligger i en söt sidenpåse i en rutig burk, och kommer med ett glidmedel som lovar att du ska lukta sea breeze i muttan. Möcke spännande.

I morgon ska jag gå på presskonferens. Det händer lite då och då, inga konstigheter. Man blir serverad mat, man minglar och gullar med andra journalister och går mätt därifrån med en dyr goodiebag med spännande inte-ännu-i-butik-saker. Goodibags är den verkliga behållningen med presskonferenser. Jag gillar saker som är gratis. Anyways, imorgon är det lite annorlunda. Imorgon är det presskonferens galore. Imorgon, ska jag gå på bloggfrukost med föreläsning. Om dildos.

Japp. Precis när ni trodde att mitt liv inte kunde bli mycket fabulösare lanserar Belladot sina nya pinup-inspirerade leksaker. Naturligtvis är det genialiskt i sig att få äta frukost och samtidigt titta på plastsnoppar, en no-brainer. Söta är de också, de små liven. Och längst ner på inbjudan avslutar man med snirkliga bokstäver, som man alltid gör. Vi bjuder på en välfylld goodiebag... It's good to be me.

Låt oss säga att du har en iPhone. Det har trots allt de flesta. Du är då tillgänglig dygnet runt, förutsatt att du har på mobilen även när du sover. Det har de flesta. Du sitter på tunnelbanan, och det plingar till när någon säger hej på Facebook. Du svarar. Du är på safari i Afrika, och ser kollegan checka in på Gullmarsplan via Gowalla. Du fjällvandrar, och passar på att twittra om skavsåret på höger fot. Du laddar upp bilder i realtid, ingen måste vänta på din återkomst för att ta del av semesterfotona. Du sms:ar i chats. Du videoskypar med människor i andra länder. Ja, och så går det att ringa på den också.

Jag undrar egentligen bara vad vi gjorde för 15 år sedan. När faktiskt väldigt få av oss alls hade en mobil. För det var inte längre sen än så. Man hade hemtelefon. Jag kan knappt minnas när jag hade en hemtelefon senast, och ändå var det bara 3-4 år sedan. Och, här är den verkliga kicken: folk kunde bara nå dig när du var hemma. Var du inte hemma fick man lämna ett meddelande på en telefonsvarare: en box som stod brevid telefonen och blinkade. HUR fick man någonsin tag på varandra!?

Var du sen till ett möte kunde du inte berätta det för den du skulle möta. Gick du hem sent från krogen fanns ingen nattknapp. Du hade armbandsur, för du använde ännu inte din telefon som klocka. Du visste aldrig var någon var, om de inte i förväg berättat det - och förutsatt att de inte ångrat sig. Du kunde aldrig "mötas upp" ute på stan - för hur skulle du kunna veta var den andra var? Och - mest främmande av allt - det fanns ingen Caller ID. Alltså, man svarade i telefonen utan att veta vem det var som ringde.

Men. Du skickade inte heller fylle-sms. Du umgicks lite mer med folk irl, och du var inte tvungen att se vem ditt ex hängde med förra helgen (via the magic of Facebook). Du kunde sova tryggt hela natten utan att ha mobilen på sängbordet. Du blev inte taggad i bilder där du sjunger snapsvisor i ett badkar. Och du kunde ligga still på en sandstrand utan att kolla vad dina polare hemma gör just då. Och sedan blogga lite om solbrännan.
Jag vet inte vilket som är att föredra, faktiskt.

Det är för jävligt att två så starka, smarta tjejer som du och jag kan hamna i sånt skit, säger Persefone till mig. Hon syftar på män. Jag funderar en stund och inser att jo, det är sant. Och det är konstigt. Och jag vet bättre. Mycket bättre. Men trots all min fantastiskhet (som är vida känd) upphör jag aldrig att dra mig till de som inte ser.

Jag attraheras i själva verket uteslutande av exakt samma kille - han finns bara i väldigt många upplagor. Men han är alltid någon som inte förstår mig, det är jag noga med. Jag har övat, förstår ni, och kan nu smidigt manövrera mig förbi alla de som säger att jag är fantastisk, och hitta den man som inte tycker det. (Har denne man dessutom problem med att binda sig, är rätt bizzy på jobbet och har svårt för närhet - då är min dag gjord. Det var ju trots allt PRECIS vad jag letade efter..)

