Cookies and Candy

Alltså, jo jag vet. Ni har redan fått läsa om det två gånger. Men jag gick dit igen. Jag hade fått syn på mina överarmar i spegeln och insett att de börjat ta formen av ett par lår, så jag tänkte att what the hell, jag ger det ett försök till. Så jag ignorerar det faktum att jag annars bara tar promenader och gymnastiserar på yogamattan, låtsas att jag är i superform och går på ett intensiv-intensiv-fys pass. Jag vill också flika in att jag inte äter någon frukost först.

Salen är full av tjejer som heter Britney och Candice och Brenda, om vi varit i USA vill säga, i kortkorta hotpants och axlar som roddare. En och annan muskelknutte. Inte en enda tjockis. Men till min lycka ser jag snart två tanter i värdig pensionsålder komma in, och jag rusar till deras sida för att säkra min plats i deras grupp (det har vid det här laget gått upp för mig att det här kommer bli någon form av cirkeltortyr i hinderbana). Att stå bredvid Agda och Berit är min enda chans att glänsa.

Sen kommer han. Mannen, myten, mysteriet. Hitler. Tränaren, alltså. Han är fyrkantig, som sig bör, och har en ring i örat som är ungefär lika stor som de man har på fingret. Snyggt. Han mosar en liten kattunge i handflatan och kastar några lystna blickar på flickrumporna, som sig bör. Sen inträffar något mycket obehagligt. Han öppnar munnen, och säger de mest fasansfulla ord jag någonsin har hört.
- Okej, nu faan ska vi träna inför VASALOPPET! Hur många ska åka!?
Halva salen räcker upp handen.
Uh-uh. This would be my cue to leave. Att diskret släta av väggen på väg mot utgången och run like the wind! Jag tar ett steg bakåt och sneglar mot dörren, men det är för sent. I'm in.

Att ställa sig bredvid Agda och Berit visar sig snart vara ett misstag av rang. Under silverpermanenten och de stålbågade glasögonen döljer sig nämligen muskler så som ni inte sett dem sedan Jean-Claude Van Damme - aka The Muscles from Brussels - spelade i Street Fighter 1994. Berit har rutor på magen. Det hela får mig att se mycket amatörplufsig ut.

I en övning, som skapats för att ta livet av de som inte kan försvara sig själva, kommer Hitler fram och börja skrika mig i örat som nån bajsnödig officer på steroider. Jag gör som jag brukar när jag behöver snärja en man; bländar honom med mitt avväpnande colgatesmile. Och så förklarar jag vänligt att jag inte har tränat sedan Dackefejden, och att det vore grymt att helt slita sönder min guppiga Marilyn Monroekropp. Officer Hitler tycker inte om backtalk, och replikerar istället att då borde jag ta i extra hårt. För att "stå och knyta skorna är ungefär som att en boxare tar ut tandskyddet". Jag förstår inte vad detta betyder, men han ser smått farlig ut så jag lyder snällt och kravlar vidare på golvet.

Efter ett halvt varv (av tre) kan jag inte längre resa mig, och Agda måste DRA upp mig från golvet.
- Det är snart över vännen, säger hon oroligt fast vi båda vet att det inte är sant och att vi är fast där för alltid. Jag vill inget hellre än att krypa upp i hennes mormorsfamn och äta hemmagjorda kakor med chokladspån i. Men istället är det dags för övningen där man slungar ryska blyklot (a' 16 kilo styck) med skinkorna.
- BÖRJAR NI ÅNGRA ATT NI KOM HIT IDAG!? Skriker Officer Hitler och hånler mellan tänderna.

Eftersom jag inte kan erkänna att jag inte kan allt (ja, allt) så tar jag i ungefär lika mycket som alla Vasaloppsaspiranter. Som ett direkt resultat av detta måste jag gå till en papperskorg och hulka när passet är slut. Eftersom jag inte ätit frukost blev det hela inte så allvarligt, men jag lider alla helvetes kval av illamående och yrsel i minst en timme efteråt. Jag kan knappt gå på benen hem. Jag håller jämna steg med farbrorn med rullator. KRYPER in i min dusch, fast jag inte ens kan lyfta armarna så högt som det krävs för att schamponera, ÅLAR ut och tar mig med näppe upp i sängen. Där blir jag liggande. Jag faller in och ut i febrig sömn och tror att liemannen är här för dödskyssen. Nu, 4 timmar senare, ligger jag i soffan i min rymdblöja (eftersom jag omöjligt kan resa mig och gå på toaletten) och ser benmusklerna skaka som av ett allvarligt epelepsianfall.
Och allt jag ville, var att se bra ut naken.

