Cookie är trött på sig själv och vill byta liv med någon. Helst Banankvinnan.

Det är för jävligt att två så starka, smarta tjejer som du och jag kan hamna i sånt skit, säger Persefone till mig. Hon syftar på män. Jag funderar en stund och inser att jo, det är sant. Och det är konstigt. Och jag vet bättre. Mycket bättre. Men trots all min fantastiskhet (som är vida känd) upphör jag aldrig att dra mig till de som inte ser.

Jag attraheras i själva verket uteslutande av exakt samma kille - han finns bara i väldigt många upplagor. Men han är alltid någon som inte förstår mig, det är jag noga med. Jag har övat, förstår ni, och kan nu smidigt manövrera mig förbi alla de som säger att jag är fantastisk, och hitta den man som inte tycker det. (Har denne man dessutom problem med att binda sig, är rätt bizzy på jobbet och har svårt för närhet - då är min dag gjord. Det var ju trots allt PRECIS vad jag letade efter..)

Och när mina vänner frustar och pustar och stönar och himlar med ögonen och försöker förstå, når de inte lägre in än till mitt äppelkindade nylle. "Han är inte värd dig, du kommer bara må dåligt av det här" ljuger de och påstår att jag förminskar mig. Men mig lurar man inte. För framför mig står med största sannolikhet en man som jag måste bevisa mig för. Som jag måste förtjäna. Som inte tycker att jag duger riktigt som jag är. Och jag tänker att det verkar ju rimligt. Här är en kille som ser saker my way. Han går inte runt och fluffar och inbillar sig att jag är fantastisk. This I can work with. Och sen börjar en upplyftande rad av självkompromiss.

Byta liv?