Deltidspappan

Jag vet inte om jag har sagt det, men jag har världens finaste barn.

 Jo det är så.

Och nej, jag är inte partisk.

Basta.

:-)

Tre män satt och skröt över vilka uppgifter och krav de hade på sina fruar. Den första mannen hade gift sig med en kvinna från östkusten och han hade bestämt ställt krav att hon skulle sköta disken och städa huset. Det tog ett par dagar utan att han såg något, men på tredje dagen kom han hem till ett rent hus med disken diskad och undanställd.

 Den andra mannen berättade att han hade gift sig med en kvinna från norra Sverige Han hade gett frun tydliga order att det var hennes uppgift att Sköta all disk, matlagning och städning. Första dagen såg han inga resultat, andra dagen såg han att det blivit lite bättre. Tredje dagen såg han att huset var välstädat, disken klar och det stod en vällagad middag på bordet.

Den tredje mannen hade gift sig med en kvinna från Göteborg. Han hade sagt till henne att hennes plikter var att hålla huset välstädat, diska, klippa gräsmattan, sköta tvätten och varm mat skulle stå på bordet varje dag. Han sa att första dagen såg han ingenting, andra dagen såg han heller ingenting. På tredje dagen hade svullnaden lagt sig såpass att han kunde se lite på ena ögat.

För ett par år sedan träffade jag Stefan, Franciskanermunk med mycket humor och ett varmt hjärta. Faktiskt är jag inte är helt säker på vad intervjun egentligen handlade om, men jag vet vad jag minns från den.

När jag steg in i köket på klostret var jag lite nervös, visste inte vad jag skulle möta. Det som kom emot mig var en fryntlig man i bruna munkkläder a' la Broder Tuck. Komplett med ett snöre runt midjan. Efter ett varmt handslag fann jag mig sittandes vid köksbordet ätandes tårta med ett gäng munkar. Festligt.

Intervjun var ännu festligare eftersom den fick utföras i klostrets gamla Folkabuss, eftersom broder Stefan var tvungen att göra lite inköp nere i Mölndal, och jag hängde med.

Han berättade för mig att han levde ett vanligt liv innan han fick vad han kallade en gudomlig upplevelse en natt. Vi pratade om avhållsamhet, hur det var möjligt att leva utan intimitet, utan att uppleva fysisk närhet med någon man älskar.

"Du kanske tror att jag valde det här livet för att jag inte kunde få tjejer eller så? Att det var en enkel utväg för en misslyckad Casanova?" Han skrattade lite när han sa det. Jag med.

"Så var det inte ialla fall. Tvärtom. Jag levde ett gott liv med ett bra och välbetalt jobb, och tjejer var inget jag led nöd på, om man säger så. Men jag kände också att det var något som saknades, att det bara var tomt efteråt. Efter att jag hittade till kyrkan föll allt på plats."

"Men hur gör man för att stänga av lusten och längtan? Saknar du aldrig känslan och spänningen tillsammans med en annan person?"

Jag såg att han funderade på min fråga. Självklart måste man göra det, tänkte jag.

"Vet du, det jag kan sakna ibland är att ha en egen familj. Faktiskt. Men annars är det liv jag lever så mycket mer givande och kärleksfullt att jag aldrig skulle byta ut det."

Jag troddde på honom. Jag tror fortfarande på honom. Mer än en gång har jag tänkt tanken på att själv bli en broder. Fast jag får inte, eftersom jag har barn. När min dotter fyller arton kan jag ansöka, och i så fall bli provbroder i två och ett halvt år. Det är trots allt några år dit, får väl se hur det känns då.

Han svarade på min fråga om det var rätt att avhålla sig sex tills man gift sig, med att han ansåg det mer som ett skydd än förbud. Att vi skadar varandra i våra tillfälliga relationer. På ett sätt kan jag hålla med. Jag har både svikit och blivit sviken i relationer, skadat och blivit skadad. I vissa fall tror jag ärren aldrig riktigt läker.

Och allt vi egentligen söker, är ju den sanna kärleken, inte sant? Frågan är om vi kommer närmare, eller längre ifrån, ju fler grodor vi kysser?

Kul att se en Robinsonvinnare som faktiskt skulle kunna klara sig på en öde ö...

En vanlig onsdag...:

Jobbade sent.

Körde hem P, tyckte det var taskigt att låta honom plaska hem.