Och när mina vänner frustar och pustar och stönar och himlar med ögonen och försöker förstå, når de inte lägre in än till mitt äppelkindade nylle. "Han är inte värd dig, du kommer bara må dåligt av det här" ljuger de och påstår att jag förminskar mig. Men mig lurar man inte. För framför mig står med största sannolikhet en man som jag måste bevisa mig för. Som jag måste förtjäna. Som inte tycker att jag duger riktigt som jag är. Och jag tänker att det verkar ju rimligt. Här är en kille som ser saker my way. Han går inte runt och fluffar och inbillar sig att jag är fantastisk. This I can work with. Och sen börjar en upplyftande rad av självkompromiss.

Byta liv?

Jag ber om ursäkt i förväg, för ni kommer att titta på länken nedan, fast jag ber er att låta bli. Jag önskar att jag inte kände ett tvångsmässigt behov av att länka detta, I really do. För tro mig, ni vill inte se. Det här får min förra skräckfilmsupplevelse att se ut som golden retrievervalpar. Med grädde på.

Jag pratar om skräckfilmen The Human Centipede. Den handlar om - håll i er -  en crazy doktor som syr ihop sina offers munnar med föregående offers anus i en kedja, för att bilda en mänsklig tusenfoting. You heard me. (HUR har den fått 7 stjärnor på IMDb!?)

Då är vi alltså överens: KLICKA INTE HÄR

Aaaaah, den yttersta graden av hybris har äntligen infunnit sig. Vanlig hybris - när jag säger snälla saker om mig själv (vilket jag gör ofta och gärna) - börjar bli gammalt. Den yttersta hybrisen är när andra säger snälla saker om mig. Det är liksom höjden av storhetsvansinne. Jag rullar över på rygg och spinner. Kråmar mig. Vill att någon matar mig med druvor och kliar mig bakom örat.
När det gäller just komplimanger har jag inget filter, jag köper dem hela och med massor av hull. Även de falska (om det hade funnits sådana, vill säga).

Internutbildningar. Idag: Facebook.
Magisterexamen i social interaktion, tusen poäng.

Möten. De är nämligen inte alls stela och högtravande. De är i själva verket skojiga tillställningar som börjar med att brainstorma och slutar med ringdans. Ska vi marknadsföra det här genom ett Facebookevent kopplat till en iPhone-app? Eller är målgruppen mer Twitter? Om vi driver en kampanjblogg, kan den kanske vara rosa då?
Sociala medier är möjligheternas sköte förstår ni, kolla bara här och här! Som ni säkert redan insett är mitt alterego Candy nöjd. Hon har blivit mycket stimulerad på sistone, och har till och med glömt bort att det finns en bok hon höll på att skriva. Jag lider inte heller. Gilla ♥

Jag vet inte om ni minns, men för ett tag sedan berättade jag att jag alltid bara drömde två saker. Om igen. Ni blev oroliga för min menala hälsa (inte helt utan anledning) och kom med flera förslag på hur dessa högst störande drömmar kunde tydas. Jag tror ni kom fram till att jag var rädd för att visa mitt sanna jag, men jag har lite svårt att köpa det eftersom mitt sanna jag är rätt f-ing fantastiskt. Men jag lät er hållas.

Nu har det iaf hänt. I natt drömde jag något nytt. Något helt annat, men equally disturbing. Ni förstår, jag har varit medvetslös (av okänd anledning) och vaknar upp på en flotte. Av barkbitar. På havet, runt en massa vassa klippor. Solen bränner och jag räknar ut att jag kommer överleva ungefär 3 dagar (eftersom det tursamt nog också ligger en halvfull petflaska sötvatten brevid mig). Rätt snart kommer det dock ett vattenmonster, någon form av jättekrokodil, som jagar in mig i en vattengrotta bland klipporna. En återvändsgränd, if you will. Väl inne följer han efter och muteras samtidigt till hälften jättekrokodilmonster, hälften man.

Instinktivt, eftersom jag är en bright jävel, inser jag att han endast går att döda med kraftiga blybitar från järnvägsspår. Lyckligtvis ligger det några sådana brevid mig i en skål, och jag slungar dem mot hans huvud. (Han har för övrigt nu gått så långt i sin förvandling att han är nästintill helt människa) De stora blybitarna visar sig till min stora förtvivlan inte alls döda honom, han får bara små jack i frisyren när de slår i hjässan. Snart tar blybitarna slut och jag tvingas fortsätta min kamp med att kasta små nagellacksflaskor på honom. De låg också i skålen.

