Dagens Ord

Åter är det en ny dag med galna upptåg på gång!

Utrustningen ägdes först av en morbror till mina barns mor. Mannen hette Sanfrid Karlsson. Han köpte den samma år Ambassadeur-rullarna blev tillgängliga uppe i Kiruna, vilket torde ha varit 1953 eller året efter. Till rullen hade han ett Record 60 massivt glasfiberspö med avtagbart handtag av kork och nylon.

Sanfrid fiskade öring och röding så fort han kom åt. Vanligtvis i Torne och Kalixälvarna men naturligtvis även i sjöar av alla storlekar. Semestrarna tillbringade han i tält vid Jertajaure, en av Kaitumälvens källsjöar. Han berättade om rödingar med vikter upp mot 4-5 kg tagna på spinnare.

I början av 1960-talet drabbades han av en arbetsolycka i gruvan. Han fick då ett knä skadat. Vandringarna bort till Jertajaure orkade knäet inte med så för Sanfrid fick fisket i fortsättningen ske i samband med kortare cykelturer närmare stan.

En gång när längtan var stor tog han och hans gamla barndomskamrat dock hjälp av en vän, den berömde flygande fotografen Sven Hörnell från Riksgränsen. Med hjälp av sitt lilla enmotoriga flygplan kunde han lätt transportera kamraterna bort till det saknade fiskevattnet.

Sanfrid med fiskebroder hade dåligt väder mest hela tiden de vistades vid sjön. När hemresan skulle ske var stormen så hård att de blev tvugna att lägga stenar på tältpinnarna för att sakerna inte skulle fara bort. Runt tältet försökte de bygga en vindskyddande stenmur. Det kom både snö, hagel och regn då. En flygtur genom fjälldalarna med ett pontonförsett plan var överhuvudtaget inte att tänka på.

Stundtals lugnade sig trots allt blåsten under dessa tre dygn och de vindpinade männen kunde få sig en blund men först måste de ju ut och göra vad som göras måste när det nu gick att utföra i upprättstående. När så Sanfrid bågat färdigt tog han fiskegrejorna för att pröva om även fiskelyckan stod honom bi.

Rullen var trög i kylan. Sanfrid satte på ett något tyngre spinnare och tog i utav alla krafter i motvinden men fick ett rejält skatbo på rullen. Då han rett ut lintrasslet och började veva upp, vräkte en best av sällan skådat slag sig på betet. Med en sämre utrustad rulle hade han aldrig klarat hem den rödingen, så som den gick an där nere i sjöns bottenregioner.

Nästa dag låg sjön spegelblank, solen strålade från molnfri himmel. Jertajaures rödingar vakade men så mycket fiske kunde det inte bli tal om. Från Tjäcktjapasset hörde kamraterna motorljud. Hörnell kunde äntligen hämta dem. Med ett av sina mest godmodiga leenden över det runda ansiktet kunde Sanfrid överräcka en snyggt rensad röding till deras trägne fjällflygare. Hörnell vägde senare fisken till dryga 6 kilo på besman.

Sanfrids hjärta stannade hösten 1977. Hans syster, tillika min svärmor såg då till att hans trogna fiskeutrustning kom i mina händer. Jag hade rullen till gäddfiske och mitt personbästa på gädda togs med den i början på maj 1981. En utlekt gädda på 11,2 kg.

Året efter gick rullen i pension och räknas nu till hävderna. Sanfrids Ambassadeur och det tredelade spöet spöet ingår idag i mina barns odelbara arv, en del av deras släkthistoria. Denna fiskeutrustning hör tillsammans med andra gamla ting familjeklenoderna och som sådana tas fram vid kommande släktträffar när samtalsämnen tryter.

Jag var i färd att montera IKEA-garderober. Mitt hetsigaste humör var i stigande och närmade sig eldfängt för att inte säga explosivt.

Då ringer en säljare och försöker få mig att gratis testa hans fenomenalt fantastiska kalsonger.

”DOM SKITER JAG I!”

Jag hörde grabben med gråtdarr i stämman säga. ”Skiter du i dem?”

”JA! Adjö!”

Sen gick det lätt att göra garderober av byggsatserna.

