♥ Påstigning ♥

Är visst ett aningen penibelt ord,eftersom vår "bussvärd" stelnade till en aning varje gång han uttalade det ordet.

Vi fick skjuts av våra nära och kära till ett vackert beläget hotell några mil härifrån.Där skulle bussen från våra anlitade researrangörer plocka upp oss.

Jag kände mig lite skeptisk,att det skulle bli någon resa alls,eftersom denna beställning hattat hit och dit på grund av vad de sade,bristande bokningsintresse.

Till slut fixade det sig iaf.Ett stort gäng ifrån ett företag anslöt sig och nu skulle det bära iväg.

En helvit,blänkande och alldeles ny buss gled in på området och en man kom emot oss och handhälsade på var och en av oss.Vi packade in våra väskor och satte oss på våra platser.Vi hade bokat den bakre delen av bussen,så att vi skulle få sitta tillsammans och där bak kan man leva om sig lite mer.

-"Nu ska ni få åka en lång första sträcka",sade chauffören i mikrofonen."Vi ska åka runt hörnet här och fika".

De hade startat resan med de första passagerarna ca 20 mil norrut,så nu var det dags för deras första stopp.Det passade även oss fint med kaffe och macka.

Där och då förstod vi vilka kanonarrangörer vi hade anlitat.Vi blev behandlade som presidenter hela högen.

Själv kände jag mig som en hjärntvättad president efter de ca hundra milen vi färdades i bussen.För varje ny påstigande(!)passagerare så spelades denna melodi.

Det var hysteriskt roligt de första 35 gångerna den spelades.Sedan blev det mer att man befann sig i ett "stirra-rakt-fram-och-låtsas-att-du-befinner-dig-långt-härifrån-koma".

Nåja,jag hade självklart min Mp3-spelare med,så mig gick det ingen nöd på.

Bussvärden var en riktig underhållare.Han berättade historier och om sanna händelser.Han hade jobbat med allt möjligt bla inom hockey och tv och berättade om en gång när de skulle filma en skjuten björn "långt ute i ingenstans".Han höll på att tuppa av när det visade sig att en av männen i bussen kom från just den lilla byn och tillhörde deras jägartrupp.

När vi åkte hemifrån var det regnigt och grått.Min boss klagade lite över vädret när vi stannade på en bensträckare.Men,jag lugnade henne med min ständiga slogan.Att i Hälsingland skiner alltid solen.Hon tittade på mig och skakade på huvudet på ett "men Zombie då-vis".

Jag bara log och inväntade Hälsingland.

Där såg det ut så här utanför bussen.

Det kändes som att vi åkte in i en strålkastare.

Jag fortsatte att le.

När vi lämnade Hälsingland återkom det gråa.

Då log jag fortfarande en aning.

När vi hade plockat upp några fler medresenärer i Gävle,fick chauffören för sig att styra norrut igen.Som tur var visste de nyupplockade hur vi skulle köra och till slut var vi på väg mot rätt väderstreck igen...