Dagens Ord

Den här rödtonade bilden bereder mig bekymmer.

Jag får den inte att bli som jag vill ha den.

Jag kommer inte längre än så här och jag är inte nöjd.

På mitt jobb fanns i början av 1970-talet en söt sjuksköterska från Skellefteå, därtill ytterligare några goa gummor och gubbar från landets övre hälft. Sjuksköterskan hade blivit med egen lägenhet, vilket naturligtvis var värt att fira.

Festen hölls av säkerhetsskäl innan möblemanget anlänt. Var och en bidrog med flytande förning efter behov, tycke och eventuell smak. Värdinnan stod för maten, vilken visade sig bli den norrländska specialiteten palt.

Nu var hon ingen van paltkokerska och receptet blev en aning improviserat. Resultatet såg nästan ut som vanliga paltar, om än en aning mörkare, fast å andra sidan hade de en bättre studs när man råkade tappade dem på golvet.

Det blev överdrivet många paltar med studs i. Vi som var vana vid denna godsak, njöt och mådde prima, övriga drack och mådde allt mera dimmigt för att inte säga simmigt, där de uppfyllda av festrus förflyttade sig bland bägare, flaskor, tomburkar och hoppande mörkgrå bollar. Varför paltarna var så begivna på hopp och skutt har aldrig blivit helt klarlagt men de var gjorda av riven rå potatis, mjöl och försedda med små fläsktärningar längst därinne.

En av arbetskamraterna spelade rugby. Just den kvällen deltog han i träningen. Han anlände därför någon timme efter oss andra. Festen hade då flutit ut över hela lägenheten. Han tilldelades en grabbnäve paltar och en stor mugg med norrländsk hemgjord brygd. Paltarna föll inte alls i smaken och ratades kvickt efter en tugga. Drickat hölls dock för sväljbart även om det var i lönndom brännt. Snart var rugbyspelaren lika dopad som övriga arbetskamrater.

Vid det läget fick jag ett av mina infernaliska infall. Jag insåg att hans morgondag skulle bli tung och beslöt helt hjärtlöst att ytterligare förvärra situationen. Raskt tömdes skålen med de resterande paltarna i hans packning och blev gömda bland svettiga träningskläder och leriga skor.

Så, som jag beräknat, drabbades gossen efter festen av en djup men tillfällig formsvacka under några dagar. Två veckor senare stod han dock pigg och nyter inför företaget att åter packa ner rugbyutrustningen. Då han sökte sina kläder insåg han att de inte blivit tvättade och därför fortfarande befann sig i väskan.

Med besynnerliga dofter stickande i näsan lirkade han kväljande fram de mögliga plaggen. På grund av de otjänliga lagringsförhållandena hade paltarna blivit ytterst mångfärgade och sällsamt aromatiska. Detta kom till synes då de föll ur skorna och muntert studsade iväg över golvet.

Den gången räckte själva åsynen av den inte så litet ankomna delikatessen att än en gång försätta honom i en lika svår om än tillfällig formsvacka.

Senaste fotovandringen plåtade jag gräsänder. En av bilderna har ett bra motiv men simmande änder i strömt vatten ligger inte stilla. Det blir rörelseoskärpa i motivet. Sen är ljuset svårt när det är flödande sol över mörkt vatten och vit snö. För ytterligare stöka till bilden fanns det skymmnde trädgrenar.

Jag skickade över denna knepiga bild till Haggan och hon insåg att detta var ett rejält stycke med tuggmotstånd att bita i. Jag tycker att hom har städat upp fint i bilden och gjort en läckerhet av fotot!

Ett urklipp från bilden jag gav henne.

Efter en en rejäl uppsnyggning.

Kunskap och skicklighet gör skillnad!

Från att ha sett ut så här den andra januari i år ...

... till så här efter en stunds regeldragning idag.

Det går tydligen att påverka mer med ett enkelt program för konvertering av bildfiler än man kan tro.

Det är såå gosigt att slappa där i solen om kvällarna!

Gårdagen bjöd först på starkt solsken över snön. För att kompensera detta ställde jag in kameran för ljus sol. Det trodde jag var rätt.

Så gav jag mig ut att söka motiv. Att hitta solbelysta koltrastar i gnistrande snö kändes lockande. Jag hittade många fåglar att fotografera men bilderna blev inte roliga. Trots kamerans solprogram blev de överexponerade. 

