Ståtrosa, skoggshuggare och massor av skägg

Ända sedan jag gick med i Olof Mellberg Beard Appreciation Society på Facebook för två år sedan har jag fått ståtrosa av orakade kinder. Hårigt ansikte. Det spelar inte längre någon roll hur mannen i fråga ser ut, för allt jag ser är stråna som på ett ovårdat-jag-bryr-mig-inte-om-hur-jag-ser-ut-sätt tränger sig fram över nyllet som ogräs i trädgården. Men när jag får välja, vilket jag oftast får, har jag en förkärlek för skägg på just skogshuggarmän med neandertalarmuskler, grova käkar och underbett. Och en yxa.

För några år sedan hade jag nöjet att dejta Olof Mellbrgs dubbelgångare. Och det menar jag bokstavligt. Jag minns när jag först ser honom, det är bara i perferin när jag går förbi honom och hans vänner på en bar. Går förbi, tvärstannar och går tillbaka. And there it is. Det vackraste skägg jag någonsin sett, på världens vackraste man. Jag överväger ett tag om det faktiskt är Mellberg himself, men skiter i vilket. Jag gapar och glor några sekunder, eyes on the price, och marscherar sedan resolut fram, överräcker mig själv och deklararar att grattis, it's your lucky day. Och han köper det.

Nu ska vi bortse från att han hade muskelbilder av sig själv på kylskåpet och elva dunkar proteinpulver i skafferiet. Ja, det är faktiskt rätt mycket vi måste bortse från om den här historien ska göra rättvisa för vårt dejtande, hans skäggiga haka och mitt konstanta kåtslag. Poängen är att han var hyptnotiskt sexig. Folk på gatan kom fram för att be om autografer (hallå vem älskar inte Olof?) och jag mös girigt av att stå där brevid och slicka honom på kinden (det är där skägget är som godast). Det var en ljuv tid utan rakhyvlar och full med skogshuggarreferenser. Till och med nu, åratal efter att vi brytit upp, blir jag förlamad när vi råkar på varandra. Jag stirrar lika hyptnotiskt som alltid och kväver impulsen att sträcka ut en hand och smeka hans stickiga kind. Jag glömmer nästan bort kylskåpsbilderna (ja, och otroheten såklart). För skägget, åh skägget, det är värt varje sekund av lidande.

Detta har med åren kommit att bli ett problem. Inte endast för att jag stönar varje gång en fotbollskamera zoomar in på Mellbergs stolta varelse, utan också för att min skäggobsession har gjort mig blind på ögon jag förut kunde se med. I ärlighetens namn finns det nog inte någon - oavsett grad av idioti - som jag inte skulle kurra för bara han odlade hår där Gud menade det. Och jag menar, det kan ju aldrig vara nyttigt. Tänk om jag plötsligt börjar glida över till pipskägg och vikingabarr, ni vet, lite som man glider över från hasch till kokain. Det börjar litet. Men snart är det jul och jag är rädd att jag blir het på tomten.

Kissing a man with a beard is a lot like going to a picnic. You don't mind going through a little bush to get there... (Minnie Pearl)