Åkte och handlade. sen direkt vidare och hämtade Jo.

Körde bara en liten bit innan det lät konstigt. Stannar, kliver ur.

Punktering. På nytt däck. Plockar fram reservhjulet, men inser att någon snott domkraften.

Svär, gormar och tar min dotter i handen och går hem i årets vidrigaste väder. Är inte på bra humör.

Ringer på hjälp, som kommer mitt i middagen, som vi lämnar halväten och ger oss av.

Får skjuts tillbaka till bilen och pussar Jo hej då. Går till macken för att låna domkraft. Det har dom naturligtvis inte...vad tänkte jag egentligen? Går hem till en vän, som inte heller har någon domkraft...går till Konsum och får låna en av en bekant som jobbar där. Går i snöstormen tillbaks till bilen. För att inse att den domkraften inte på något sätt går att använda till min bil.

Ringer pappa. Går hem igen, totalt genomblöt och kall som en fiskpinne. Väntar en trekvart på att pappa ska komma. Hinner få tillbaka känseln i fötterna.

Hemma halv tio. Bilen också.

Vad gjorde du själv idag?

Det har blivit kallt igen, ute. Jag känner det, för tårarna som rinner längs mina kinder hinner nästan stelna innan jag är framme vid porten.

Jag har precis lämnat Jo hemma hos hennes mamma, och på vägen dit stannade vi till hos Jo:s mormor. Det var ett par tröjor hon skulle få, och eftersom vi bor nästan grannar var det givetvis inga problem att stanna till där. Vi pratar lite i hallen, kramas och säger hej då. Jag och Jo kör vidare, och vi pratar om hur Jo:s mamma sagt att hon inte vet hur hon skulle klara sig om mormor gick bort. Hon var också allvarligt sjuk för inte länge sedan, och vi var alla oroliga. Hon är mycket bättre nu, tack och lov.

Vi har alltid haft en speciell relation, jag och denna underbara dam. Hon är som ingen annan, kanske just därför jag känner så starkt för henne. Eller är det för att hur det än blåst eller jag än varit under de femton år vi känt varandra, har hon aldrig sagt ett ont ord om mig. Alltid stöttat mig och hjälpt mig.

När hon lämnar oss kommer jag sakna henne djupt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer dröja. Den här världen kommer bli så mycket fattigare utan dig.

Jag har tillbringat större delen av dagen hemma hos mamma. Pappa var som vanligt och jobbade hos min bror. Husbygget som aldrig blir klart. Säg det inte till honom bara...Nej då, de är otroligt duktiga och det blir verkligen fint. Ser fram mot invigningsfesten.

Jag och mamma har diskuterat en sak, och jag slås av hur lyckligt lottad jag är som har dessa människor omkring mig. Alltid redo med en utsträckt hand för att stötta, hjälpa och lyfta mig framåt. Hur det ska bli utan dem, det vill jag inte ens tänka på.

"Hej då pappa, jag älskar dig", säger Jo innan hon stänger bildörren. Jag trycker ner bilrutan och säger:"Hej då gumman, jag älskar dig med."

Hon vinkar och försvinner in i huset. Jag lägger i växeln, släpper upp kopplingen och låter känslorna flöda fritt.

"Hur vet man att man är kär i någon?"

"Man blir glad när man ser den."

Hoppas ni får en fin helg, alla fina människor.

Vi skulle ha lite tema "hemlöshet" i skolan idag. Och vad händer då? Föreläsaren ringer och ställer in... Nåväl, sånt är livet. I temats anda kommer dagens bästa tips från Faktum. Det är en hemlös man som är inbjuden till en radioshow för att prata om ett projekt. Han bestämmer sig för att göra något mer.

Kolla in det här:

Varje dag läser jag något för eleverna de sista tjugo minuterna. Det brukar vara något som jag hoppas ska väcka deras känslo och tankeliv. Ganska ofta brukar jag berätta något ur mitt eget liv, jag tror det är lättare att ta till sig då. Inatt drömde jag en jobbig dröm. Den fick mig att tänka på något som jag skrev för ett tag sedan, på min gamla blogg. Kanske har jag lagt upp den här, jag minns inte. Hur som helst så kände jag att idag nådde det ända fram till dem. Det blev en fin stund, en bra diskussion. Så här läste jag:

 "Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg.

Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli. För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klarar själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd. Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det."