När jag har slut på ammunition (jag sitter för övrigt högst upp i en våningssäng och kastar) är döden nära. Men när han kommit hela vägen fram till mig, redo att mörda, börjar jag gråta  som en liten flicka och säger till honom att jag är rädd. För han är min man (!) och jag vill inte döda min make. Han undrar varför jag inte sa att jag var rädd från början, och backar sedan iväg utan att skada mig.

Sen vaknar jag. Och det här är varför min hjärna är så fantastisk att ha i huvudet. Varför jag är en förträfflig tillgång i alla kreativa sammanhang. För det tar liksom inte slut, the madness inside.

Det är en massa turister i Stockholm och jag förstår inte varför. Det är konstigt med januarisemester på kalla platser där man inte kan åka skidor. Ändå flockas de på gatorna som vilsen boskap, redo att närsomhelst halka och bryta lårbenshalsen på en osaltad gata nära dig. Och de syns på lång väg, de små liven. De rör sig uteslutande och med obegriplig lycka längst Drottninggatan. Det är visserligen en rätt kvalificerad gissning att kalla vem som helst på Drottninggatan för turist (eller möjligtvis förorts-kid) eftersom ingen Stockholmare med aktning faktiskt sätter sin fot där. Förutom de som tvingas jobba i kontorsträsket mellan Plattan och Hötorget, och sedan flyr fältet så fort klockan slår 17.

Du känner enkelt igen en Drottninggata-turist, de behöver inte hålla i varken en karta eller kamera, eftersom de har blivit våldtagna av sin garderob. (Mest utmärkande är backpackers från Tyskland och Holland, som har bootcutjeans och gymnastikskor. Och keps. Kanske en ryggsäck. Gotta love em.) Turisten färdas i grupp (troligtvis mot Gamla Stan) och pratar ofta och gärna om det kulturarv som Vasaskeppet har skänkt Sverige. Detta ger sällan eller aldrig upphov till längre diskussion, eftersom gemene stockholmare aldrig har varit där. Eller sett vaktbytet på slottet för den delen. Turisten gillar Skansen och tittar gärna på Plattan, för där köper man droger och en gång såg de en uteliggare bajsa där.

Turisten gör en del fel. Han ställer sig alltid på vänster sida i rulltrappan, eller - ännu värre - i bredd med en kamrat. Och det finns få saker som irriterar den tidseffektive stockholmaren mer. Måste man  nödvändigtvis stå när det går att spinga, så gör man det på höger sida. Trappens vänstra del hålls öppen för skyffeltrafik, annars kan man missa tunnelbanan och ibland är det 4 minuter till nästa kommer. Så länge kan vi rimligtvis inte vänta. På riktigt. Jag hatar att vänta. Men det gör inte turisten.. Han tycker om att ta tid på sig. I rulltrappan, i mataffären, på gatan, i affären..

Till turistens försvar, är vi ett konstigt folkslag. Vi säljer morötter på McDonalds. Vi är lediga i åratal när vi får bebisar och varenda företag stänger sin verksamhet under juli och flyttar till skärgården. Vi har ett tvångsmässigt behov av att "sola i parker" fast det är 17 grader ute,  vi har en bar av is och på sommarnätterna är det dagsljus. Vi har t.o.m. en kung för sjutton.
Helveteslånga vintrar firar vi med brandkonceptet levande-ljus-i-håret (och att sjunga), vi firar sommaren med att dansa runt ett kors vi klätt i ormbunkar (och sjunga), vi firar hösten med att äta kräftor med hakklapp (och sjunga), vi firar våren med att elda stora brasor (och sjunga). Men framför allt har vi lättklädda blondiner och modebloggare som vandrar planlöst, men fritt, på gatorna i höga klackar och låg moral. Mitt ibland oss, som om det vore det naturligaste i världen.
What's not to like, liksom?

I'm baking pillows. Burn them slowly, keeps them fluffy! Mmmmmm, pillows.

Can you hold... can you hold my starfish? It doesn't like it when I'm getting excited. Oh look, it likes you! Its legs are all cree-py cree-py.