En koltrast fick godkänt men bilden krävde en del efterbehandlig.

Ännu mera jobbad med.

Sen kom diset och det blev dags att gå över till kamerans automatik igen. Jag gick förbi en trevlig hunds rastgård. Den tiken har jag hälsat på förr, så vi pratade en stund om vinterns väl och ve ur en huskys perspektiv.

Kolla vad en kunnig person kan göra med en bild! Tack Haggan!

Jag mötte sen en skicklig fotograf och vi pratade foto en bra stund medan solen gick i moln och en kråka sökte mat. Jag prövade att fota den.

Man ser ju vad det är men mer än så duger inte bilden till. Kråkan flög och samtalet tog slut. Jag vandrade vidar och återfann kråkan i toppen av ett träd. Nu litade den på mig och jag kom fågeln förvånansvärt nära.

Men solen var höljd i töcken och ljuset grått utan schatteringar. Det var då jag upptäckte örnen. Den kom från Näsnarhållet och flög ner mot Djulö-området där den vände och kom åter upp mot Viren.

Men som sagt solen höll sig beslöjad.

Det är moln idag också.

hade jag hemstickade yllebyxor av hemspunnen ull.

Jag har fortfarande svårt för ylle. Det kliar och sticks!

Jag längtar till en å dit få beger sig.

Jag längtar att höra dess sorl.

Jag längtar att fiska dess vatten.

Jag längtar sitta vid elden och koka mitt kaffe.

Jag längtar se vattenytan fylls av kläckande sländor.

Jag längtar till de enda stunder av livslust jag får.

De ska räcka till nästa år jag kommer till ån.

Här i trakten är nu snödjupet övet 40 cm. Det är mycket för den här delen av landet. Kanske kan man säga att landskapet påminner om barndomens vintrar men verkligheten inrymmer inte mycket av nostalgi.

Här och var börjar handelsträdgårdarnas växthus falla samman under snötyngden. Plåtslagarna skottar tak och rensar hängrännor från is snö i en hopplös kamp mot naturlagarna. På backen har fastighetsskötarna och inhyrda lantbrukare ett styvt jobb att göra gångvägar och bilvägar framkomliga.

Bilder från vinterläget och snöbekämpningen kl 11.30.

Under hösten förra året började jag fundera över behovet av en backup till min dator. Datorn är inte purung längre. Den är tre år och jag kan förvänta mig en trotsålder.

I lördags slog jag till på en LaCie little disk på 320 Gb.

I söndags använde jag drag-and-drop till att kopiera två mappar. En med mina texter, en med mina bilder. Det var totalt 11 Gb som skulle kopieras. Det tog dryga 2 timmar att få det gjort. Det tyckte jag var en lång tid så igår när jag bestämde mig för att göra en backup på hela hårddisken tänkte jag använda det medföljande backup-programmet, Intego Backup Assistant.

För att göra en backup av 45.2 Gb behövde detta program 17 timmar 31 minuter och 7 sekunder men då är också hela backupen avlusad och virusfri via det program jag använder för sånt nämligen Intego Virus Barrier X4. Det var en oerhört lång tid i mitt tycke.

Nästa gång jag gör en backup ska jag använda ett program som ingår i mitt antiviruspaket nämligen Intego Personal Backup X4. Jag hoppas att ett program man betalat för är något snabbare än gratisvarianterna.

Orsaken till att jag använder de äldre versionerna X4 istället för nyare har att göra med MacOS 10.4.11. Det är inte kompatibelt med de nyare. 

Om Lacie little disk är följande att säga. Det är en liten fickvänlig hårddisk. Det är bra om man vill transportera data.

Färgen är i enlighet med senaste tidens mode Piano Black. Det är som moden brukar vara urbota dumt för varje gång man tar i den blir den fläckig.

Vidare är den försedd med en liten utdragbar USB 2.0 sladd. Det är bra. Sladden är dock för kort om man använder en stationär dator som iMac. Det blir alltså tvunget att ordna antingen en förlängningssladd, en hub eller något att lägga hårddisken på så att den kommer upp i rätt läge. Det är dumt att det ska behövas extra åtgärder.

Men nu har jag säkrat min dators information mot haveri. Har du?