Igår försökte en ny försäljare kränga på mig en olycksfallsförsäkring. Hade han stått vid min dörr hade han kunnat vara i behov av försäkringen för egen del. Varje ord jag kortfattat svarade honom med dröp av nonchalans och ointresse men han malde på som en livetsordprelat.

Till slut frågade jag: ”Tror du jag är intresserad?” 

”Nu förstår jag inte riktigt ..”

”Tror du jag är det minsta intresserad av det du gaggar om? Har du inte lyssnat på mig ett dugg. Du får hitta någon annan att pracka på ditt skit. Adjö!”

... fast ogjort. Jag har varit till vaccinationscentralen. Jag var inte välkommen idag. Hade jag haft en kronisk sjukdom av svårare slag som till exempel varit politiker eller hög tjänsteman inom hälsoförvaltning hade det gått bra men en simpel före detta skötare får ingen spruta före torsdag nästa vecka. Frågan är om jag går dit då. Det ska prövas noga.

... utan vaccin vaknade han tidigt av att Vacek slickade honom. Katten brukade inte göra så men kanske hade den föraningar om hur dagen skulle sluta och ville få sin husbonde på fötter medan det ännu var gryning. Han steg också upp, uträttade sina behov och bryggde ett starkt kaffe, tog sin medicin, gjorde smörgåsen och satte sig vid datorn. Han var fortfarande trött. 

Framför honom låg en grå dag. Han var ännu omedveten om allt som skulle drabba honom men det han ämnade få uträttat var redan bestämt. Först skulle bävrarnas verksamhet vid diket intill bågskyttarnas plan dokumenteras, sedan skulle han gå till vaccinationscentralen, därefter skulle han skaffa blodtrycksmedicinen och slutligen handla hem mat, ty han förväntade sig en tid av sjukdom.

Ibland händer det att jag sätter mig tillrätta i min gamla och väl insuttna vilfåtölj, modellen heter för övrigt Relax, knäpper mina händer över kalaskulan, rapar lite förstrött och känner någon slags tillfredsställelse. Ja, om sanningen ska fram, jag känner mig riktigt … självbelåten. Fick jag själv betygsätta mina verk sådana gånger, skulle både änglavingar och helgongloria ingå i utmärkelserna. Just nu har jag ett sånt där tillbakalutat ögonblick och jag skall berätta om hur det kommer sig.

Är man aktiv på funktionärsnivå i någon förening, får man med tiden också en aning om vad som kan försiggå bakom dess kulisser. Jag fick härförleden en skriftlig inbjudan att deltaga i en tvådelad tillställning, vars första halvlek föreföll vara ett tämligen trivialt styrelsemöte, medan det som planerades ske därefter, kallades angenäm överraskning och hölls hemligt.

Hur mycket hemligt det var, förstod jag, då jag kontaktade inbjudaren. Sammanträdesdagen skulle jag ha semester och vara på fiske i vildmarken, därför ville jag veta, om det var värt besväret att skjuta på det äventyret någon dag. Bara färden hemifrån till storstaden och tillbaka igen var lika lång tidsmässigt som mötesdelen. Räknades även stunden för att hitta en laglig parkeringsplats, skulle restiden bli åtskilligt längre.

Jag fick alltså besked! För de utvalda, hade man bokat en fashionabel oas. Det antyddes bubbelpool, äventyrsbad, bastu, massage och glatt umgänge med lokala prominenser i behagligt avslappnad miljö! Inbjudaren rekommenderade mig att delta, — Ja, varför inte ta med familjen, så får de nåt roligt också!— och att jag för allas gemensamma trevnad, tills vidare höll tyst om min kunskap.

Jag begrep inte hur dessa extravaganser rimmade med föreningens allmänna ideal och praktiska verksamhet, därför undrade jag vad medlemmarna skulle säga, om de skulle komma till insikt om hur deras avgifter användes. Svaret kom snabbt: – Men det behöver de väl inte få veta ... eller?