"People take different roads seeking fulfillment and happiness. Just because they're not on your road, doesn't mean they've gotten lost."
(Dalai Lama)

"Two roads diverged in a wood, and I - I took the one less traveled by. And that has made all the difference."
(Robert Frost)

"Not all those who wander, are lost."
(JRR Tolkien)

Vi kommer långt ifrån alltid överens. Alltså, han är inte politiskt korrekt. Alls. Han slickar inte medhårs. Han är provocerarande och uppkäftig. Och han är en av de mest fantastiska skribenter jag någonsin har läst. (Naturligtvis inte lika briljant som listfavoriten Dolly, men then again, who is?) Så till er som missat den manliga upplagan av Sex and the city: TA-DAA! 

Egentligen behöver jag inga fredagar den 13e för att förvänta mig olyckor. Det är redan en permanent del av min charm. Jag snubblar flera gånger om dagen, jag har sönder allt som inte är gjort av vädertitan och framförallt tappar jag bort allt som inte sitter fast. 4 mobiler har gått sönder på 2 månader (en av dem prickade jag ner i ett VATTENGLAS) och det var många år sedan någon av mina vänner lånade ut saker till mig. Och de som har gjort det har garanterat inte fått dem tillbaka.

Jag är vårdslös, har absolut noll respekt för materiella saker och tycks dessutom ha berikats med 6 armar och 3 ben vilket gör det svårt att vara smidig. Fredagen den 13 har därför alltid varit en trevlig dag för mig, eftersom det är den enda dagen på året när andra också råkar illa ut. Inte för att jag vill er illa men..jag vill er illa. However, detta innebär INTE att saker inte har hänt mig på olycksdagen. Nej nej. Bland annat har jag:

• Kommit 40 minuter för sent till en presskonferens.
• Svarat "Um..jag har inte duschat på två dar" när en skönhetsredaktör sa att jag luktade gott.
• Åkt hem till en kompis som, när jag väl var där, visade sig vara i Göteborg.
• Spillt bearnaisesås på nytvättade jeans
• Ramlat i trapphuset. Inte i trappan. På det plana golvet.
• Frågat en liten tjej som precis berättat att hon går i nian vilket gymnasieprogram hon läser.
• Börjat sjunga my milkshake brings all the boys to the yard på 2ans buss eftersom jag glömmer att inte alla kan höra musiken i min ipod.
• Haft ner en stapel tvålar från hyllan på Lagerhaus
• Börjat blöda från ett oidentifierat sår på handen
• Varit uppe på Stockholms Filmfestivals redaktion och av misstag hamnat på ett möte för värdinnor istället för skribenter, och sedan stannat kvar EFTER att jag insett mitt misstag.
• Gått vilse på Birger Jarlsgatan (ja, det är sant)

Oh, how you wish you were me...

.... Metros succébloggare Dolly.

Är du trött på att vara ENSAM? står det så fort jag loggar in på Hotmail. Ensam, med feta versaler. Alltid samma annons, prydd med en David Beckham look-a-like i stickad tröja som skrattar sådär lite coca cola-aktigt. Han är inte ensam, nej nej, där finns också docksöta flickor och större delen av Dressmans välkammade modeller med pastellfärgad tröja över axlarna. Det är ju ändå Sveriges STÖRSTA dejtingsajt, inlindad i ost och sockervadd. Några kyssande par som vandrar på stranden, that kind of thing. Och den är inte blyg, så fort jag får ett nytt mail skriker den uppmaningar i Barbierosa: Bli medlem! Bli förälskad! Hitta kärleken! Jag förstår inte de här annonserna, det är som Reklamen Gud glömde. Kan NÅGON identifiera sig med denna glass?