Don't... Don't put the noodles and the dumplings together in the boat. They'll fight! The noodles are bullies. Poor dumplings.

Well that's just great. Peanut butter in my crack. Goddamnit.

Vegetarians will be the first to go. That's my plan. Vegans haven't got a hope. 'I eat air, I'm so healthy...' Bollocks!

Budord #1: Du skall icke inträda din nästas öra.
Det här gäller folk, som i romantiska sammanhang, frivilligt sticker sin tunga i någon annans öra. Förövaren motiverar ofta sitt brott med att offret i fråga skulle finna slickandet sexuellt upphetsande. Förövaren har fel. Det är inte trevligt, och aldrig upphetsande. Det är i själva verket blött och obehagligt. Och det låter groteskt. Lite som när någon sumobrottas i jello. People, ffs, det räcker med att kyssa örsnibben.

Det är mer än en sak som förändras när man slutar jobba hemifrån :) Inga fler mjukisbyxor med kaffefläckar... Inget mer ligga-i-soffan-med-laptop-på-magen... Inga fler fågelbo-going-on-dredlocks hair days... Jag känner mig underligt hel och ren. Go figure.

Så, jag sitter på jobbet och läser en undersökning som visar att kvinnor gråter i genomsnitt 30 gånger per år. Det är varannan vecka, och det låter väl rätt rimligt. Vi kan bortse ifrån att jag gråter betydligt oftare än så. Det fanns massor av orsaker till kvinnogråt listade i undersökningen; vanligaste är att vi snyftar när vi känner oss rörda eller otillräckliga.

Sedan kommer vi till männen. Och här har någonting gått snett. Inte med undersökningen, utan med männen. För den genomsnittlige grabben gråter nämligen bara SEX gånger om året. Alltså, en gång varannan månad (den vanligaste orsaken listas f.ö. som "relationsproblem".) Och, alltså. Det här kan ju bara rimligtvis inte stämma. Jag kan köpa att kvinnor är mer emotionella än män, det  finns nån biologisk sammansättning som gjort oss lite mindre dead inside, men fullt SÅ sällan som sex gånger kan ni väl rimligtvis inte böla? Alla sorgliga filmer då!?

- Den här undersökningen påstår att män bara gråter sex gånger om året, proklamerar jag från mitt skrivbord.
Utlåtandet får inte den reaktion jag har förväntat mig. Fem par mansögon tittar upp från sina skärmar i skär förvåning.
- Så ofta?!? 

Är det alltså sant, pojkar? Gråter ni verkligen inte?

Vet ni vad som kommer vara svårt för mig den dagen jag träffar den rätte? Den dagen jag står brevid han jag inte kan leva utan. Inte mycket. Inte tanken på att bara vara med en person för resten av livet. Inte att se smutsiga vita tubsockor på golvet. Inte att aldrig få ligga med någon annan. Inte pokerkvällar med grabbarna, och alltför mycket sprit. Inte att kompromissa (jag kommer helt enkelt inte att kompromissa, problem solved) Inte gamla flickvänner. Inte hans intressen eller hur han väljer att spendera sin tid. Inte slentrianmässigt sex. Inte svärföräldrar...

Den enda jag inte vill ge upp, är första kyssar. Only the greatest thing in the world. Hur underbart och mysigt det än kommer att vara att kyssa mannen i mina drömmar, kan jag inte tänka mig att aldrig få en första kyss igen. Någonsin. För ingenting slår det. Elektriciteten och spänningen, hur det går stötar genom hela kroppen. Att treva och smaka och fnittra.  Förväntansfulla andetag. Att inte veta vad som kommer hända härnäst. Att känna det där speciella pirret, som per definition bara kan infinna sig när två läppar möts för första gången. Känslan av att tro, eller hoppas, på något nytt och fantastiskt. Det, kommer jag att sakna. Vilken del av singellivet blir svårast att släppa för dig?

