♥ Man ska lita på sina onda föraningar ♥

På tisdag kväll,dagen innan vår lilla resa,som vi hade gjort allt för att hålla oss friska inför,var det innebandydags igen.

Jag var i valet och kvalet om jag skulle bege mig dit.Klockan skulle vara strax före 23.00 innan jag skulle vara hemma igen.

Risken är även stor att man gör sig illa.Visst,det går att ta det lugnt,men jag har svårt att göra det när jag är på planen.Allt eller inget ska det vara.

Det regnade som fasen hela dagen och det var skönt att komma in och torka efter jobbet.Regnet fortsätte även på kvällen.Det tog emot,men bandyzombien i mig vann och jag begav mig till bandyn.

Vi var 7st denna gång.Jag och en annan tjej var de enda som skulle åka på resan och båda 2 kände oss trots allt lite mindre benägna att våga offra våra lemmar denna gång.

Jag hade haft en känsla hela dagen av att det skulle hända något.

Rätt som det var så smackade min klubba i golvet.En kille trampade på den och han var säker på att den gått av,men icke.Den var fortfarande hel och fin.

Jag pustade ut.Klubban egentligen inte är min ännu.Jag fick den i födelsedagspresent i förskott av mor & far och är rädd för att paja den innan den är min på riktigt.Jag tänkte att det var nog det jag hade känt på mig tidigare och slappnade av en aning.

Det skulle jag inte ha gjort.I sista omgången rusade jag efter en boll.PANG,sade det.Jag kutade rakt in i en ribbstol med full kraft.

På något underligt sätt hann jag byta klubbhand och få upp armen som skydd för huvudet.Smalarmen,eller vad den kallas tog den första smällen och sedan kom överarmen som fick resten av kroppens tyngd på sig mot ribbstolen.

Ok,tänkte jag.Där hade jag en sabla tur.Armen hade kunnat knäckts hur enkelt som helst.

Vi spelade på och allt eftersom kände jag att jag inte hade samma styrka kvar i armen.Svettbandet jag hade runt den "smalarmen" började att strama och jag såg att jag hade fått ett sår plus att den började svälla upp en aning.

På överarmen var jag röd och hade fått något som liknade rivsår.

Vi spelade klart (förlorade) och sedan begav vi oss hemåt.

Det var en liten utmaning att cykla hem och hålla i klubban med bara en fullt pålitbar arm.Men,det gick bra.Till slut var jag hemma.Dyblöt.

Duschen blev en liten pina.Är man högerhänt och skadar den armen,då blir man handikappad av rätt lite.

Jag blängde på resväskan som fortfarande inte var färdigpackad.Funderade på om jag hade något kallt hemma,som kunde kyla armen.Jag slet fram en påse potatisbullar ur frysen och lade mig på soffan med dem en stund och förbannade mig själv för hur klantig jag var.

När det blev sovdags bad jag en stilla bön för att jag skulle vara fit for resa nästa dag.Det värkte mer och mer i armen.Det övre partiet fick bli som det ville.Jag trodde nästan att jag fått en spricka i "smalarmen".Det är iofs inget att göra åt utan bara att vänta tills det läker,men jag föreställde mig hur det skulle kännas att resa hundratals mil med buss och att försöka att ha skoj ombord med en ond arm.

Väckaren ringde,jag vaknade och log för mig själv.Jag hade lyckats sova några timmar utan att vakna av någon värk.Jag bedömde mig själv som spricklös.Det gjorde bara ont när jag vred armen och när jag kom åt den.Yippie!

Jag lindade om smalarmen,för att den skulle hålla att bära den inte allt för lätta resväskan och iväg det bar.

Armen är inte vacker idag heller.Men,den sitter fortfarande kvar.