Exakt så lyder det illustra Ordenssällskapet En och Fyra:s stolta devis. En står för tummen, fyra för fingrarna, det vill säga, de redskap man använder när man snor åt sig något. Sällskapets flexibilitet i förhållandet till lag och moral är påfallande. Medlemmarna rekryteras ofta ur varierande typer av föreningar och sammanslutningar, vilka dock i sig har ett gemensamt kännetecken, nämligen att organisationerna har en skiktad struktur med de vanliga avgiftsbetalarna i botten. Dessa bör vara ointresserade av hur de högre skikten utför sina åligganden, så länge de förefaller göra det som förväntas av dem. Sällskapets tentakler dyker upp i alla situationer, politiska eller opolitiska, religiösa eller icke religiösa, i folkrörelser eller i institutioner, i arbetet eller på fritiden och det är med lust, nöje eller ekonomisk vinst, som det lockar vanligt hederligt folk att sko sig på andras bekostnad.

Fram till dess svaret kom, kunde jag gott ha tänkt mig att delta. Men då tog mitt bättre jag till orda. Det är en del av min samvetslösa personlighet, som annars är mycket tystlåten. Nu hölls räfst och rättarting med min lust att frottera mig med samhällets elitspelare. I pläderingen ingick formuleringar om att var det verkligen tvunget med bubbelpoolsbadande, skulle jag betala för det själv, någon annan skulle i alla fall inte stå för fiolerna … och därvid blev det.

Så nu sitter jag alltså här i min egen lilla relaxavdelning med en kopp gott nybryggt kaffe i handen, en lagom knastrig Vivaldi-LP på skivspelaren och känner mig kolossalt belåten över att jag, för en gångs skull, inte myglade till mig något på någon annans bekostnad. Jag har också beslutat att avsäga mig mitt funktionärsskap. Men man har ju å andra sidan varit med i andra sammanhang så att säga! Risken för att min tunga trots allt skulle vara svart, är ändå högst påtaglig.

... men nästa kan bli mera klar.

Min militärtjänst gjorde jag högst upp i Norrland. Då jag kommit underfund med språkförhållandena, frågade jag pojkarna på logementet efter några användbara ord på meänkieli, tornedalsfinska. Som jag såg det, skulle flickorna gå alldeles extra lätt att förföra, om jag kunde kokettera för dem med några trevliga komplimanger på deras språk och nog fick jag lära mig många originella fraser att haspla ur mig!

En tjej med rötterna i bygden, hade speciellt vackra ögon. Naturligtvis ville jag säga något rart om dem, nånting om oskuldsfullt glittrande blå stjärnögon. Jag lärde mig ”Tähtisilmät” men grabbarna ansåg en helt annan fras vara ännu bättre och den skulle jag absolut lära mig, för var det något, som kunde rädda kvällen, så var det den. Det, som skulle göra susen, lät ungefär så här: ”Saanko mie lähtea sinun kanssa sänkyyn?” Ja, inte bäddade det för några framgångar, det kan jag säga direkt, snarare blev det tillklappat och klart, tack och adjö, en gång för alla!

Jag snappade alltså upp en del finska glosor och försökte använda dem på bästa vis. Det fortsatte jag med när tillfälle gavs. Några av mina bekanta var finskspråkiga. Ville jag veta något uttryck, så lärde de mig det och dessa människor var långt mera tillförlitliga än buspojkarna på luckan. 

På den tiden jobbade jag som skötare på psykklinikens övernattningsavdelning. Platserna utnyttjades även för att hjälpa alkoholister att snabbt påbörja en nödvändig avgiftning. Emellanåt fick jag nytta av min knapphändiga finska, eftersom somliga patienter kom från vårt östra broderland.

En av Moder Suomis utflyttade pojkar sökte åter vår hjälp. Han var synnerligen berusad men ändå inte på sitt allra mest våldsamma humör. Jag välkomnade honom lite försiktigt med ett ”Terve!” och lovade ordna ”Voileipä ja kahvi”. 

Mannen ville ha någon att prata med men ingen av oss kunde mer än några få ord på den andres språk. Han fick ändå bubbla på och jag nickade, följde hans minspel och fyllde i med ett ”Joo, on!” ”Voj, voj!” eller ”Hä?” Karlen verkade nöjd men föreföll ibland kanske något förvånad över att jag just den gången sa ”Kyllä!” eller ”Ei!” 

När han så gäspade stort, frågade jag: – Olletko sinä väsynyt? och han var övertygad om att vi var landsmän. Nästa dags förmiddag ville han fortsätta vår samtalsterapi men då hade jag för länge sedan stängt mina egna oskuldsfullt glittrande blå stjärnögon.