Så Skottland var kul. Soligt (jo det är sant), vackert (såklart), whiskeydoftande (eeeeverywhere whiskey), lyckliga säckpipemusikanter (låter mest som en torterad katt) och alldeles, alldeles underbart... Det gick som beräknat inte att förstå mycket, jag använde mig en hel del av uttryck som "huh?" och "sorry?" och " sorry, could you say that again?" och "I'm REALLY sorry, I STILL don't understand" och "PLEASE speak english!!!!". De kontrade med att svära lite över amerikanarna, eftersom jag oftast passerar som sådan med min tunga Clevelanddialekt. (Innan jag bodde i USA hade jag en utsökt brittisk dialekt, jag hade tom läst engelska i självaste Oxford för att förfina konsten. Men det hjälptes inte när jag väl tog steget över Atlanten - mina brittiska vänner är fortfarande förfärade och påstår att jänkarna har slaktat mitt språk. Så när jag nyligen bodde i Australien hoppades vi alla att lite av deras gulliga dialekt skulle smitta av sig, men icke. Cleveland-mål it is).

I Edinburgh, som ser ut som en sagostad full av slott från Riddartiden, säljer man mycket kiltar. Det mesta är såklart en turistfälla, men då och då vandrar de själva nedför kullerstenarna i rutig kjol och knästrumpor, som små flickor på internatskola. En del har även rutiga små baskrar, inga konstigheter. Jag blev naturligtvis mycket lycklig över att se levande stereotyper mitt på ljusa dagen, och sprang efter dem på gatan med en kamera som en jubelidiot, vände och vred på huvudet för att se vad - om något - som fanns under kilten. Jag såg inget. Jag tänker dock dra slutsatsen att de har något där under, eftersom det är så kallt att det gör ont att andas. Och tänk då på den stackars snoppen så liten och rädd den måste vara!

Det roligaste med kiltmodet är att titta i skyltfönster. Där fins kilt-balklänningar, kilt-sexiga underkläder, kiltuniformer, kilt-high fashion... Kiltar till barnen, kiltar till hunden... Efter ett par dagar börjar man känna ett obeskrivligt sug efter att svepa in sig i rutigt tyg. Jag som aldrig vetat om att jag behövde en kilt så förtvivlat! Nu vill jag bara ha kiltiga strumpbyxor och en karl i kort-kort. Undrar om det finns sådana i Stockholm?

Jag vet att Bananhammocken och Gudinnan redan har retats med utlandsvistelser och spahelger. Och jag tänker inte vara sämre. Idag tar jag min väska och far till storrutiga manskjolar, vackra headlands och stoltbryggd öl. Det blir min första visit i Skottland och eftersom jag är kung på engelska räknar jag med att förstå ingenting.
Som en god student har jag dock gjort min läxa och lärt mig följande i Scottish Vernacular Dictionary:

A dinnieken - I don't know 
Caramel - Toilet 
Eat the breed - Idiot
Eh - Yes
Keeker - Black eye
Madbit - Female who regularly indulges in acts of infidelity without inhibitions.
Oobit - A dirty,dishevelled child ....in fact so dirty and dishevelled as to be beyond words.
Ring - The anus. As in, "ah ett three kebabs last night na noo mah ring's pure loupin'.
Sassenach - An English person
Screwtap - A bottle of beer
Tadger - Penis
Wabbit - Tired
Ya bam pot yae - Silly

...den här bilden (uppföljaren till omtalade bilden på Lizzie Miller). Tycker den är så fantastiskt vacker och sensuell. Mer!

Jag är inte ensam hos doktorn. Det ser ut som IKEA en lördag. På vårdcentralen har man nämnligen fått in den första leveransen av vaccin till Svininfluensan. 1000 doser. Klockan är 10.00 och de är slut. Folk löper amok i korridorerna, lika skärrade över denna influensa som om det vore ett köttätande virus. Men så har dagens löpsedlar också texten "Han hostade på jobbet, och fyra dagar senare är han död i influensan".