Jag går till mitt nya jobb idag, och jag ler. För det är inte jobbigt. Det är måndag morgon, och det är inte jobbigt. Det stjäl ingen energi. Det är inte tråkigt. Det är inte grått och själsdödande. Det är färgsprakande och bubblande som barnskratt. Varenda människa här är sprudlande kreativ och full av energi. Varenda människa här är en skål inspiratiooon som snart kommer rinna över. Jag gissar att ingen är över 35, och det är helt okej att närvara vid ett morgonmöte i luvtröja och 7 dagars skäggstubb. Som grädde på moset finns det inga tråkiga arbetsuppgifter, sociala medier är förmodligen den mest spännande och dynamiska bransch som existerar. Det är mer regel än undantag att vara inloggad på Twitter, och du får inte skäll av att scanna av Facebook - det. är. ditt. jobb.  Jag kommer att blogga. Som arbetsuppgift. I lokaler så vidsträckta att Balettakademien hade lyst av avund. Och bara för att rub it in lite extra - vi har väggar av fönster.

Nu kan man ju tycka att jag inte gör ett strålande första intryck, eftersom jag började min anställning med att sjukskriva mig i en vecka. Jag sitter även och hasplar ur mig en ohämmad ström frågor som är så dumma att jag förmodligen skulle platsa på ett paradise hotel nära dig. Dessutom får jag inte tekniken att fungera och IT-killen springer ihärdigt till min sida och försökter prata data medan jag drar honom i tröjärmen och avbryter. Vad betyder det ordet? Vad är det där som blinkar? Varför gör den så? Nu vill den ha ett lösenord igen!?
Jag är långsam och oinsatt och ovan, och precis när jag blir rädd att de ska ångra sig kommer min chef fram och kramar mig. Hon ger mig rosor (och en macbook och en iphone) och säger att de är så glada att de har hittat just mig.
Turns out, good things DOES happen to good people.

Jo en sak till. Jag får betalt också.

Det märks så tydligt att det är början av januari. Inte på drivorna av snö eller de okristliga minusgraderna. Nej, det märks för att det är enda gången på året som man måste köa för att komma in på gymmet. I en kollektiv hjärnkollaps bestämer sig hela Sverige för att halvera sin kroppsvikt till sommaren, och what better time to start, än vid nyår. Med julskinkan fortfarande färsk i minnet släpar man höstvalkarna till närmsta kickboxningspass, tar i så man spricker och är ett flås ifrån att stryka med på kuppen. We've all been there.

Lagom till februari är det fritt fram på gymmet igen. Folk minns hur kul det egentligen var att låtsasro båtar på ett svettigt plastgolv. Och ingenting kan omvända en bantare som 20 minuter på en stair master (Vad är det som går och går men aaaldrig kommer till dörren?). Hypen lägger sig lika snabbt som Jenna Jameson och gemene man återgår till att äga ett fint gymkort som glittrar i plånboken, men som bara nyttjas på lunchaerobics två gånger i månaden.

För att försvara sitt svikna årslöfte inför de som fortfarande tränar tre makalösa gånger i veckan måste man nu använda sig av en rad ursäkter för att berättiga sitt okristliga beteende. Kom ihåg att Sverige är ett väldigt hälsomedvetet land och att erkänna att du hellre sitter hemma och kollar Ugly Betty än lyfter blyklot är lika politiskt inkorrekt som Sverigedemokraterna. Det flesta kommer  därför dragandes med den revolutionerande ursäkten att de helt enkelt inte har tid. De har trots allt jobb. Och barn. Och ansvar. Ingen vågar säga som det verkligen är: att transfett är enda vägen till lycka. Eftersom jag inte orkar höra fler klyshor tänkte jag hjälpa er på traven. Här är ursäkterna ni BORDE använda när någon frågar om du ska med och träna:

1. Eh..nej.
2. Jag har redan tränat. Jo, det är sant. Jag gick upp klockan fem i morse och powerwalkade runt Djurgården medan du låg och jäste i ditt eget fett. Sen cyklade jag fem kilometer på lunchen.
3. Eh..nej.
4. Det går tyvärr inte, idag är det kanelbullens dag och jag har viktigare -mer bullrelaterade- saker för mig.
5. HAHAHAHAHA!!!
6. Jag har skadat knät och min läkare vill att jag ska vara sängvilande i 4 veckor. Jag vet, det är hur långtråkigt som helst att bara ligga i soffan och kolla på film. Jag önskar verkligen att jag kunde följa med.
7. Nej tack, JAG gick inte upp i vikt under julen...
8. Det där låter inte som en träningsmetod som passar mig. Jag tror jag tar trapporna istället för hissen istället.
9. Åh, tack för omtanken, men jag föredrar att vara mjuk och oformlig.
10. Eh..nej.

Lycka till!