På det demensboende där jag sedermera arbetade fanns en finsktalande kvinna. Hon hade bott och arbetat i Sverige under många år men nu höll hon på att glömma svenskan. Hon förstod oss oftast men svarade på sitt modersmål. 

En kväll fick jag förtroendet att hjälpa henne. Hon var mycket trött och allmänt butter. När gumman kommit i säng strök jag henne över kinden och sade god natt. Fast den här gången ville jag göra mig till lite extra, så jag klämde i med: – Hyvä yhdeksän! Då såg hon storögt upp på mig och hennes rynkiga sammanbitna ansikte sprack upp i ett glatt leende, som gick från öra till öra.

Morgonen efter berättade jag om min bravad för mina två finska arbetskamrater. De ville naturligtvis veta, vad för slags märkliga ord, som jag kunde på deras språk och som gjort henne på så gott humör. Stolt upprepade jag min hälsning. Gapflabb! Ja, så fick jag då veta vad jag sagt och hädanefter förstår jag om gumman betraktar mig som allmänt efterbliven eller skvatt galen.

Ordlista

Tähtisilmät = Stjärnögon. ... Saanko mie lähtea sinun kanssa sänkyyn? = Får jag följa dig i säng? ... Terve! = Hej! ... Voileipä ja kahvi = Smörgås och kaffe.  ... Joo, on! = Jovisst, så är det! ...  Voj, voj! = Oj, oj, oj! ... Hä? = Va? ... Kyllä! = Ja! ... Ei! = Nej! ... Olletko sinä väsynyt? = Är du trött? ... Hyvä yhdeksän! = God nio! (Jag borde ha sagt Hyvää yötä!)

Hungrig? Hinner du inte äta? Måste du passa tvättstugetiden. Det ordnar sig!

Äta kan du göra i tvättstugan! Strunta i bestick och käka med fingrarna. Grillad kyckling och potatissallad går fort. Såsiga hamburgare är smaskens. Flottiga pizzor funkar också bra. Fördela papper och kartongdelar så gott det går mellan travarna av ren tvätt och njut av din måltid medan maskinerna svalpar som en söderhavsstrand.

Choklad och wienerbröd brukar vara gott efter. Gör Obojen på plats. Det gör inget om det hamnar högar av pulver här och var vid sidan om. Skvimpa gärna lite extra när du rör i koppen. Det är ju så kul att se hur vågorna i glaset klättrar över kanten. Pröva om du kan få drycken att skvimpa i takt med maskinerna!

Erbjud övriga tvättstugegäster din assistans att packa ihop tvätten under tiden du käkar. Hjälpsamhet brukar uppskattas! Låt dig inte nöjas med ett vänligt avböjande! Ta det som ett utslag av blygsel! Bjud på dig själv och vad du har med dig! Hjälp till med lakanen eller stryk vita blusar så mycket du kan! Visa att du inte är rädd att ta i och att du rent allmänt har ett generöst hjärta. Och inte är du så skitig om fingrarna heller. Inte nu längre.

Är du ensam i tvättstugan kan det kännas en aning trist och fantasilöst att ha picknick där men tjata med ett trevligt gäng och sätt er på golvet och gosa. Öl, vin, rom och pinacolada. Oskalade räkor, salta jordnötter, saftiga tomater, jordgubbar och sånt! Jättesmarrigt! Ta med ett stort utbud underhållning också. Kortlekar, mastermind, DVD, bergssprängare, crocket, brännboll, badminton, varpa, boule, fotboll, kubb, ”hembryggden”, grill, grillkol och korv, osv. Då ska du se att det blir fint röj i stugan!

Släng resterna av tvätten i soporna! Fyll på med det som blev kvar av maskinerna. Säg åt hyresvärden att det behövs en mera stabil tvättstuga till nästa vecka. 

Först såg jag film.  Kajorna höll höstting tror jag. Sen sågs en ek på väg in i spökvärlden.  Vid ån upptäcktes en strömstare men jag inte hann få fram kameran i tid att fota den. Fågeln flög kvickt iväg uppströms mot Genne kvarn för att inte komma åt mitt håll igen. 

På avstånd fanns en skrake.  Och så alla dessa gräsänder som flög fram och tillbaka över Backasjön eller landade med ett frasande som då man sliter isär ett lakan.

Strömstaren ska jag göra fler försök att fota.