Själv är jag inte rädd för baconsjukan. Men jag är rädd för det mesta annat. Att inte vara omtyckt, att dö, att någon jag känner ska dö, att flyga, att bli ensam, att tappa synen, att halka i dushen.. u name it. Men inte influensa. Just nu är jag mest rädd för den skärande smärtan i bröstkorgen. Därför har inte mindre än tre personer tagit mig på brösten idag. Och i inget av fallen var det särskilt trevligt. Ja, för mig alltså, för dem var det naturligtvis som att komma till stora mjuka bull-himlen.

En av de många, många prover jag utsattes för idag var EKG. Jag protesterade artigt, eftersom jag inte alls har ont i hjärtat och dessutom är på tok för ung. Men eftersom lung- och halsproven fått ett felfritt MVG sträcker sig farbror doktorn efter halmstrån och insisterar. Så jag får klä av mig tröjan igen och ligga med 10 elektroder runt min vänstra tutte som guppar förtjust av allt fumlande. Maskinen är trasig och jag får ligga där i 40 minuter innan vi är igång. Sköterskan tittar på mina bröstvårtor efter ett tag och undrar om det är för kallt i rummet. Nej, ljuger jag surt. 

Naturligtvis hittar de inte felet. De gör de aldrig med mig. De tror att det är stressrelaterade smärtor. Jag protesterar igen och berättar att jag svimmade av smärtan häromdagen, och han menar att jo, det kan man göra av psykosomatisk smärta. Jaha, säger jag. Vad ska jag göra då? Inte stressa, svarar han och vill sedan känna på brösten igen. Just in case.

Så.. jag är alltså frisk. Fast jag kan inte äta och det är plågsamt smärtsamt att andas. Han skickar hem mig med rådet att "äta ändå" och att åka till akuten om jag svimmar igen.
Jag älskar västerländsk medicin.

Vet ni när jag åt senast? I lördags. Idag är det TISDAG. Vet ni hur helvetes jävla hungrig jag är?? Jag är en sån som behöver en liten sockerkick varannan timme för att hålla blodsockret på en nivå som gör det möjligt att umgås med mig. Och nu har det gått snart fyra dagar. Jag ligger här och undrar hur lång tid det komer ta innan jag svälter ihjäl, men tydligen överlever man alldeles för länge utan föda.

Och bara för att förtydliga, det här är inte Atkinsdietens mer framgångsrika syster fröken Självsvält. Nej nej. Tro mig, det finns inget jag vill mer än att trycka ner 4 big mac och en party size cola just nu. Ni gissar då att jag är sjuk. Att jag lider av halsfluss. Men nej, inte det heller. Ingen snuva, ingen feber, inga svullna sockermandlar. Nada. But there is pain. Oh brother, there is pain.

Min strupe är trasig. Bröstkorgen är trasig. Allting är trasigt. Varje gång jag tar ett andetag känns det som att någon drar en morakniv längst med halsen. Varje gång jag är dum nog att försöka svälja något är det någon som sparkar mig mellan brösten så jag tappar luften och sen slänger på morakniven igen.
Ni vet känslan att svälja ett riktigt tjockt, vasst tortillachips, och känna det skära hela vägen ner i magsäcken? Ta den känslan, gångra dem med hundra och lägg sedan till att den ALDRIG försvinner. Istället börjar den sprida sig ut över lungorna och tar över hela bröstkorgen som en amöba. VAD är detta????

VARFÖR det händer vet jag redan. Det är för att jag åker utomlands i övermorgon och Murphy hatar mig med en passion så stark att han gjorde en lag. Men VAD är det? Efter att ha rådfrågat inte en, inte två, men TRE sjuksköterskor (som alla var rörande överens om att detta bara låter underligt) började jag bli smått orolig. Jag har gjort tappra försök att självdiagnostisera mig på nätet utan större framgång - med reservation för att min hjärna fungerar sådääär efter denna eminenta fasta. Nu viskas det om en inflammation i struphuvudet, men inte ens på den dunderdiagnosen stämmer alla symptom.

I morgon ska jag således krypa till farbror doktorn och blotta brösten. Jag förväntar mig att en ailienbebis kommer sticka ut sitt grönslemmiga ansikte genom revbenen och sedan bryta sig ut, lämna mig att dö och sen ta över världen. Nåt sånt. Jag lägger mitt sista hopp till han i vit rock, för jag vill ju inget hellre än att få tillbaka de små sakerna i livet. Som att kunna äta. Och andas.

