Att stympa sin hårige vän

Ni vet att jag älskar skägg. Och Olof Mellberg. Men mest skägg. Skägg kan få nästan vilken pojke som helst att se ut som en man (ett får i ulvakläder, if you will). Jag har skrivit om det förut och ska inte tråka ut er med detaljerna igen. Men just nu är det lätt att vara jag. Senaste året har det blivit helt inne att ha skägg, åtminstone om du bor på söder och/eller jobbar med media. Och de gör väl de flesta. Det innebär att hela Stockholm är fullt av ögongodis. Stickiga kinder och vackert svepande talibanskägg. Det är i själva verket så inne att det finns en renodlad Skäggblogg för alla som tycker att ansiktshår är disko. Och vilken annan kvällslektyr kan en flicka behöva?

Så idag när jag satt och pillade mig i armvecket började jag fundera på om det alls finns en baksida med skägg. (Förutom att det brukar skapa fula skavsår på hakan om man får hångla med ett.) Mig gör det inget om håret är glest och fjunigt, så länge det är där. Däremot har jag lite svårt att svälja alldeles för välpolerade skägg. Sådär med spikraka kanter, nertrimmat intill besatthet. Är det verkligen för mycket begärt att få en man som ser ut som en slusk? Rough, liksom.

Men sen kom jag på det. Det finns en baksida till hårväxt, och den är stympad. För att förtydliga, iämnat till sitt öde sköter sig ett skägg själv utan problem. Det är självgående, växer och har sig. Sprider sig som en löpeld över halsen. Men när det inte lämnas orört ligger ett ofta stort ansvar på bäraren - och i fel händer kan det vara  direkt förödande. Så, till saken. INTE okej: skägg som saknar delar.

Skägg utan mustasch                 Skägg utan haka                                       Skägg utan kinder

Frågor på det?