Betraktelser från gymmet, del III

Alltså, jo jag vet. Ni har redan fått läsa om det två gånger. Men jag gick dit igen. Jag hade fått syn på mina överarmar i spegeln och insett att de börjat ta formen av ett par lår, så jag tänkte att what the hell, jag ger det ett försök till. Så jag ignorerar det faktum att jag annars bara gymnastiserar på yogamattan, låtsas att jag är i superform och går på ett intensiv-intensiv-fys pass. Jag vill också flika in att jag inte äter någon frukost först.

Salen är full av tjejer som heter Britney och Candice och Brenda, i kortkorta hotpants och axlar som roddare. En och annan muskelknutte. Inte en enda tjockis. Men till min lycka ser jag snart två tanter i värdig pensionsålder komma in, och jag rusar till deras sida för att säkra min plats i deras grupp (det har vid det här laget gått upp för mig att det här kommer bli någon form av cirkeltortyr i hinderbana). Att stå bredvid Agda och Berit är min enda chans att glänsa.

Sen kommer han. Mannen, myten, mysteriet. Hitler. Tränaren, alltså. Han är fyrkantig, som sig bör, och har en ring i örat som är ungefär lika stor som de man har på fingret. Snyggt. Han mosar en liten kattunge i handflatan och kastar några lystna blickar på flickrumporna, som sig bör. Sen inträffar något mycket obehagligt. Han öppnar munnen, och säger de mest fasansfulla ord jag någonsin har hört.
- Okej, nu faan ska vi träna inför VASALOPPET! Hur många ska åka!?
Halva salen räcker upp handen.
Uh-uh. This would be my cue to leave. Att diskret släta av väggen på väg mot utgången och run like the wind! Jag tar ett steg bakåt och sneglar mot dörren, men det är för sent. I'm in.

Att ställa sig bredvid Agda och Berit visar sig snart vara ett misstag av rang. Under silverpermanenten och de stålbågade glasögonen döljer sig nämligen muskler så som ni inte sett dem sedan Jean-Claude Van Damme - aka The Muscles from Brussels - spelade i Street Fighter 1994. Berit har rutor på magen. Det hela får mig att se mycket amatörplufsig ut.

I en övning, som skapats för att ta livet av de som inte kan försvara sig själva, kommer Hitler fram och börja skrika mig i örat som nån bajsnödig officer på steroider. Jag gör som jag brukar när jag behöver snärja en man; bländar honom med mitt avväpnande colgatesmile. Och så förklarar jag vänligt att jag inte har tränat sedan Dackefejden, och att det vore grymt att helt slita sönder min guppiga Marilyn Monroekropp. Officer Hitler tycker inte om backtalk, och replikerar istället att då borde jag ta i extra hårt. För att "stå och knyta skorna är ungefär som att en boxare tar ut tandskyddet". Jag förstår inte vad detta betyder, men han ser smått farlig ut så jag lyder snällt och kravlar vidare på golvet.

Efter ett halvt varv (av tre) kan jag inte längre resa mig, och Agda måste DRA upp mig från golvet.
- Det är snart över vännen, säger hon oroligt fast vi båda vet att det inte är sant och att vi är fast där för alltid. Jag vill inget hellre än att krypa upp i hennes mormorsfamn och äta hemmagjorda kakor med chokladspån i. Men istället är det dags för övningen där man slungar ryska blyklot (a' 16 kilo styck) med skinkorna.
- BÖRJAR NI ÅNGRA ATT NI KOM HIT IDAG!? Skriker Officer Hitler och hånler mellan tänderna.

Eftersom jag inte kan erkänna att jag inte kan allt (ja, allt) så tar jag i ungefär lika mycket som alla Vasaloppsaspiranter. Som ett direkt resultat av detta måste jag gå till en papperskorg och hulka när passet är slut. Eftersom jag inte ätit frukost blev det hela inte så allvarligt, men jag lider alla helvetes kval av illamående och yrsel i minst en timme efteråt. Jag kan knappt gå på benen hem. Jag håller jämna steg med farbrorn med rullator. KRYPER in i min dusch, fast jag inte ens kan lyfta armarna så högt som det krävs för att schamponera, ÅLAR ut och tar mig med näppe upp i sängen. Där blir jag liggande. Jag faller in och ut i febrig sömn och tror att liemannen är här för dödskyssen. Nu, 4 timmar senare, ligger jag i soffan i min rymdblöja (eftersom jag omöjligt kan resa mig och gå på toaletten) och ser benmusklerna skaka som av ett allvarligt epelepsianfall.
Och allt jag ville, var att se bra ut naken.