I helgen stod jag värd för en eminent tillställning. Ja, ni minns säkert alla min fascination med Halloween.. Jag dekorerade lägenheten intill besatthet och tog emot 30 välklädda, noga infekterade, offer. Tillsammans drack vi giftbål med flytande ögon, rasslade kedjor och smidde ondeskefulla planer. Eat your hearts out.

My make up skills                 Cookie is Hollywood glam-gone-bad, och Nurse Goth...

Mitt horhus växer. Jag är snart en madame av rang, med stora plymfjädrar i håret och en hyllbyst över hårt snörd korsett. Jag ser korn av potential där ute på gatorna och tar dem under mina vingar. Små ensamma bloggar i industrigrått och spyorange, som tappat hoppet om livet, kanske vänt sig till droger, och jag klär på dem ett strumpeband och lockar deras hår. Hjälper dem med självförtroendet.

Förutom den vackraste bloggen av alla (min) har jag nu tre till i mitt stall, pimpade intill perfektion. Skräddarsydda för att passa ägaren, och trevliga att gränsla.
Att göra blogg-overs visade sig vara ofattbart skojigt för Candy. Och cousin, business is a-booming! Ligger för tillfället i förhandlingar om att göra Banankvinnan till ett ohederligt fruntimmer, men hon stretar emot lite.. Stay tuned.

Stallet: Hingsten  Magnum  KurvigaKullan

Okej, jag kanske inte har haft tillräckligt med sex, eller så har jag missat hur man gör. Men det här med kullerstenskondomer och krulliga leksaker gör mig mycket konfunderad. Ni vet, saker som ser ut att vara täckta i långt gången vårtväxt. Så som jag inbillar mig att kondylom ser ut. Vi kan ju börja med att utesluta att de små knopparna sitter där för syns skull, 'cause cousin that aint pretty. Alltså måste det vara skönt, och jag kan för mitt liv inte begripa hur. Tycker det ser obekvämt, på gränsen till smärtsamt, ut.  Är det verkligen ribbed for HER pleasure?

PS. I ovan nämnda text använder jag ordet Kondylom. Eftersom jag inte visste hur det stavas googlade jag det och kom olyckligt ovetandes in på google images. Jag kommer aldrig att ha sex igen.

Ända sedan jag gick med i Olof Mellberg Beard Appreciation Society på Facebook för två år sedan har jag fått ståtrosa av orakade kinder. Hårigt ansikte. Det spelar inte längre någon roll hur mannen i fråga ser ut, för allt jag ser är stråna som på ett ovårdat-jag-bryr-mig-inte-om-hur-jag-ser-ut-sätt tränger sig fram över nyllet som ogräs i trädgården. Men när jag får välja, vilket jag oftast får, har jag en förkärlek för skägg på just skogshuggarmän med neandertalarmuskler, grova käkar och underbett. Och en yxa.

För några år sedan hade jag nöjet att dejta Olof Mellbrgs dubbelgångare. Och det menar jag bokstavligt. Jag minns när jag först ser honom, det är bara i perferin när jag går förbi honom och hans vänner på en bar. Går förbi, tvärstannar och går tillbaka. And there it is. Det vackraste skägg jag någonsin sett, på världens vackraste man. Jag överväger ett tag om det faktiskt är Mellberg himself, men skiter i vilket. Jag gapar och glor några sekunder, eyes on the price, och marscherar sedan resolut fram, överräcker mig själv och deklararar att grattis, it's your lucky day. Och han köper det.

Nu ska vi bortse från att han hade muskelbilder av sig själv på kylskåpet och elva dunkar proteinpulver i skafferiet. Ja, det är faktiskt rätt mycket vi måste bortse från om den här historien ska göra rättvisa för vårt dejtande, hans skäggiga haka och mitt konstanta kåtslag. Poängen är att han var hyptnotiskt sexig. Folk på gatan kom fram för att be om autografer (hallå vem älskar inte Olof?) och jag mös girigt av att stå där brevid och slicka honom på kinden (det är där skägget är som godast). Det var en ljuv tid utan rakhyvlar och full med skogshuggarreferenser. Till och med nu, åratal efter att vi brytit upp, blir jag förlamad när vi råkar på varandra. Jag stirrar lika hyptnotiskt som alltid och kväver impulsen att sträcka ut en hand och smeka hans stickiga kind. Jag glömmer nästan bort kylskåpsbilderna (ja, och otroheten såklart). För skägget, åh skägget, det är värt varje sekund av lidande.

Detta har med åren kommit att bli ett problem. Inte endast för att jag stönar varje gång en fotbollskamera zoomar in på Mellbergs stolta varelse, utan också för att min skäggobsession har gjort mig blind på ögon jag förut kunde se med. I ärlighetens namn finns det nog inte någon - oavsett grad av idioti - som jag inte skulle kurra för bara han odlade hår där Gud menade det. Och jag menar, det kan ju aldrig vara nyttigt. Tänk om jag plötsligt börjar glida över till pipskägg och vikingabarr, ni vet, lite som man glider över från hasch till kokain. Det börjar litet. Men snart är det jul och jag är rädd att jag blir het på tomten.

Kissing a man with a beard is a lot like going to a picnic. You don't mind going through a little bush to get there... (Minnie Pearl)

Nu har jag skitit på mig i ett dygn, och det börjar bli kletigt. Anledningen till avföringsproblematiken är en liten rulle jag kom över igår. Ingen toarulle, en filmrulle. Paranormal Activity. Det är i särklass det obehagligaste jag någonsin har sett, jag satt bokstavligen och skrek i hörnet på soffan i över en timme. När filmen var slut kände jag mig smutsig. Och inte endast på grund av bajset, utan för att någon vanhelgat min själ.
Jag sov ingenting i natt. Och jag kan alltid sova. Jag sov som en baby efter Seven och Saw och Blair Witch. Men efter detta kommer mina nätter aldrig bli rosenröda igen. Blodröda, perhaps.

Jag bunkrade upp med en mur av kuddar på varsin sida om min skakande kropp i sängen, och la massa filtar i fotänden som skydd. En pansarmur av tyg. Jag stängde alla garderober och kollade under sängen. Sen gjorde jag det fatala misstaget att släcka lampan och vågade aldrig kliva upp för att sätta på den igen. Så där låg jag i bäckmörkret och lyssnade till ljud och viskningar, lätta steg över parketten. Och låt oss inte glömma hjärtklappningen från helvetet. Det är svårt - inte omöjligt men svårt - att sova med direkt panikångest. Vid tretiden slumrar jag till, bara för att vakna kallsvettig några minuter senare. Och så fortsatte natten. Jag skakade som ett asplöv när jag klev upp klockan åtta på morgonen, fast det var ljust ute.

Låter detta som något för dig? (Ja åtminstone Persefones som gillar bajs) Get mooving. Alla sätt är bra utom de lagliga, får då får ni vänta ett tag. Rullade precis upp på bioTOPPEN i usa.

TRAILER

Sara var en av de få vänner som Elvira orkade med, för hon ställde inga krav. Hon lyssnade till hennes gråt utan att själv sköljas bort, kom springandes när hon ropade och lyssnade när hon orkade tala. Sara försökte aldrig få henne att göra något hon inte orkade och hon ifrågasatte aldrig hennes teorier om demoner, inte ens när Elvira påstod att de åt upp henne inifrån. Hon ställde inga dumma frågor alls, och kom aldrig med glada tillrop som ”hoppa in i duschen så känns det bättre” eller ”kom nu så går vi ut och roar oss”. Så som andra sa.
För Sara var inte som andra. Hon bara fanns där, höll henne orubbligt i handen utan att själv dras ned i avgrunden - det vilda eldröda håret en skarp kontrast till hennes orubbliga lugn. Och det var Elviras fristad. Hennes sätt att orka stå kvar när hon vinglade. Hennes sätt att fortfarande vilja bli fångad när hon föll. 

================================================================

Han hade legat med Sara i ett år, för hon var allt som Elvira inte var. Världarna han flyttades mellan var så olika att det inte ens var otrohet. Bara olika världar. Liv så skilda att de aldrig kunde höra samman. Med Sara var ingenting komplicerat. Hon krävde inget av honom, och hon behövde honom inte. Hon stod betongstadigt på benen. Stark, självständig och kvinnlig. Och ingenstans i deras relation behövde han känna den vanmakt han kände framför Elvira. Den förlamande hjälplösheten och misslyckandet att skydda henne. För han hade försökt länge nu, men kunde inte rädda henne. Och oftare än någonsin undrade han om hon alls ville bli räddad. Han var ständigt vilse i hennes mörka tankar om livet och hennes ljusa tankar om döden.
Men med Sara förstod han allt. För när hon log var hon glad och när hon grät var hon ledsen. När hon smällde i dörren var hon arg. Han visste när hon var hungrig och förstod när hon ville ha sex, vilket var ofta (betydligt oftare än någon som är upptagen med att slåss mot demoner som inte finns). För i Saras lägenhet var väggarna rosa som solmogna persikor, och det fanns inga onda andar. Bara torkade rosor och kuddar i siden. Allt var som det såg ut att vara. Och det var hans fristad. Hans sätt att orka stå kvar vid Elviras sida när hon vinglade. Hans sätt att fortfarande vilja fånga henne när hon föll. 

En löningslördag på Drottninggatan är ungefär som att vara instängd på en Britney Spears-konsert, fast med högre volym och större publik. Det är outhärdligt. Alla Stockholmare med någon självrespekt håller sig borta - skyr hela Norrmaln som böldpesten. Den stadsdelen hör enkom till turisterna och förortskidsen, och till dem som ännu inte utvecklar direkt panikångest av att tryckas ihop som stympad boskap.

Idag är jag tvungen att gå dit. Jag är tvungen att gå till en affär som bara finns där, och sen lurar mitt sällskap illvilligt in mig i diverse andra butiker längst dödens gata. Och mitt i misären -medan jag krampaktigt kramar min handväska som en tant på villovägar och någon kliver på min fot - händer något fantastiskt. Jag hittar en jacka i äkta Muppet skin!!!! En sån som man betalar 999 kronor för och sedan kommer ett litet steg närmare sina 15 minutes of Natacha Peyre. Rosa dreadlocks när de är som bäst!

Önskar mig i julklapp: silikonrattar och liten hund som ser ut som råtta att bära i handväskan.

Jag har en dålig dag. Och det bästa av allt är att den har hållt i sig i tre dagar. Jag har spridit ut random matkartonger och strumpor över hela lägenheten för att verkligen fånga känslan av olycklig, lidande eremit. Jag har liggsår från ett imponerande stort antal timmar i fosterställning (medan Candy sjunger andra versen på aaaaall by yourseeeeeeeelf), jag svarar inte när telefonen ringer och jag är rätt säker på att jag inte har borstat tänderna idag.
Varför (om vi bortser från lukten) är det ingen som kramar mig?

Någonting har hänt med Dramaten. Ikväll var jag där för att förkovra mig i Shakespeare. Det har gått ett tag och Candy började bli kinkig (trots att jag tog med henne på Moderna nyligen, man she's hard to please). Redan i den gyllene foajen upptäckte jag att något inte stod rätt till. Klientelet har förändrats. Först var jag förvirrad över allt fotfolk och misstänkte någon form av klassresa. Det var i själva verket endast en mycket förtryckt minoritet Östermalmstanter med pärlörhängen och rullade lockar som trippade in. Istället hade jag och Candy sällskap av dreadlocks, platåskor, tonårsacne och svart kajal.

Jag är benägen att säga att det har med Marie-Louise att göra, för när hon blev chef började hon prata om att folkifiera stället och göra teater till en vardagsföreteelse för massorna, ett nöje lika vanligt som biografbesök. Direkt slängde man upp Killinggänget och saken var i rullning. Och nu är det gjort. Nu sitter kidsen i finsalongerna i sina fula kläder och lägger fickpengarna på en brittisk dramatiker från 1600-talet.
Helt fantastiskt.

De muntra fruarna i Windsor av William Shakespeare